Det är inte varje dag man lyckas med konststycket att kvadrupelboka sig. Dubbelbokar gör vi ju alla titt som tätt (särskilt Hannes typ varje gång vi ska ses) - jag gör det varje dag på jobbet eftersom att jag envisas med att medelst mentala anteckningar försöka komma ihåg vad jag bokar in för tid med elev A, bara för att sekunden senare boka in något med elev B på exakt samma tid. Men att dubbelboka sig dubbelt upp är något annat det.
Igår hade jag först bokat in tvättid (och glömt bort det i samma veva), och sedan var det teater plus en annan grej som jag hade tänkt medverka på. Allra sist insåg jag att det var föräldramöte också. Teatern plus den andra grejen fick stryka på foten och jobbet fick gå före tvättiden. Jag hann ändå hem så jag fick klart två maskiner i alla fall och det var nödvändigt för annars hade jag varit tvungen att köpa hela H&M:s lager av 60 graderstvätt. Det är inte så lätt att få tvättid här - nästa lediga slot är hösten 2014.
Jag kunde skjuta upp teatern till ikväll istället. Det var tur för den var riktigt sevärd. Uppsättningen var i princip en monolog med musikinslag, och upphovsman är David Wiberg - känd från kultgänget Varanteatern. Den heter Dagboksanteckningar från ett källarhål och i den gestaltar Wiberg 16-åriga Linnea som är en EMO-tjej med så låg självkänsla att hon får Marvin i Liftarens Guide till Galaxen att framstå som Göran Persson när han var som mest maktfullkomlig. Upplägget är enkelt; Linnea läser ur sin dagbok och kommer med vissa förtydliganden där en 16-åring tycker att det behövs. Då och då blir det avbrott med suggestiva ångestversioner av Manboy, Ju mer vi är tillsammans och liknande äckligt käcka bitar.
Jag hade ganska höga förväntningar, men Wiberg lyckades faktiskt överträffa dem. Allting från de subtilt himlande ögonen till tonfallet och kroppsspråket fullkomligt vrålade tonårsångest på ett sätt som fick mig att vilja använda bänkgrannen som en sköld mot Broder Daniel-känslorna som forsade över publiken. Mot slutet klev han dessutom ut ur karaktären och gjorde den existentiella ångesten mer allmängiltig, vilket gav föreställningen ytterligare en dimension. Det bästa jag har sett på länge - och det trots att jag vadar i tonårsangst varenda dag. Eller kanske just därför.
Hannes och jag firade den fina föreställningen med en pint på Pitchers innan han tog det lika sunda som karaktärsfasta beslutet att vi bara skulle dricka en öl ikväll så det var bara knalla hemåt över en diskussion om förskolans läroplan.
Så kul kan man ha på en onsdag.
onsdag 27 februari 2013
måndag 25 februari 2013
I set fire to the rain
Så här mycket måndag var det länge sedan det var på jobbet. Ungarna var allmänt gnälliga och mer ovilliga att jobba än vanligt, och den där elden jag normalt ser i mina kollegors ögon var idag ungefär lika brinnande som OS-facklan i Lillehammer är numera. Själv var jag knappast någon Balrog - om vi nu ska ta den här brandmetaforen in i askan så att säga - men eftersom att jag bara var ledig en dag på sportlovet har jag inte kommit av mig alltför mycket. Någon måste ju vara eldvakt på bygget.
Nu ska jag skärpa mig.
Som ni vet är jag inne i en svår 30-årskris, och när man har en sådan gör man märkliga saker som att anmäla sig till konstiga löpartävlingar där man tydligen har bajs i ansiktet, har existentiella kriser samt börjar lyssna på P1. Mitt senaste favoritprogram är Spanarna där olika intellektuella människor pekar på tidstypiska fenomen på ett lagom skitnödigt sätt. Jag skulle vilja hylla det programmet med en egen spaning.
I fredags var jag och Magnus och såg Usama bin Laden-filmen Zero Dark Thirty. Inget konstigt med det så klart, för man går ju på bio titt som tätt. Den här filmen var heller inte i sig ett tydligt tecken i tiden, även om waterboarding kan vara kul på en fredagskväll. Nej, det är längden på filmen som jag har noterat. Filmer idag har en tendens att bli längre och längre - det finns knappast en film idag som är av den dramaturgiska perfektionens 90 minuter.
Jag tror att det är Peter Jacksons och James Camerons fel med deras tretimmarsepos. Ribban för vad publiken klarar av har höjts, och det är inte alltid positivt. Det finns många filmer som skulle tjäna på att vara lite mer kärnfulla och Zero Dark Thirty var inget undantag.
Om ni vill skulle jag kunna utveckla den här spaningen ytterligare, men jag känner inte för det på grund av att Tottenham just gjorde mål mot West Ham. Och när Tottenham gör mål på West Ham i den 90:e minuten blir jag på dåligt humör. Köp DVD:n av det här inlägget och kolla på extramaterialet om ni är så jävla intresserade.
I lördags tog jag det förhållandevis lugnt till en början, men sen jag gick på puben och kollade på fotboll så då slutade jag upp med att ta det lugnt. Sedan gjorde Santi Cazorla 2-1 och du slutade jag ta det lugnt ännu mer. Sedan beställde Rodny in en shotsbricka. Sedan minns jag inget mer.
Shots alltså. Vilket jävla otyg. Jag är för gammal för sånt.
I går höll jag alltså låg profil. Av uppenbara skäl. Jag skulle faktiskt kunna dra slutsatsen att jag är för gammal för sånt.
För övrigt är det mindre än fem veckor kvar till påsklovet.
Nu ska jag skärpa mig.
Som ni vet är jag inne i en svår 30-årskris, och när man har en sådan gör man märkliga saker som att anmäla sig till konstiga löpartävlingar där man tydligen har bajs i ansiktet, har existentiella kriser samt börjar lyssna på P1. Mitt senaste favoritprogram är Spanarna där olika intellektuella människor pekar på tidstypiska fenomen på ett lagom skitnödigt sätt. Jag skulle vilja hylla det programmet med en egen spaning.
I fredags var jag och Magnus och såg Usama bin Laden-filmen Zero Dark Thirty. Inget konstigt med det så klart, för man går ju på bio titt som tätt. Den här filmen var heller inte i sig ett tydligt tecken i tiden, även om waterboarding kan vara kul på en fredagskväll. Nej, det är längden på filmen som jag har noterat. Filmer idag har en tendens att bli längre och längre - det finns knappast en film idag som är av den dramaturgiska perfektionens 90 minuter.
Jag tror att det är Peter Jacksons och James Camerons fel med deras tretimmarsepos. Ribban för vad publiken klarar av har höjts, och det är inte alltid positivt. Det finns många filmer som skulle tjäna på att vara lite mer kärnfulla och Zero Dark Thirty var inget undantag.
Om ni vill skulle jag kunna utveckla den här spaningen ytterligare, men jag känner inte för det på grund av att Tottenham just gjorde mål mot West Ham. Och när Tottenham gör mål på West Ham i den 90:e minuten blir jag på dåligt humör. Köp DVD:n av det här inlägget och kolla på extramaterialet om ni är så jävla intresserade.
I lördags tog jag det förhållandevis lugnt till en början, men sen jag gick på puben och kollade på fotboll så då slutade jag upp med att ta det lugnt. Sedan gjorde Santi Cazorla 2-1 och du slutade jag ta det lugnt ännu mer. Sedan beställde Rodny in en shotsbricka. Sedan minns jag inget mer.
Shots alltså. Vilket jävla otyg. Jag är för gammal för sånt.
I går höll jag alltså låg profil. Av uppenbara skäl. Jag skulle faktiskt kunna dra slutsatsen att jag är för gammal för sånt.
För övrigt är det mindre än fem veckor kvar till påsklovet.
fredag 22 februari 2013
Få jag lov, vill du dansa med mej?
Sportlov säger di. Det, säger jag, är nog knappt att man märker. Visserligen var det en tillstymmelse till klassiskt sportlovsväder i Uppsala igår, men i övrigt känner jag inte direkt av så mycket lovstämning. Idag har jag visserligen varit ledig, och den dagen har jag ägnat åt det som en ledig dag ska ägnas åt: Fuck all. Men i övrigt har det varit fullt upp.
På min arbetsplats innebär lov för eleverna inte nödvändigtvis lov för lärarna, utan många gånger är det nog så stressigt som en vanlig vecka. Måndagen och tisdagen var i stort uppbokade med gemensamt arbete, men det fanns lite tid till rättning av nationella prov i svenska. Jag vill inte skryta här, men det preliminära resultatet tyder på att cirka 95 procent av eleverna får A i provbetyg. De har ju fått hyfsad undervisning om man säger så.
Nej då. Så snäll är jag inte när jag rättar, men nog är det nära på 20 procent som får A. Det får jag vara nöjd med.
I tisdags kväll var jag och Tobias på Pub 19 och drack öl. Det var visst någon jävla match också, men numera orkar man ju inte bry sig så mycket om fotboll längre eftersom att de alltid förlorar alla viktiga matcher så den kollade vi inte på så noga.
När jag väl orkade komma till jobbet på onsdagen hade vi den stora grovsoppedagen. Vi slängde en massa trasiga stolar och fåtöljer och annat bös som slits ut eller går sönder på en skola efter några år. Mina gamla skills som godshanterare kom väl till pass när grejerna skulle in i containern - oron för att den skulle vara för liten var fullständigt obefogad när jag lät min magi verka. För övrigt var det verkligen jätteoväntat att alla gymnasielärarna som jobbar i samma hus som oss på högstadiet var lediga när det var dags för en sådan uppgift. Verkligen.
Efter lunch åkte jag till huvudstaden och "tog ett möte". Ett riktigt möte, med VD:ar, delägare, marketing directors och andra tjusiga engelska titlar som ser bra ut på visitkort (jag fick fyra stycken - fler än vad jag har fått sammanlagt i hela mitt liv). Mötet var med ett företag som specialiserar sig på sportbarer med grönvitrutiga dukar om hur de kan samarbeta med supporterklubbar bättre i framtiden. Det var intressant. Mest intressant var dock att efter mötet sitta och surra med de andra supporterklubbarna som var med och utbyta lite erfarenheter och tips. Känns som att det är något man kan ta vidare.
Igår jobbade jag halvdag och blev typ klar med allt. Det är inte ofta man upplever det som lärare, så jag firade med att gå hem och sova två timmar på soffan tills jag fick svår kramp i vänster vad. Skitsoffa. Den är för kort för mitt eget bästa. Jag ska slänga den i brännbart när jag flyttar.
Nu ska jag lata mig lite framför backhoppning på tv. Är det sportlov så är det. Känns bra att titta på totalt hjärndöd och meningslös sport då.
På min arbetsplats innebär lov för eleverna inte nödvändigtvis lov för lärarna, utan många gånger är det nog så stressigt som en vanlig vecka. Måndagen och tisdagen var i stort uppbokade med gemensamt arbete, men det fanns lite tid till rättning av nationella prov i svenska. Jag vill inte skryta här, men det preliminära resultatet tyder på att cirka 95 procent av eleverna får A i provbetyg. De har ju fått hyfsad undervisning om man säger så.
Nej då. Så snäll är jag inte när jag rättar, men nog är det nära på 20 procent som får A. Det får jag vara nöjd med.
I tisdags kväll var jag och Tobias på Pub 19 och drack öl. Det var visst någon jävla match också, men numera orkar man ju inte bry sig så mycket om fotboll längre eftersom att de alltid förlorar alla viktiga matcher så den kollade vi inte på så noga.
När jag väl orkade komma till jobbet på onsdagen hade vi den stora grovsoppedagen. Vi slängde en massa trasiga stolar och fåtöljer och annat bös som slits ut eller går sönder på en skola efter några år. Mina gamla skills som godshanterare kom väl till pass när grejerna skulle in i containern - oron för att den skulle vara för liten var fullständigt obefogad när jag lät min magi verka. För övrigt var det verkligen jätteoväntat att alla gymnasielärarna som jobbar i samma hus som oss på högstadiet var lediga när det var dags för en sådan uppgift. Verkligen.
Efter lunch åkte jag till huvudstaden och "tog ett möte". Ett riktigt möte, med VD:ar, delägare, marketing directors och andra tjusiga engelska titlar som ser bra ut på visitkort (jag fick fyra stycken - fler än vad jag har fått sammanlagt i hela mitt liv). Mötet var med ett företag som specialiserar sig på sportbarer med grönvitrutiga dukar om hur de kan samarbeta med supporterklubbar bättre i framtiden. Det var intressant. Mest intressant var dock att efter mötet sitta och surra med de andra supporterklubbarna som var med och utbyta lite erfarenheter och tips. Känns som att det är något man kan ta vidare.
Igår jobbade jag halvdag och blev typ klar med allt. Det är inte ofta man upplever det som lärare, så jag firade med att gå hem och sova två timmar på soffan tills jag fick svår kramp i vänster vad. Skitsoffa. Den är för kort för mitt eget bästa. Jag ska slänga den i brännbart när jag flyttar.
Nu ska jag lata mig lite framför backhoppning på tv. Är det sportlov så är det. Känns bra att titta på totalt hjärndöd och meningslös sport då.
måndag 18 februari 2013
Do you have the time, to listen to me whine?
"Packa och dra, gubbtjuv!"
Det var meddelandet som kom från Rikshem idag. Flytta ut. Det är bara att du drar. Flyttkarusellen når nya illamåendeframkallande nivåer. Om någon har en lägenhet att låna ut från första april vore det väldigt bra. Eller ett förråd går också bra. Eller garage. Jag är inte kräsen.
Här skulle jag kunna dra iväg en längre harang om hur f ö r b a n n a t trött jag är på att flytta två-tre gånger om året, samt hur j ä v l a frustrerande det är att inte få möjlighet att komma i ordning någonstans trots att jag snart är 30 år. Men jag känner lite att det inte finns någon poäng med det. Det förändrar liksom inte läget. Det är bara att borra ner huvudet och börja leta. Men det är inte utan att jag känner mig alltså lite som en avsigkommen stackare efter detta besked. Tur att saker och ting har en förmåga att lösa sig när allt kommer omkring, så det kommer det göra även denna gång.
(Vadå snart 30 år? Det var det dummaste jag har hört. Det är lååångt till oktober.)
Det positiva med att flytta är att jag får en ny chans att rensa ut lite. Den här gången åker allt ut. Förutom de större möblerna ska allt rymmas i fyra ICA-kassar. En annan positiv sak är att jag slipper köpa en ny glödlampa till badrummet, som jag har glömt bort varje gång jag har handlat de senaste tre veckorna. Glöm din dröm att jag köper en ny nu, Rikshem.
Jag hade tänkt berätta lite om bra saker jag har gjort idag, som att till exempel prata med istället för att ignorera mannen med missbrukaraura som tog kontakt med mig på bussen. Nu blir det dock inget med det, utan jag håller fast vid gnället istället.
Helgen till exempel. Den var rätt långtråkig. Jag satt mest och kollade på en massa TV-serier, lite halvlojt sådär. Jag antar att det blir så när man åker ut mot Blackburn i FA-cupen. Skitsport. Dessutom åkte jag ner under 7000-sträcket på QuizKampen efter några onödiga förluster. Också skitsport.
Nu går jag och köper en Trisslott. Plötsligt händer det sägs det ju. Fast med min tur lär jag väl bli skyldig 25000 kronor i månaden i 25 år istället.
Det var meddelandet som kom från Rikshem idag. Flytta ut. Det är bara att du drar. Flyttkarusellen når nya illamåendeframkallande nivåer. Om någon har en lägenhet att låna ut från första april vore det väldigt bra. Eller ett förråd går också bra. Eller garage. Jag är inte kräsen.
Här skulle jag kunna dra iväg en längre harang om hur f ö r b a n n a t trött jag är på att flytta två-tre gånger om året, samt hur j ä v l a frustrerande det är att inte få möjlighet att komma i ordning någonstans trots att jag snart är 30 år. Men jag känner lite att det inte finns någon poäng med det. Det förändrar liksom inte läget. Det är bara att borra ner huvudet och börja leta. Men det är inte utan att jag känner mig alltså lite som en avsigkommen stackare efter detta besked. Tur att saker och ting har en förmåga att lösa sig när allt kommer omkring, så det kommer det göra även denna gång.
(Vadå snart 30 år? Det var det dummaste jag har hört. Det är lååångt till oktober.)
Det positiva med att flytta är att jag får en ny chans att rensa ut lite. Den här gången åker allt ut. Förutom de större möblerna ska allt rymmas i fyra ICA-kassar. En annan positiv sak är att jag slipper köpa en ny glödlampa till badrummet, som jag har glömt bort varje gång jag har handlat de senaste tre veckorna. Glöm din dröm att jag köper en ny nu, Rikshem.
Jag hade tänkt berätta lite om bra saker jag har gjort idag, som att till exempel prata med istället för att ignorera mannen med missbrukaraura som tog kontakt med mig på bussen. Nu blir det dock inget med det, utan jag håller fast vid gnället istället.
Helgen till exempel. Den var rätt långtråkig. Jag satt mest och kollade på en massa TV-serier, lite halvlojt sådär. Jag antar att det blir så när man åker ut mot Blackburn i FA-cupen. Skitsport. Dessutom åkte jag ner under 7000-sträcket på QuizKampen efter några onödiga förluster. Också skitsport.
Nu går jag och köper en Trisslott. Plötsligt händer det sägs det ju. Fast med min tur lär jag väl bli skyldig 25000 kronor i månaden i 25 år istället.
onsdag 13 februari 2013
Det bar' å åk'
Det gäller att sitta ner och slappna av när man kan ibland, för vissa perioder har man lite svårt att hinna med allt man tänker att man ska hinna med. Jag är mitt uppe i en sådan period nu. Inte för att jag klagar alltså. Jag konstaterar. Det är stor skillnad.
Igår klev jag upp och genomförde morgonyogan redan klockan 05.00. Det var nämligen samling vid skolan en timme senare för en klassisk dagstur till fjällen. Precis som man själv fick åka på i skolan. Sådana resor är egentligen förbjudna enligt skollagen eftersom att alla elever ska ha samma möjligheter att ta del av alla aktiviteter som skolan anordnar, och då eleverna själva får bekosta bussresan, liftkort och skidhyra kan det givetvis finnas vissa som inte har möjlighet att följa med. Det struntar dock många skolor i och arrangerar dem följaktligen ändå.
Jag kan känna att det är rimligt att alla elever ska kunna ta del av skolresor utan att behöva betala något för det, men nu är det faktiskt så att Janne Josefsson har bevisat att det inte finns några fattiga barn i Sverige så det faller på sin egen orimlighet att någon skulle tvingas stå över en friluftsdag i fjällen på grund av att man inte har råd. Dessutom, om vi inte skulle åka på friluftsdag till Romme skulle jag inte få min årliga betalda dag i pisten. Det skulle ju vara ännu mer orättvist.
Vi fick en fin dag i de något mesiga backarna på Solklintenmassivet i sydöstra Dalarna, inte långt ifrån Gustafs (apropå att äta häst - som ju är så populärt nu). Ingen elev skadade sig, min egen skidåkning fungerade bra och det var god stämning överlag. Det enda dramat var väl egentligen bara när Anna snodde min plats i tvåsitssitliften, så att jag var tvungen att dödsföraktande kasta mig undan. Jag stod helt enkelt och väntade på att hoppa på min lift då Anna lika plötsligt som omedvetet gled in i påstigningsfållan, fast längre bak än mig, och slog sig ned på den platsen jag skulle sätta mig på. Det är tur att jag har reflexer som en snöleopard så jag vräkte mig åt sidan, undvek att träffas av både liften och Anna, hoppade tillbaka in i fållan och satte mig tillrätta i nästa korg. Det var nog det närmaste döden jag har varit sedan jag fick tarmvred 1983.
Bussresan hem var smådryg eftersom att det satt 45 övertrötta tonåringar och vrålade i två och halv timma. Kakafonin var öronbedövande. Så det var rätt skönt när vi väl kom fram till Uppsala.
I morse var jag sliten i kroppen och hade gärna sovit en sådär åtta-nio timmar till, men som alltid är det ju bara att gå upp. Man brukar ju bli pigg till slut. Hälften av de elever som var med i Romme (det uttalas alltså Romme, inte Råmme) kände nog också efter lite extra i morse då de inte dök upp idag. Skönt att kunna vara hemma när man vill sådär.
Efter lunch slängde jag in ett litet sjutimmarspass med rättning av nationella prov i svenska, och de sista timmarna gick på ren vilja eftersom att jag var så nyfiken på hur det har gått för mina små änglar. Det kändes bra att se att drygt 10 procent av dem spikade läsförståelsedelen, så något rätt har jag nog har jag nog gjort under de här åren. Ingen fick F heller. Ännu bättre.
*Paus för en stunds självgodhetskontemplation*
I morgon ska jag försöka komma hem från jobbet före halv åtta. Jag behöver hinna med andra grejer än jobb också.
Igår klev jag upp och genomförde morgonyogan redan klockan 05.00. Det var nämligen samling vid skolan en timme senare för en klassisk dagstur till fjällen. Precis som man själv fick åka på i skolan. Sådana resor är egentligen förbjudna enligt skollagen eftersom att alla elever ska ha samma möjligheter att ta del av alla aktiviteter som skolan anordnar, och då eleverna själva får bekosta bussresan, liftkort och skidhyra kan det givetvis finnas vissa som inte har möjlighet att följa med. Det struntar dock många skolor i och arrangerar dem följaktligen ändå.
Jag kan känna att det är rimligt att alla elever ska kunna ta del av skolresor utan att behöva betala något för det, men nu är det faktiskt så att Janne Josefsson har bevisat att det inte finns några fattiga barn i Sverige så det faller på sin egen orimlighet att någon skulle tvingas stå över en friluftsdag i fjällen på grund av att man inte har råd. Dessutom, om vi inte skulle åka på friluftsdag till Romme skulle jag inte få min årliga betalda dag i pisten. Det skulle ju vara ännu mer orättvist.
Vi fick en fin dag i de något mesiga backarna på Solklintenmassivet i sydöstra Dalarna, inte långt ifrån Gustafs (apropå att äta häst - som ju är så populärt nu). Ingen elev skadade sig, min egen skidåkning fungerade bra och det var god stämning överlag. Det enda dramat var väl egentligen bara när Anna snodde min plats i tvåsitssitliften, så att jag var tvungen att dödsföraktande kasta mig undan. Jag stod helt enkelt och väntade på att hoppa på min lift då Anna lika plötsligt som omedvetet gled in i påstigningsfållan, fast längre bak än mig, och slog sig ned på den platsen jag skulle sätta mig på. Det är tur att jag har reflexer som en snöleopard så jag vräkte mig åt sidan, undvek att träffas av både liften och Anna, hoppade tillbaka in i fållan och satte mig tillrätta i nästa korg. Det var nog det närmaste döden jag har varit sedan jag fick tarmvred 1983.
Bussresan hem var smådryg eftersom att det satt 45 övertrötta tonåringar och vrålade i två och halv timma. Kakafonin var öronbedövande. Så det var rätt skönt när vi väl kom fram till Uppsala.
I morse var jag sliten i kroppen och hade gärna sovit en sådär åtta-nio timmar till, men som alltid är det ju bara att gå upp. Man brukar ju bli pigg till slut. Hälften av de elever som var med i Romme (det uttalas alltså Romme, inte Råmme) kände nog också efter lite extra i morse då de inte dök upp idag. Skönt att kunna vara hemma när man vill sådär.
Efter lunch slängde jag in ett litet sjutimmarspass med rättning av nationella prov i svenska, och de sista timmarna gick på ren vilja eftersom att jag var så nyfiken på hur det har gått för mina små änglar. Det kändes bra att se att drygt 10 procent av dem spikade läsförståelsedelen, så något rätt har jag nog har jag nog gjort under de här åren. Ingen fick F heller. Ännu bättre.
*Paus för en stunds självgodhetskontemplation*
I morgon ska jag försöka komma hem från jobbet före halv åtta. Jag behöver hinna med andra grejer än jobb också.
tisdag 12 februari 2013
A flea can bite the bottom of the Pope in Rome
Så fick vi ett nytt sådant där ögonblick som man om tio år kommer tänka tillbaka på och känna ett behov av att prata om exakt var man befann sig, vad man gjorde och hur man reagerade. Som vid elfte september-dåden. Som vid Ravellis straffräddning i VM -94. Som vid första gången man såg Mikael Persbrandts peruk i Tre solar.
Påven Benedictus XVI:s avgång skakade givetvis om den här dagen. Jag var redan rätt okoncentrarad i morse då vissa gifter uppenbarligen ännu inte hade gått ur kroppen efter lördagens holmgång, men när det där beskedet kom var det omöjligt att fokusera på något vettigt. Jag fick köra lite "din mamma"-kommentarer mot några nior istället för att jobba. Det var en sådan dag.
Jo, jag var alltså trött. Det var faktiskt inte så konstigt efter den gångna helgen, så tillbringades i barnhemmet. Jag kastade mig ut från jobbet i fredags för att hinna med tåget ner till Linköping (att jag sedan hade kollat fel på tiden och hade tjugo minuter till godo gjorde ingenting eftersom att jag då hade tid för en snabb AW på egen hand på Stationen), och nere på Östgötaslätten mötte mor och far upp för en snabb asiatisk rätt. När den nästan var uppäten (pappa var inte stressad alls när maten dröjde) gick vi vidare till Stora Teatern för att kolla på musikalen Familjen Addams.
Det var tydligen premiär och det kryllade av kändisar som till exempel Ragnar Dalhberg och han som läste nyheterna på Östnytt förut. Kanske inte min allra bästa kändisspotting hittills (de bästa är 1. Pelé, 2. E-Type, 3. Vigilante Carlstroem från The Hives) men den kändes som att kvaliteten på den motsvarade kvaliteten på uppsättningen. Jag gick visserligen inte med rätt lågt ställda förväntningar, och då blir det sällan en riktigt sprudlande upplevelse. Skådisarna gjorde rätt bra ifrån sig och det var läcker scenografi, men texten och låtarna föll inte mig i smaken. Sedan var jag väldigt orolig att de skulle trilla ner i orkesterdiket när det dansade runt på scenen.
I lördags tog jag det till en början lugnt och hängde lite med mamma, innan jag satte mig helt mol allena på en sportbar och kollade på Arsenal. Det gick bra, så jag kunde glad i hågen möta upp ett koppel gamla vänner på en hotellbar (jag dras mer och mer till sådana numera - Lost in translation-komplexet växer). Huvudanledningen till min besök i Linköping var Lottis 30-årsfest så nu blev det lite uppvärmning inför den.
Temat på festen var 80-talet, men eftersom att jag är lite småless på utklädningsfester gick jag inte direkt all in den här gången. Det var inte ens tio procent in om jag ska vara helt ärlig. Jag drog bara på mig kostymen och ett par solglasögon och kom som "yuppie". Tur att det fanns roliga människor på festen som hade tagit temat på större allvar.
Jag hade grymt kul, och det var särskilt kul att tillbringa tid med vännerna som jag umgicks mest aktivt med under pre-Uppsalaåren. Det skönaste var att ingen verkade ha förändrats särskilt mycket sen det begav sig för det var samma gamla goda stämning som alltid. Eller så var det helt enkelt så att det sociala sammanhanget och viss förtäring gjorde att vi alla regredierade en smula. Sak samma. Det var fint.
När festen tog slut var vi inte riktigt klara. Vi gick till det mycket tveksamma stället Hamlet, där man hela tiden har känslan av att det är lite lite farligt att hänga. Man jag börjar gilla sådana ställen också mer och mer. Eller så gillade jag bara att man kunde köpa öl fast klockan var mer än ett.
Kvällen avslutades med en skrattfest i taxin till Lambot där jag och chauffören förenades i ett ljuvligt hat mot FC Barcelona. Forza Real!
Igår var jag således trött. Tågresan hem var mindre angenäm, men räddades av de avslutande avsnitten av säsong två av Homeland. Nu får man tydligen vänta till september innan det kommer en ny säsong. Osportsligt.
Nu bör jag försöka varva ned. Klockan ringer 04.50 i morgon. Känns jävligt bra ska jag be att få tala om.
Påven Benedictus XVI:s avgång skakade givetvis om den här dagen. Jag var redan rätt okoncentrarad i morse då vissa gifter uppenbarligen ännu inte hade gått ur kroppen efter lördagens holmgång, men när det där beskedet kom var det omöjligt att fokusera på något vettigt. Jag fick köra lite "din mamma"-kommentarer mot några nior istället för att jobba. Det var en sådan dag.
Jo, jag var alltså trött. Det var faktiskt inte så konstigt efter den gångna helgen, så tillbringades i barnhemmet. Jag kastade mig ut från jobbet i fredags för att hinna med tåget ner till Linköping (att jag sedan hade kollat fel på tiden och hade tjugo minuter till godo gjorde ingenting eftersom att jag då hade tid för en snabb AW på egen hand på Stationen), och nere på Östgötaslätten mötte mor och far upp för en snabb asiatisk rätt. När den nästan var uppäten (pappa var inte stressad alls när maten dröjde) gick vi vidare till Stora Teatern för att kolla på musikalen Familjen Addams.
Det var tydligen premiär och det kryllade av kändisar som till exempel Ragnar Dalhberg och han som läste nyheterna på Östnytt förut. Kanske inte min allra bästa kändisspotting hittills (de bästa är 1. Pelé, 2. E-Type, 3. Vigilante Carlstroem från The Hives) men den kändes som att kvaliteten på den motsvarade kvaliteten på uppsättningen. Jag gick visserligen inte med rätt lågt ställda förväntningar, och då blir det sällan en riktigt sprudlande upplevelse. Skådisarna gjorde rätt bra ifrån sig och det var läcker scenografi, men texten och låtarna föll inte mig i smaken. Sedan var jag väldigt orolig att de skulle trilla ner i orkesterdiket när det dansade runt på scenen.
I lördags tog jag det till en början lugnt och hängde lite med mamma, innan jag satte mig helt mol allena på en sportbar och kollade på Arsenal. Det gick bra, så jag kunde glad i hågen möta upp ett koppel gamla vänner på en hotellbar (jag dras mer och mer till sådana numera - Lost in translation-komplexet växer). Huvudanledningen till min besök i Linköping var Lottis 30-årsfest så nu blev det lite uppvärmning inför den.
Temat på festen var 80-talet, men eftersom att jag är lite småless på utklädningsfester gick jag inte direkt all in den här gången. Det var inte ens tio procent in om jag ska vara helt ärlig. Jag drog bara på mig kostymen och ett par solglasögon och kom som "yuppie". Tur att det fanns roliga människor på festen som hade tagit temat på större allvar.
Jag hade grymt kul, och det var särskilt kul att tillbringa tid med vännerna som jag umgicks mest aktivt med under pre-Uppsalaåren. Det skönaste var att ingen verkade ha förändrats särskilt mycket sen det begav sig för det var samma gamla goda stämning som alltid. Eller så var det helt enkelt så att det sociala sammanhanget och viss förtäring gjorde att vi alla regredierade en smula. Sak samma. Det var fint.
När festen tog slut var vi inte riktigt klara. Vi gick till det mycket tveksamma stället Hamlet, där man hela tiden har känslan av att det är lite lite farligt att hänga. Man jag börjar gilla sådana ställen också mer och mer. Eller så gillade jag bara att man kunde köpa öl fast klockan var mer än ett.
Kvällen avslutades med en skrattfest i taxin till Lambot där jag och chauffören förenades i ett ljuvligt hat mot FC Barcelona. Forza Real!
Igår var jag således trött. Tågresan hem var mindre angenäm, men räddades av de avslutande avsnitten av säsong två av Homeland. Nu får man tydligen vänta till september innan det kommer en ny säsong. Osportsligt.
Nu bör jag försöka varva ned. Klockan ringer 04.50 i morgon. Känns jävligt bra ska jag be att få tala om.
fredag 8 februari 2013
Oh, in the morning
En harmonisk vardagsmorgon ser ut ungefär såhär: Jag kliver upp på andra snoozen och känner mig förhållandevis pigg, trots att klockan bara är kvart över sex. I duschen vaknar jag till liv och alla spår av trötthet försvinner in i glömskans töcken. Garderoben är välfylld med rena kläder, så att jag kan välja och vraka mellan ett stort urval av skjortor i allehanda kulörer och någon av Bench-tröjorna.
Till frukost hittar jag färskt bröd i skåpet, och gott om yoghurt och ett fint urval av pålägg i kylskåpet. På det en perfekt ångande kopp Earl Gray. Jag hinner läsa hela tidningen utan stress och har dessutom tid att skulptera frisyren innan det är dags att lugnt och stressfritt gå ut till bussen.
Det är alltså idealmorgonen.
Så blev det inte riktigt idag. Jag hade tänkt gå upp lite tidigare än vanligt och ta en tidigare buss till jobbet i syfte att fixa förberedelserna till nationella provet i svenska. Därför var det något av en chock när jag vaknade och såg att det bara var en halvtimme kvar till det att min vanliga buss skulle gå. Stress i kombination med en oerhörd lättnad över att klockan inte var mer än så sköljde över mig som marsánsås över en äppelpaj.
Redan där hamnade jag snett alltså. Det blev inte bättre av att jag inte hann dricka te och fick kasta i mig frukosten så snabbt att grannarna säkert undrade om det var Kakmonstret som hade gått loss på en Europapall Brago innanför köksfönstret.
Dessutom fick jag stresspacka det sista till min weekendtripp söderut, vilket brukar borga för att man glömmer elementära artefakter som mobilladdare, tandborste och glasögonen.
Ja, du såg rätt. På väg ut till bussen insåg jag att glasögon låg kvar hemma och det kändes givetvis orimligt att jag skulle tillbringa en hel helg utan dem. Jag fick således göra en Afasa Powell i spurten tillbaka till lägenheten och därefter imitera Usain Bolt i kurvan fram till bussen som stod och väntade på mig. Jag var fortfarande andfådd när jag kom till jobbet en halvtimme senare.
Så det är kanske inte så konstigt om jag är lite grinig idag. Med en sådan morgon behöver man inga ovänner.
Till frukost hittar jag färskt bröd i skåpet, och gott om yoghurt och ett fint urval av pålägg i kylskåpet. På det en perfekt ångande kopp Earl Gray. Jag hinner läsa hela tidningen utan stress och har dessutom tid att skulptera frisyren innan det är dags att lugnt och stressfritt gå ut till bussen.
Det är alltså idealmorgonen.
Så blev det inte riktigt idag. Jag hade tänkt gå upp lite tidigare än vanligt och ta en tidigare buss till jobbet i syfte att fixa förberedelserna till nationella provet i svenska. Därför var det något av en chock när jag vaknade och såg att det bara var en halvtimme kvar till det att min vanliga buss skulle gå. Stress i kombination med en oerhörd lättnad över att klockan inte var mer än så sköljde över mig som marsánsås över en äppelpaj.
Redan där hamnade jag snett alltså. Det blev inte bättre av att jag inte hann dricka te och fick kasta i mig frukosten så snabbt att grannarna säkert undrade om det var Kakmonstret som hade gått loss på en Europapall Brago innanför köksfönstret.
Dessutom fick jag stresspacka det sista till min weekendtripp söderut, vilket brukar borga för att man glömmer elementära artefakter som mobilladdare, tandborste och glasögonen.
Ja, du såg rätt. På väg ut till bussen insåg jag att glasögon låg kvar hemma och det kändes givetvis orimligt att jag skulle tillbringa en hel helg utan dem. Jag fick således göra en Afasa Powell i spurten tillbaka till lägenheten och därefter imitera Usain Bolt i kurvan fram till bussen som stod och väntade på mig. Jag var fortfarande andfådd när jag kom till jobbet en halvtimme senare.
Så det är kanske inte så konstigt om jag är lite grinig idag. Med en sådan morgon behöver man inga ovänner.
tisdag 5 februari 2013
I do, I do, I do, I do, I do
Det här var ingen vanlig tisdag. Jag har gått på kurs, och inte vilken kurs som helst. Den var i statlig regi, och det är ju udda för oss Wallenbergs lakejer. Jag och Marie tog tåget till Stockholm för ett besök hos den svenskaste av tjänstemän, nämligen ombudsmannen. Diskrimineringsombudsmannen närmare bestämt.
När jag fick höra om kursen blev jag förvånad. Jag hade för mig att DO var avskaffat, för jag trodde att allt sådant som har med jämställdhet och arbete mot diskriminering avvecklades den 6 oktober 2006 då Regeringen Reinfeldt tillträdde. Men där hade jag uppenbarligen fel. Det bara verkar som att allt sådant arbete är avskaffat.
Jag tyckte att kursen var bra, och även om de inte kom med några nya överraskande rön är det alltid bra att påminna sig själv om vilka slavar vi är under normer och omgivningens förväntningar. Vi som jobbar med elever ska särskilt tänka på detta, och alltså inte kränka eleverna varenda dag som jag brukar göra. Känns bra att gå på kurs och faktiskt få ut något av den. Jag måste dock säga att lärare är världens sämsta föreläsningspublik. Jävlar vad det ska småsurras hela tiden - och jag är säker på att just de personerna som stör mest är desamma som skäller mest på sina elever när de i sin tur är snackiga. Hyckleri kan vara vackert, men inte i det här fallet.
Det märktes att det var en statlig myndighet som anordnade kursen, för det var överdådiga giveaways som östes över oss. Mobilfodral, pennor, tygpåsar, påsklämmor, bokmärken. Ja, listan kan göras längre. Jag vet inte riktigt vad syftet var med det, och konstaterar bara att det alltså är till sånt mina skattepengar går. Avgå, Anders Borg.
När vi gick från DO såg jag Reinfeldts företrädare - och min gamle bekant - Ingvar Carlsson på stan. Jag tror att han noterade mig för han fick något härjat i blicken och vände sig om, så jag antar att han erinrade sig den pikanta händelsen på Katrineholms bibliotek i samband med ett av våra möten för en sådär drygt tjugo år sedan. Jag vill absolut inte gå in på den mer än så, av hänsyn till alla inblandade och framför allt mig själv.
Jag störde mig dock lite på att den förre statsministern såg ut att gå utan livvaktsskydd. Man tycker ju att SÄPO borde ha lärt sig något efter det som hände med Olof Palme. Det kan ju i och för sig ha varit så att livvakterna bara var väldigt diskreta, men såvitt jag såg var han ute själv. Det känns inte bra, men nu har jag i alla fall uppmärksammat problemet.
Innan vi hoppade på tåget hem tog vi en arbetsmiddag på Wagamama och väl hemma undvek jag att somna i soffan och tog istället en längre promenad. Slutligen köpte jag en Skogaholmslimpa. Så till sist blev det en helt vanlig tisdag ändå.
När jag fick höra om kursen blev jag förvånad. Jag hade för mig att DO var avskaffat, för jag trodde att allt sådant som har med jämställdhet och arbete mot diskriminering avvecklades den 6 oktober 2006 då Regeringen Reinfeldt tillträdde. Men där hade jag uppenbarligen fel. Det bara verkar som att allt sådant arbete är avskaffat.
Jag tyckte att kursen var bra, och även om de inte kom med några nya överraskande rön är det alltid bra att påminna sig själv om vilka slavar vi är under normer och omgivningens förväntningar. Vi som jobbar med elever ska särskilt tänka på detta, och alltså inte kränka eleverna varenda dag som jag brukar göra. Känns bra att gå på kurs och faktiskt få ut något av den. Jag måste dock säga att lärare är världens sämsta föreläsningspublik. Jävlar vad det ska småsurras hela tiden - och jag är säker på att just de personerna som stör mest är desamma som skäller mest på sina elever när de i sin tur är snackiga. Hyckleri kan vara vackert, men inte i det här fallet.
Det märktes att det var en statlig myndighet som anordnade kursen, för det var överdådiga giveaways som östes över oss. Mobilfodral, pennor, tygpåsar, påsklämmor, bokmärken. Ja, listan kan göras längre. Jag vet inte riktigt vad syftet var med det, och konstaterar bara att det alltså är till sånt mina skattepengar går. Avgå, Anders Borg.
När vi gick från DO såg jag Reinfeldts företrädare - och min gamle bekant - Ingvar Carlsson på stan. Jag tror att han noterade mig för han fick något härjat i blicken och vände sig om, så jag antar att han erinrade sig den pikanta händelsen på Katrineholms bibliotek i samband med ett av våra möten för en sådär drygt tjugo år sedan. Jag vill absolut inte gå in på den mer än så, av hänsyn till alla inblandade och framför allt mig själv.
Jag störde mig dock lite på att den förre statsministern såg ut att gå utan livvaktsskydd. Man tycker ju att SÄPO borde ha lärt sig något efter det som hände med Olof Palme. Det kan ju i och för sig ha varit så att livvakterna bara var väldigt diskreta, men såvitt jag såg var han ute själv. Det känns inte bra, men nu har jag i alla fall uppmärksammat problemet.
Innan vi hoppade på tåget hem tog vi en arbetsmiddag på Wagamama och väl hemma undvek jag att somna i soffan och tog istället en längre promenad. Slutligen köpte jag en Skogaholmslimpa. Så till sist blev det en helt vanlig tisdag ändå.
måndag 4 februari 2013
God be my witness, I never shall yield
Jag kom hem idag, stärkt av en rask promenad på tre kvart från jobbet och med en uppfriskande måndag i ryggen, bara för att alldeles komma av mig just innanför dörren. Där låg ett litet brunt kuvert med mitt efternamn i spröda bokstäver på framsidan. "Vad är nu detta?" tänkte jag och kliade mig i skägget samtidigt som jag försiktigt klev in i tamburen och trippade runt försändelsen för att inte skada den med mina smältvattenssmutsiga vinterkängor.
Med nästan febrigt darrande händer öppnade jag således kuvertet, för det är ju inte varje dag man får ett brev i dessa elektroniska tider, och möttes av en snirklig skrivstil i blyerts. Så här inleddes brevet:
Hej!
Mitt namn är Heidi och jag är ett Jehovas Vittne här i Uppsala. Anledningen till att jag skriver till dig är för att jag förgäves har försökt träffa dig hemma.
Som du ser så har jag skickat med ett vikblad som berör en del frågor som många människor någon gång funderat över. En vanlig fråga som jag märkt att många funderar över är den första frågan: "Finns det en Gud som bryr sig om oss?"
Därefter följde en i mitt tycke ganska enkel argumentation om att det finns en Gud som bryr sig om oss eftersom att det står i bibeln.
Detta väcker såklart frågan om varför denna Heidi har kontaktat just mig. Jag är ju ungefär lika andligt bevandrad som valfri Markooliolåt och det mest religiösa jag har känt mig är gåshudsögonblicket första gången jag kom in på Emirates Stadium för sju år sedan. Så det kan knappast vara min andlighet hon har gått på.
Det borde heller inte vara mitt Jesuskomplex. Visserligen har jag utsatts för prövningar i mitt liv, men jag känner att smärtan jag åsamkade mig själv igår då jag hyvlade mig svårt i toppen av tummen när jag skulle skära ost på något sätt bleknar om man jämför med vad Jesus genomled på korset. Jag vill på intet sätt förringa hans lidande genom att påpeka att det minsann fortfarande svider så sjukt mycket att jag knappt kunde diska förut. Det vore inte rätt att förminska honom på det sättet.
Kan det vara att jag är så lättpåverkad? Kanske känner hon till min vida beryktade konflikträdsla och därmed sett sin chans att övertyga ett vilset får att ansluta till Jehovas hage.
Detta är frågeställningar som vi antagligen aldrig får ett svar på. Troligtvis var det bara att det slumpade sig så att den här dagen att det var jag som kom i missionärens väg.
Hon har dock inte övertygat mig. Pamfletten, eller "vikbladet" som hon kallade det, hänvisade enbart till bibeln för att ge svar på till exempel teodicéproblemet och det räcker inte för mig. Med den största respekt för den som är troende - för mig är det lika övertygande att använda bibeln som bevis som att hämta svaret på frågan om livet i Liftarens guide till galaxen. Båda skrifterna är såvitt jag kan bedöma uppdiktade verk av människor, och ingen av dem står på vetenskaplig grund. Alltså kan ingen av dem - eller bägge kanske - hävda rätten att tillhandahålla den enda sanningen.
Avslutningsvis vill jag dock ge Heidi en eloge för det idealistiska i att sätta sig ner och för hand skriva ett brev till någon hon inte känner. Det är smått rörande att se denna välvilja. Tyvärr är denna söndersekulariserade människospillra icke mottaglig för dylika åthävor. Och när eftertanken kommer - det är kanske synd. Jag skulle nog må bra av lite andlighet.
Med nästan febrigt darrande händer öppnade jag således kuvertet, för det är ju inte varje dag man får ett brev i dessa elektroniska tider, och möttes av en snirklig skrivstil i blyerts. Så här inleddes brevet:
Hej!
Mitt namn är Heidi och jag är ett Jehovas Vittne här i Uppsala. Anledningen till att jag skriver till dig är för att jag förgäves har försökt träffa dig hemma.
Som du ser så har jag skickat med ett vikblad som berör en del frågor som många människor någon gång funderat över. En vanlig fråga som jag märkt att många funderar över är den första frågan: "Finns det en Gud som bryr sig om oss?"
Därefter följde en i mitt tycke ganska enkel argumentation om att det finns en Gud som bryr sig om oss eftersom att det står i bibeln.
Detta väcker såklart frågan om varför denna Heidi har kontaktat just mig. Jag är ju ungefär lika andligt bevandrad som valfri Markooliolåt och det mest religiösa jag har känt mig är gåshudsögonblicket första gången jag kom in på Emirates Stadium för sju år sedan. Så det kan knappast vara min andlighet hon har gått på.
Det borde heller inte vara mitt Jesuskomplex. Visserligen har jag utsatts för prövningar i mitt liv, men jag känner att smärtan jag åsamkade mig själv igår då jag hyvlade mig svårt i toppen av tummen när jag skulle skära ost på något sätt bleknar om man jämför med vad Jesus genomled på korset. Jag vill på intet sätt förringa hans lidande genom att påpeka att det minsann fortfarande svider så sjukt mycket att jag knappt kunde diska förut. Det vore inte rätt att förminska honom på det sättet.
Kan det vara att jag är så lättpåverkad? Kanske känner hon till min vida beryktade konflikträdsla och därmed sett sin chans att övertyga ett vilset får att ansluta till Jehovas hage.
Detta är frågeställningar som vi antagligen aldrig får ett svar på. Troligtvis var det bara att det slumpade sig så att den här dagen att det var jag som kom i missionärens väg.
Hon har dock inte övertygat mig. Pamfletten, eller "vikbladet" som hon kallade det, hänvisade enbart till bibeln för att ge svar på till exempel teodicéproblemet och det räcker inte för mig. Med den största respekt för den som är troende - för mig är det lika övertygande att använda bibeln som bevis som att hämta svaret på frågan om livet i Liftarens guide till galaxen. Båda skrifterna är såvitt jag kan bedöma uppdiktade verk av människor, och ingen av dem står på vetenskaplig grund. Alltså kan ingen av dem - eller bägge kanske - hävda rätten att tillhandahålla den enda sanningen.
Avslutningsvis vill jag dock ge Heidi en eloge för det idealistiska i att sätta sig ner och för hand skriva ett brev till någon hon inte känner. Det är smått rörande att se denna välvilja. Tyvärr är denna söndersekulariserade människospillra icke mottaglig för dylika åthävor. Och när eftertanken kommer - det är kanske synd. Jag skulle nog må bra av lite andlighet.
söndag 3 februari 2013
Dust yourself off and try again
Nej men om jag skulle testa att skriva ett inlägg som faktiskt har lite innehåll också? Jag kan ju göra ett försök i alla fall.
Sedan vi talades vid senast har jag både sagt adjö till januari och sagt goddag till februari - eller VABruari som de säger skämtsamt på jobbet. Ja, vi har nästan alltid sådär kul på min arbetsplats.
Jag har också gjort ett besök på Uppsalas antagligen sämsta sportbar genom tiderna - Baren Baren inräknad. Jag och Rodny från supporterklubben skulle avnjuta matchen mellan Arsenal och Liverpool och vi tänkte att vi skulle testa All Star som öppnade förra året. Jag är inte övertygad om ställets storhet om man säger så. Man ska inte behöva vänta i en kvart på att få beställa, och det ska inte behöva ta tio minuter från beställning av en öl tills den kommer. Nej, det blir nog gamla O'Learys i fortsättningen. Där vet man i alla fall vad man får - på gott och ont.
I fredags slog vi några volter efter jobbet. Det var nämligen AW hos Marie, och det blev en härlig kväll i den öppna planlösningen. Vi fick till och med chili con carne - och då blir det alltid lyckat i min bok.
Lite senare samma kväll hörde Jajje av sig och jag gick och mötte upp honom och hans kollegor på Buddys. När den puben stängde ville vi inte avsluta kvällen, och någon fick för sig att karaoke var en lysande idé i det läget vilket fick den tragiska följden att vi gick till Etage. Uppsalas utan konkurrens oskönaste ställe - Baren Baren och All Star inräknat. Det blev dock inte så bedrövligt som man kanske hade befarat, men det får gärna gå åtta år till mitt nästa besök precis som det gjorde sedan mitt senaste. Om jag sjöng? Faktiskt inte. Jag har tydligen börjat få lite självbevarelsedrift på gamla dar. Det räckte med att vara moraliskt stöd åt Jajjes kollega.
I lördags träffade jag och Hannes farbror Per-Eric på teatern för att se pjäsen Lyckliga slut, som handlar om mäns våld mot kvinnor. Eftersom att han jobbar där kom vi in gratis, och allt som är gratis tycker vi ju om. Uppsättningen hade en svajig inledning, men den tog sig efterhand och vi var överens om att Linda Zilliacus, "kökshoran" från Ondskan, var bäst.
Efteråt gick vi till Pipes of Scotland för en bit mat, några öl och analys av föreställningen samt allmänt snack om livet, universum och allting. Som det blir. När Pippejik - som Hannes kallade honom i början av 90-talet - gick till tåget drog vi vidare till nation, där jag lämpligt nog kunde se reprisen av Arsenalmatchen som hade krockat med teatern. Där satt vi och ljög tills det blev sent, och därefter var det bara att ramla hemåt i kylan.
Sen blev det söndag och den försvann snabbare än glasspinnarna som mamma brukade köpa från glassbilen. Dags för en ny vecka - bara två kvar till sportlovet.
Jag vet inte om det blev så mycket till innehåll. Men jag försökte i alla fall. Man kan inte lyckas utan att försöka. Inte misslyckas heller.
Sedan vi talades vid senast har jag både sagt adjö till januari och sagt goddag till februari - eller VABruari som de säger skämtsamt på jobbet. Ja, vi har nästan alltid sådär kul på min arbetsplats.
Jag har också gjort ett besök på Uppsalas antagligen sämsta sportbar genom tiderna - Baren Baren inräknad. Jag och Rodny från supporterklubben skulle avnjuta matchen mellan Arsenal och Liverpool och vi tänkte att vi skulle testa All Star som öppnade förra året. Jag är inte övertygad om ställets storhet om man säger så. Man ska inte behöva vänta i en kvart på att få beställa, och det ska inte behöva ta tio minuter från beställning av en öl tills den kommer. Nej, det blir nog gamla O'Learys i fortsättningen. Där vet man i alla fall vad man får - på gott och ont.
I fredags slog vi några volter efter jobbet. Det var nämligen AW hos Marie, och det blev en härlig kväll i den öppna planlösningen. Vi fick till och med chili con carne - och då blir det alltid lyckat i min bok.
Lite senare samma kväll hörde Jajje av sig och jag gick och mötte upp honom och hans kollegor på Buddys. När den puben stängde ville vi inte avsluta kvällen, och någon fick för sig att karaoke var en lysande idé i det läget vilket fick den tragiska följden att vi gick till Etage. Uppsalas utan konkurrens oskönaste ställe - Baren Baren och All Star inräknat. Det blev dock inte så bedrövligt som man kanske hade befarat, men det får gärna gå åtta år till mitt nästa besök precis som det gjorde sedan mitt senaste. Om jag sjöng? Faktiskt inte. Jag har tydligen börjat få lite självbevarelsedrift på gamla dar. Det räckte med att vara moraliskt stöd åt Jajjes kollega.
I lördags träffade jag och Hannes farbror Per-Eric på teatern för att se pjäsen Lyckliga slut, som handlar om mäns våld mot kvinnor. Eftersom att han jobbar där kom vi in gratis, och allt som är gratis tycker vi ju om. Uppsättningen hade en svajig inledning, men den tog sig efterhand och vi var överens om att Linda Zilliacus, "kökshoran" från Ondskan, var bäst.
Efteråt gick vi till Pipes of Scotland för en bit mat, några öl och analys av föreställningen samt allmänt snack om livet, universum och allting. Som det blir. När Pippejik - som Hannes kallade honom i början av 90-talet - gick till tåget drog vi vidare till nation, där jag lämpligt nog kunde se reprisen av Arsenalmatchen som hade krockat med teatern. Där satt vi och ljög tills det blev sent, och därefter var det bara att ramla hemåt i kylan.
Sen blev det söndag och den försvann snabbare än glasspinnarna som mamma brukade köpa från glassbilen. Dags för en ny vecka - bara två kvar till sportlovet.
Jag vet inte om det blev så mycket till innehåll. Men jag försökte i alla fall. Man kan inte lyckas utan att försöka. Inte misslyckas heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)