Efter en i stora drag, för att vara jag på semestern, lugn vecka där jag har läst ut tre böcker fick jag lite inspiration här. När man läser så skickliga skribenter som Tom Malmquist, Viktor Barth-Kron och Klas Ingesson kan man ju inte bli annat än inspirerad. Tom och Klas skrev i och för sig väldigt mycket om döden, och det kanske inte är så upplyftande alla gånger. Men hej, du känner ju mig, jag är inte den som väjer för de svåra samtalen. Det är ju konflikterna jag väjer för. Fast det är kanske just på grund av konfliktrisken som samtalen känns svåra, och de svåra samtalen väjer jag ju inte för längre. Anar vi en liten personlig utveckling här? Jag tror nog att vi anar det.
Du ser hur det blir när litteraturen tar över. Navelskådande och kvasidjupt. Innan jag går alldeles Sommar i P1 på er får jag nog ta och avhandla lite av den senaste veckans händelser, så att Expeditionen inte spårar ur fullständigt.
Förra helgen tillbringade jag i Stockholm då supporterklubben hade årsmöte på lördagen. På fredagen gjorde vi först Tennstopet där jag slog till med min mesta indie-celebrity spotting sedan mätningarna infördes då Wannadies-Pär spankulerade ut på uteserveringen med en lager i näven. Endast 25 % av de jag har nämnt detta för har förstått storheten i den spotten, så det stärker ju indiefaktorn. Jag, Lander och Loyden, som Tobias numera kommer att kallas, lämnade Vasastan för en utflykt till neohipsterområdena söder om Söder där vi hade grillparty med Kaj och hans grannar. Sedan tryckte vi in fyra pers i framsätet av Backeviks jobbskåpbil, jag fick Loyden i knät/bröstkorgen så mina lungor trycktes så långt upp i halsen att de kittlade gomseglet.
På lördagen betade vi av årsmötet utan några problem och därefter var det uteserveringshäng som gällde. Först på den nya stampuben The Flying Horse och sedan på Gården ungefär fem stenkast bort. Eller sju. Jag vet inte riktigt hur långt ett officiellt stenkast är, men var och en kan ju mäta själv om avståndet anses vara viktigt här.
Vi kollade på Tyskland-Italien där och hejade såklart på Özil, och det gick ju bra. Sedan tävlade vi i att dricka IPA, och det var nog rätt jämnt mellan mig och Backevik. Jag upptäckte att Kent Ekeroth stod ett par meter bort och tog väldigt många förklenande Snapchats på honom, men vågade inte diskutera politik med honom. Jag ville ju inte bli kallad hora eller andra saker som han brukar säga till folk på stan. Dessutom såg hans livvakter livsfarliga ut.
Sedan hamnade jag i bråk med någon form av järnrör och snubblade omkull (*infoga valfritt Kent Ekeroth-relaterat skämt*) och då tog Lander det mycket sunda beslutet att vi skulle åka hem och sova. Via Burger King givetvis.
Därefter, efter den rejäla lördagen, tillbringade jag några dagar i stillsam reflektion. Det känns skönt att kunna ta flera lugna dagar i rad utan att få dåligt samvete för att man inte gör något. Det är ju fortfarande lång tid kvar på semestern. Den mest storslagna insatsen den här veckan var mitt övertända träningspass inför fjällvandringen som nu tar vid. Jag bestämde mig för att utnyttja årets varmaste dag till att gå den klassiska nu-ska-vi-beta-av-friluftslivssegmentet-i-idrotten-vandringsleden Gula Stigen som går från Studenternas ner till en av Mälarens nordligaste vikar. Bara 12 km. Enkel väg. Jag gick tur och retur. Med endast en rast.
Med facit i hand, det vill säga the mother of all urlakade kroppar dagen efter, kanske det hade varit klokt att ta bussen hem. Å andra sidan är det bara töntar som åker buss hem, och i Abisko nationalpark finns det inga bussar som jag brukar säga.
Den här helgen tog jag mig också till Stockholm. Nu för att umgås med Aspeqvist. Vi har en tradition att åka ut till skärgården varje sommar, och då Djurgården får räknas till skärgården om vi är geografiskt generösa så hölls den traditionen vid liv även i år. Det var inga spektakulära åthävor som tilldrog sig där förutom en bättre tvårätters till lunch och en dyrare öl på Rosendahls trädgård och det var alldeles lagom. På kvällen bytte vi av Jenny med vänner och hängde med lilla Klara på Lilla Essingen (tekniskt sett också skärgården) som nu kunde fler tricks än sist jag träffade henne. Rulla till exempel. En fin dag där i skärgården.
Nu laddar jag sista timmarna innan nattåget till Kiruna rullar. Det är dags för årets fjälläventyr. Jag och Hedemora ska gå flera mil. Jag hoppas innerligt att jag får se en lämmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar