Terminen kom verkligen igång förra veckan, även om det inte är någonting mot hur det kommer att bli på onsdag när eleverna återvänder. Eller i mitt fall vänder, då de börjar sjuan och inte har något att komma åter från. Invänder kanske? Använder? Skitsamma, då blir det intensivt på riktigt igen.
Förra veckan präglades av den årliga kick-offen och i år var den lämpligt nog förlagd till Uppsala. Jag är ändå trött på hotellfrukostar. Kanske den mest överskattade maträtten sedan sushi (jävla hipstersill). Och när den är i Uppsala minskar risken för att folk får för sig att gå på efterfest också markant, då alla inte tror att man är på semester bara för att man bor på hotell och kan spåra fullständigt. Därmed inte sagt att risken att j a g ska gå på efterfest minskar.
Uppsala var det ja. Vi höll till på Norrlands Nation och det var härliga flashbacks till 00-talets utsvävningar: Det bjöds på fördrink på samma dansgolv som jag och Esh dansade i bar över till Ramlar i december 2006. Jag fick se platsen där de brukade servera Gorbys vid trehugget när det var 04-släpp. Det rutiga golvet i entréhallen. Den pampiga trappan. Det enda som inte var sig likt var att jag inte tappade bort alla jag kände i samma stund som jag kom in för att därefter tillbringa resten av kvällen åt att leta efter alla jag kände.
Enligt gammal tradition stängde jag och mina kollegor dansgolvet, och enligt ännu äldre tradition gick jag och Thylwe till Palermo för man "behöver alltid en öl till". Även när man börjar klockan nio dagen efter. Jag råkade visst ta en liten akademisk kvart där.
Det var en vecka full av jobb som avslutades med en minifestival i Botaniska trädgården. Amanda Bergman, Miriam Bryant, Melissa Horn och Lasse Winnerbäck spelade. Det var en trevlig kväll. Amanda var bra och soft, noterade jag från Vickans filt 100 meter från scenen och Bryant verkade ha återhämtat sig bra från dramat bakom scenen inför spelningen, då hon, enligt mina källor, råkade i storbråk med sin pianist minuterna innan det var dags att gå på. Sedan körde Melissa Horn samma låt om en sprucken relation femton gånger innan Winnerbäck gjorde en av de bättre spelningarna jag har sett honom göra. Jag är dock lite avvaktande till när han är såhär lycklig och sambotjock, för det blir lite mer nerv i låtarna när han är dumpad och deprimerad och lever på att dricka öl i ett mörkt hörn i en SoFo-pub. Samtidigt är det ju kul när folk är glada också. Även Lasse.
Jag kände mig lite kluven till hela arrangemanget när jag gick hem, för det kändes som att den där festivalen bara var till för att de skulle tjäna pengar även om Winnerbäck var bra. De hade mosat in så mycket folk de bara kunde, så det var löjliga köer till allting och de hade knappast satsat på mat och dryck-utbudet. Om jag betalar 70 spänn för en öl vill jag åtminstone ha en okej IPA - inte en ljummen Norrlands på platsflaska. Man kan håna Way Out West för att vara lite väl överdriven, men de vill i alla fall något. Här handlade det mest om ett sätt att få medelålders medelklassmänniskor med oerhört svensk bakgrund att spendera en tusenlapp var.
Dagen efter tog jag, Hannes och Sara hyrbilen ner till Linköping för att fira mormor som fyller 90 år. Det blev en händelserik nerresa. Sara ville besöka toaletten på Nyköpings bro, men upptäckte att den var låst och antog därför att man behövde låna en nyckel.
-Toaletten är låst, sa hon till expediten.
-Det betyder att det är någon därinne, förklarade hon bakom kassan mycket pedagogiskt och/eller nedlåtande. Hon måste ha trott att Sara var helt dum i huvudet. Jag och Hannes hade väldigt roligt åt detta.
När Melodikrysset var slut fick vi feeling och satte på playlisten "E-type väljer sina eurodiscofavoriter", som man gör, och lyssnade på några väl utvalda spår. När vi kom till Pandoras Trust Me berättade Hannes att han hade varit förtjust i henne när den låten gick på ZTV back in the days. Han förklarade det med att han "nog hade blivit lite könsmogen då" och lyckades således yppa det mest osexiga någon har sagt på den här sidan av Robinson-Jochens myntande av idiomet "det rycker i baguetten" 1998.
Vi hängde hos mormor i några timmar och det mest spektakulära som hände var att vi fick se en storstilad comeback av Grande Eivor. Hon har legat lågt med sina ekivoka utsvävningar de senaste åren, men nu var hon tillbaka. With a vengeance. Ni som har läst Wilhelm Mobergs Utvandrarna minns säkert hur Ulrika i Västergöhl ger prosten Brusander förklenande tillmälen som "bukpräst". Hos Grande Eivor var det inte tal om någon bukpräst. Nej, här var det en regelrätt kukpräst.
Ja, jag inser att det låter mer än lovligt skabröst, men jag kan inte beskriva trägubben hon hade fått från "någon i Malmslätt" på något annat sätt. Den såg ut som en helt vanlig trädocka, men när man drog i benen fälldes ur ett lönnfack den mest gedigna manslem du bara kan tänka dig ut från dockans mellangärde. Sara var i chock. Det var hysteriskt roligt. Nästan lika roligt som när morbror Sören (eller Sir N som han brukar kalla sig själv - I know!) gubbskämtade med Hannes - som ju badade med sin mobil tidigare i somras - "Hade du inte sim-kort?". Yes, we had fun. Sedan åkte vi raka E4:an hem och jag fick övningsköra lite igen. Alltid bra.
Förra helgen var jag i Göteborg och tittade på Arsenal. Det är det kortaste jag har åkt för att se Arsenal, så nu behöver jag inte klimatkompensera lika mycket. Det var en väldigt kul, men extremt intensiv helg, för det var naturligtvis mycket jobb för oss i supporterklubben. Folk var dock nöjda, och jag lärde känna min gamle kompis Ray Parlour ytterligare. Förra veckan kändes således riktigt bra med Arsenal, men sedan blev det förlust med 3-4 mot Liverpool och allt blev som vanligt igen. Tur att det bara är 37 omgångar kvar till sommaruppehållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar