We listened to it twice, 'cause the DJ was asleep

Ja, men det här blev ju en annorlunda måndag. På jobbet fick vi först frukost och det var ju glädjande, men eftersom att eleverna lös med sin frånvaro så blev det inte roligare än så. Istället blev det distriktsmästerskap i möten, och som hängivna läsare vet älskar jag inte möten.

På eftermiddagen skrev jag ut en halv regnskog i papper. Tråkig dag på jobbet.

Roligare blev det dock efter jobbet. Mamma SMS:ade mig på förmiddagen och frågade om jag ville vara med i Radio Östergötland och prata om Arsenal, och som hängivna läsare vet hatar jag inte uppmärksamhet så det var knappast ett svårt val.

Så jag gick till SR Uppland och blev inplacerad i en studio. Jag hade inte direkt koll på vad som skulle hända, men ibland är det bra att bara köra på och ta saker "på uppstuds" som mamma uttryckte det. Programmet (om du vill lyssna går det bra) började med att han kallade mig Alex, men efter det gick det bättre. Jag var lite nervös i början, men det släppte och i slutet var jag riktigt på gång med några vassa attacker på diverse lag som jag hyser mindre positiva känslor för.

Det var faktiskt andra gången av två möjliga som jag gick till attack mot Tottenham i direktsändning i P4. Jag är stolt. Och nöjd.

Det mest bisarra inslaget var dock den där tävlingen. What. Was. That?

Efter radioinspelningen gick jag i ren inspiration till gymmet för första gången på ett halvår, men jag kan inte påstå att jag körde skiten ur mig. Jag vet inte hur mycket det ger att sitta i maskiner och flaxa lite med armarna, men några kalorier brände jag nog. Man får inte gå ut för hårt, det är min paroll.

Ja, det var en annorlunda dag. Nu får vi se vad som händer i morgon.

Day in the life of a geezer

Det har varit en mycket lugn och städad helg. Inga utsvävningar whatsoever. Det är underskattat kan jag känna. Att ingen förut har tänkt på att man kan använda helgen till att vila ut istället för att bli tröttare.

Arbetsveckan avslutades med Guitar Hero- och YouTube-festival på jobbet eftersom att barnen nu har gått på lov. Det var uppskattat, och jag fick chansen att visa några YouTube-favoriter. Alltid kul att sprida ordet.

På kvällen gick jag en längre rundas promenad, innan jag lade mig tillrätta i soffan och kollade på när Jenny var med i Vem vet mest? och på tre avsnitt av det knastertorra akademikerhumorprogrammet Q.I. som jag har sett på så mycket nu att jag kände igen två av avsnitten. BBC Entertainment är det bästa kanalen just nu. (Hela listan: 1. BBC Entertainment 2. SVT 3. Visat Fotboll 4. Ingen 5. Discovery Channel)

Igår gick jag upp ganska skapligt och tog en förmiddagspromenad i solen längs Fyrisån, och det var väldigt fint. Ända tills jag mötte han som springer maraton från mitt gamla fotbollslag som hånade mig för att jag bara gick. HAN kan börja röra på fötterna...

Sedan bänkade jag mig framför tvn för att se Arsenal förlora mot Chelsea, men mot alla odds vann vi som ni säkert har märkt. Jag höll spontanfirande med en liten segerdans i vardagsrummet och därefter gick jag all in på Twitter hela dagen i ren inspiration. Det gäller att passa på att vara glad när Arsenal vinner nu för tiden.

På kvällen vet jag inte riktigt vad jag gjorde mer än att äta lördagsgodis, titta på tv-serier och spela Wordfeud.

Idag har jag fått chansen att använda min hemsnickrade ramsa för normaltiden, som infördes i natt. Sedan har jag gjort nyttiga saker som att fixa gymkort och jobba med supporterklubben. Så nu ska jag fortsätta vara vettig. I morgon gör jag comeback på gymmet. Säg "Bra Axel!"

Say my name, say my name

Idag var en sådan dag när jag inte kände att jag riktigt räckte till. Den här veckan är vi bara två lärare på skolan, och när jag skriver så förstår jag att du får ett litet skräckhugg i magen eftersom att du är en empatisk människa som verkligen kan sätta sig in i situationer när andra har det jobbigt. Och att vara endast två lärare på en skola skulle givetvis vara en mardröm i många fall. Den här gången var ditt skräckhugg falsklarm som tur var.

Det är så att alla klasser, eller basgrupper som vi säger på vår orwellska företagslingo, utom min och den andra åttan är i Falun på Slöjd Camp så jag och Tina har bara drygt 40 ungdomar att vakta.

Man tror att det ska bli lugnt (ja, jag stavade fel igen) då, men där tror man galet. "Axel! Axel! Axel!" är det enda jag har hört hela dagen. Alla behövde hjälp hela tiden. Då räcker man inte till riktigt, och det är lite frustrerande. Å andra sidan har jag inte ett jobb där man kollar på klockan, sätter sig och gör hela surfrundan, går och käkar lunch, kör två rundor runt terminal fem, ställer sig och sorterar paket i vad som känns som en timme, men när man kollar på klockan nästa gång har det gått tre minuter. Nu är det snarare "är klockan redan så mycket?".

Med erfarenhet av båda situationerna kan jag säga att jag föredrar den sistnämnda. Vi är redan snart framme vid den i lärarkretsar mytomspunna v. 44 och det innebär halvtid på terminen. Hur nu det gick till.

Nej, nu är det snart slutscenerna i Billy Elliot. Nu har jag inte tid med dig längre.

Tonight I'm not takin' no calls, 'cause I'll be dancin'

Om ni undrar hur mycket man kan prata i telefon på en måndagskväll kan ni sluta med det nu. Man kan göra det ganska exakt hela kvällen, en sådär fem-sex timmar. Man börjar med en sittning i Skype för inspelning av en så kallad podcast (ett radiprogram, fast på Internet för er som inte är en del av Nintendogenerationen), sedan tar man ett sväng med Lander och Kicken, därefter Hedemora, fyller på med 1,5 h i ett telefonmöte om lokalverksamheten i supporterklubben, för att sedan utvärdera allting med Lander i en timma.

Sedan går man och pantar sina öron och hoppas på att landstinget kan sponsra med nya.

Idag har jag ägnat mig åt något så rustikt som att lyssna på fotboll på radio eftersom Arsenals match inte sändes på tv. Det gick bra. Vi vann igen. En sydkorean gjorde mål. Bara en sån sak.

Jag har givetvis pratat i telefon också. Det hör ju till. Men idag stannade det nog vid ett par timmar. En mer normal kväll alltså.

Ikväll svängde jag också ihop en potatisgratäng med vänsterhanden för att fira att lönen hade kommit (de där 5000:- extra jag har fått den här månaden, ska jag säga till någon om det?) och nu tror jag att det är läge att lägga mig med en god bok.

Jag skulle också kunna berätta om helgens personalfest, men jag var så "bakad" i söndags att jag helst inte vill tänka på det. Det var inte okej på något sätt. De där familjerna Spendrup och Pripp är ute efter mig. De konspirerar mot mig i en ohelig allians tillsammans med den där jäveln Mauro.

Our house was our castle and our keep

The crack crisis verkar vara över för den här gången. Idag fick vi komma tillbaka in i huset och än så länge har det inte gått all Vagnhärad på oss. Men det som vi en gång såg som själva fundamentet för vår undervisning, vårt hus, är inte längre den trygga utpost det var. Vågar vi lite på att det är säkert att gå ner och äta mat?

Jag antar att ni suktar efter en rapport om hur det gick för mig att jobba hemifrån. De som känner mig anar nog att jag var fruktansvärt ineffektiv, och typ bara låg i soffan och lyssnade på den här låten. Men läs och bli häpen; allt jag hade tagit med mig hem fick jag rättat och genomläst. Jag hann dessutom med att ta lite sovmorgon och gå en sväng på lunchen. Det var en diem som verkligen blev carpad.

Dessutom kunde jag lyssna på P3 hela dagen. Till och med Christer fick jag höra, och det har jag inte lyssnat på sedan Svenska 2-tiden. Men även om det var skönt med en oväntad hemarbetsdag så är det ingenting jag vill göra till en vana. Jag blev lappsjuk direkt, och fick kaninpuls bara av posten kom eller av att jag mötte någon i trappen.

Kollegorna saknade jag så mycket att jag var tvungen att ta en after work med dem nere på nyöppnade snobbstället Stationen. Visserligen var det bestämt sedan innan, men ingen ville ställa in bara för att skolan hade kläckts.

Apropå Svenska 2-tiden, eller i krokarna av Svenska 2-tiden, närmare bestämt Hebytiden, så var jag på Gymnasiemässan med mina elever idag, och då träffade jag några av mina små sjuor från den eran. På något sätt har de utvecklats till nior nu och alla killarna var två meter långa och pratade som Bengt Magnusson och alla tjejerna hade förvandlats från blyga och präktiga hästtjejer till rökande bitchblickar, sådär som en del tjejer blir i nian. Det var väldigt kul att se dem, och de flesta såg uppriktigt glada ut att se mig. Det var också kul att träffa min gamla mentorskollega Tåis. En riktig Hebyprofil.

Dagen rundades av med ett besök på Kvarnen där jag gjorde tung kändisspotting. Först såg jag den där meteorologen med hockeyfrilla (DU kan googla!) och bara några minuter senare Naken-Janne. Fast den sistnämnde känner jag ju nästan, så det var inte så mäktigt. Han skällde ut mig och några andra en gång för att vi pratade för högt under en rast när jag jobbade som telefonförsäljare. Också det en jävla story.

Vilken dag. Vad många intryck. Måste gå och lägga mig och bearbeta allt.

There's a crack, a crack in everything

Jag jobbar hemifrån i morgon.

Nu tror ni säkert att jag är bitter över någon händelse med jobbiga elever, och att jag skriver sådär i affekt. Så är inte fallet. Jag är inte det minsta bitter (eller inte bittrare än vanligt om vi ska vara ärliga - och det ska vi ju) och jag är inte ironiskt. Det är nämligen så att vår matsal på skolan håller på att välta.

I kid you not.

Precis bredvid jobbet pågår sedan i somras ett större bygge av en cancerklinik (i bakgrunden av inslaget ser ni matsalen där som en påbyggnad på tegelhuset), och eftersom att någon fick för sig att anlägga en stad som sedermera har blivit Uppsala i kvicksand där någon gång för tusen år sedan måste de borra ner hundratals pålar i marken för att huset inte ska sjunka. Samt för att det annars blir som hemma hos Hannes kompis Philip som har en lutning av Mördarbackensnitt i sitt vardagsrum.

Jag vill inte dra några för tidiga slutsatser här innan Akademiska Hus har gjort sin undersökning, men vibrationerna från borrningen kan ha orsakat sättningar i grunden hos oss, som i sin tur har lett till sprickbildning i några väggar och i golvet på matsalen. Detta innebär att skolan måste hålla stängt i morgon (fatta den känslan som elev!) när de undersöker skadorna. Mycket frustrerande.

Så jag jobbar hemifrån i morgon. Det var ju kul att ha ett jobb att gå till så länge det varade.

Till sist vill jag rikta en hälsning till den person som fick för sig att anlägga en stad i the mother of all lerträskt. Jag lånar den av Björns pappa, från en julafton då Björn råkade sladda av vägen så att allt firande blev försenat: "Smart. Jäävligt smart."

Jag träffade John Carlos i München -72

Det har varit några fullspäckade dagar här under avslutningen på veckan. I torsdags fyllde jag år, men jag måste säga att många gjorde allt för att jag inte skulle få den uppmärksamhet vi alla tycker att jag förtjänar. Jag menar att Steve Jobs gick bort och att Tomas Tranströmer fick litteraturpriset överskuggade faktiskt min stora dag och det känns ju lite osportsligt.

Men det var trots allt väldigt många som kom ihåg mig och Hannes bjöd på en fin trerätters middag så det var en väldigt bra dag. Och till råga på allt sjöng Hanna Hellquist Äppelmelodin i Morgonpasset. Världsklass, Hanna. På jobbet fixade några av mina elever tårta och saft och chips, vilket givetvis kändes fantastiskt. Härliga ungar.

I fredags åkte jag till Lander efter jobbet och vi hängde med Fast och kollade på landskamper, samt åt Landers goda hembakade pizza. Den här gången var vi dock inte vakna till klockan sex som vi brukar utan vi klippte igen redan vid halv två - vilket var bra eftersom att det var tidig revelj dagen efter.

Igår åkte vi så till Sveriges Jerusalem, och efter att ha hämtat upp Stefan i den berömda knutpunkten Hallsberg krånglade vi oss över den vackra slätten via Motala och Mjölby. Till lunch var vi framme, och sedan tillbringades eftermiddagen i ett konferensrum på Andreas jobb. Där var fokus på Arsenal.se, och vi fick mycket gjort och tog flera bra beslut. Jag hittade också en jättestor ordförandeklubba.

Ordförande Mao.

På kvällen kände vi på centrala Jönköping och en av höjdpunkterna var när vi hamnade bredvid en av Sveriges mesta olympier Ragnar Skanåker, som tog någon form av skytteguld i München -72. Det var stort. Det var ännu större att han skallade mig i ryggen när han skulle resa sig för att besöka herrarnas. Det är inte alla som har blivit skallade av en man som har varit med i sju olympiska spel.

En av oss har vunnit OS-guld. Den andra har vunnit länsfinalen av "Vi i femman".

Senare åt vi middag som inte inte imponerade på oss, och rundade av kvällen på hotellbaren och sedan på rummet. Jag och Stefan råkade vara vakna till klockan halv fem och diskutera film, så det var inte konstigt att vi var lite trötta i morse. Men när det vankas hotellfrukost ska man vara mer sliten än så för att avstå, och Scandic har i regel bra frukostar dessutom. Dagens var inget undantag.

Vi fick lite gjort innan vi satte oss i bilen för resan norrut, det var ganska segt, men till slut kom vi fram till Västerås och jag kunde hoppa på bussen hem i höstrusket. Nu ska jag ligga i soffan resten av söndagen och titta på tv. Skönt.

Jag blev född för länge sen på ett tåg

Den 25 november inträffar händelsen som överhuvudtaget ger månaden november existensberättigande. Då har som bekant På Spåret premiär och idag släpptes de tävlande paren. Jag känner mig därför föranledd att bjuda er på en initierad ranking av lagen.

Martina Haag & Erik Haag
Att de får vara med, trots den uppenbara jävsituationen, är anmärkningsvärt. Erik Haag var ett av ankarna i Hassangänget tillsammans med programledaren Kristian Luuk och domaren Fredrik Lindström. Man undrar ju vilka fördelar han bjuds på. Trots det, eller tack vare det rentav, får makarna Haag bära favoritstämpeln efter förra årets fina silverplats. De visade på lysande samarbete och på överraskande bra allmänbildning. Dessutom besitter de rätt klurighet för att fixa ordvitsarna.
Betyg:

Anna-Charlotta Gunnarson & Ylva Hällen
Kom in som en frisk fläkt i fjol och tog sig hela vägen till semifinal. Har stor bredd i allt från barnkultur till trädgårdsodling och på det en jäkla go i laget. De saknar dock den där riktiga tävlingsinstinkten, och när det bränner till är det den som avgör. Det ligger dem givetvis i fatet. Mycket talar också för att fjolåret var en dagslända, så jag tror inte de upprepar succén från i vintras.
Betyg:

Niklas Strömstedt & Jenny Strömstedt
Jag känner att det är något osympatiskt över Jenny Strömstedt, samtidigt som det är något sympatiskt över Niklas Strömstedt. Det gör den här kombinationen väldigt mänsklig, och därmed lätt att ändå gilla. De visade förra året att de är att räkna med och jag är övertygad om att de kommer att finnas med i semifinalerna nästa år. Niklas har dessutom som enda musiker i tävlingen en stor fördel när det kommer till musikfrågorna .
Betyg:

Jessica Zandén & Claes Ljungmark
Jessica Zandén tävlade för ett par år sedan tillsammans med sin bror Philip och hon utmärkte sig mest då med sitt vansinniga skratt. Hon kändes dock som det starka kortet i den duon. Nu tävlar hon med debutanten Claes Ljungmark som precis som Zandén är skådis. Deras liknande bakgrund gör det här paret för tunt för att blanda sig i slutsegern.
Betyg:

Johanna Frändén & Carl Johan De Geer
Sportjournalisten Johanna Fränden gjorde det bra när hon var bisittare i SVT i fotbolls-VM i fjol, och har en gedigen erfarenhet av länderna runt Medelhavet. Sportjournalister brukar också vara vassa när det gäller geografi, så hon känns som en stark debutant. Carl Johan De Geer är mer svårbedömd, men hans bakgrund som konstnär och författare ger honom en bred grund. Fränden, 30 år, och De Geer, 73 år, har också störst ålderspann sinsemellan av de tävlande, och i detta sammanhang är det en stor fördel. Men jag tror inte det räcker hela vägen. Inte omöjligt med en semifinal dock.
Betyg:

Christer Lundberg & Morgan Larsson
Jag utbrast ett spontant "Yes" när jag såg att dessa radiokillar skulle vara med i årets säsong. De är de enda göteborgare för vilka jag skulle använda adjektivet "goa" och mena något positivt med det. Alla som har hört mysradioprogrammet Christer i P3 vet att man har att göra med världens kanske schysstaste duo. Jag tror att Lundberg och Larsson blir säsongens stora överraskning - de är vetgiriga i sitt radioprogram, bollar med all världens ämnen och är pålästa på dem samt, allra viktigast, de sitter med Göteborgsesset i rockärmen. Inte att underskatta.

Betyg:

Peter Wahlbeck & Gunilla Hammar Säfström
Peter Wahlbeck får ta över komedistafettpinnen från Peter Apelgren, men han lär knappast ta över vandringspokalen. Han kan säkert vara en smula klurig, men jag ger inte mycket för hans kunskaper. 9A-läraren Gunnilla Hammar Säfström sitter givetvis på en gedigen kunskapsbank i och med sin rutin från skolvärlden, men det är nog denna som samtidigt fäller henne. Hon verkar vara en lärare av Jan Björklund-mått, och då är man för fyrkantig för att lyckas i den här tävlingen.
Betyg:

Nisti Stêrk & Claes Borgström
Efter Claes Borgströms uttalande om att svenska landslaget skulle stanna hemma från VM i Tyskland på grund av att det finns bordeller där ger jag inte mycket för hans omdöme eller syn på omvärlden. Inte för att jag tycker att bordeller är en bra idé, men det var en osedvanligt korkad idé. Den här Nisti vet jag ingenting om, men de på Internet skriver att hon är författare, journalist, skådis och komiker. Hon är sannolikt allmänbildad med andra ord. Jag tror inte att det håller.
Betyg:


Maria Tjärnlund & Ralf Edström
Ojojoj. Här finns alla förutsättningar för årets Kalle Moraeus och Py Bäckman, som gjorde totalt magplask i fjol. Maria Tjärnlund är något så smalt som verksamhetsansvarig för dataspelbranschens svenska branschorganisation, och det kommer väl på sin höjd dyka upp typ en fråga om dataspel under den här säsongen. Och då antagligen i en match hon inte medverkar i. Ralfs kunskaper är om möjligt ännu svagare enligt min bedömning. Han är mest bra på att vara småpackad i radio.
Betyg:

Sammanfattning
Favoriten: Martina Haag & Erik Haag
Halvgarderingen: Niklas Strömstedt & Jenny Strömstedt
Outsidern: Christer Lundberg & Morgan Larsson

See them tumbling down

Jag och Magnus var högkulturella och gick och såg hyllade Apflickorna idag efter jobbet. Det var en perfekt tisdagsrulle. Sådär lagom suggestiv och ångestframkallande, och precis vad man behöver för att cementera den tidiga veckans melankoli när man tar steget upp på krönet av vardagscykeln.

Det var en bra film ur många avseenden, men det absolut bästa med den var att det vid två tillfällen förekom så kallade "tumbleweeds". Som den språknazistvårdare jag är skulle jag gärna använda ett svenskt begrepp, men i detta fall har jag inte hittat något som passar. Men jag tror ni är bekanta med företeelsen, alltså att en förtorkad buske eller snår som har formats till en boll blåser över prärien. Eller som i det här fallet vid hästhagarna. Att få in sådana på ett naturligt sätt i en långfilm är ren världsklass. Jag vet många som har misslyckats.

Det är bra att gå på bio. Förra veckan var jag och Becks på Jane Eyre. Jag ska försöka snitta en i veckan - det borde gå.

I övrigt var det en bra avslutning på förra veckan med after work och Sahara Hotpants. Jag träffade också Sara några gånger, och det känns bra att vi kan ses som vänner utan att det blir stelt och alltför konstigt. Det tog bara ett tag att komma dit för mig. Jag kan dock trösta mig med att jag i alla fall är bättre på relationer än huvudkaraktären i Apflickorna. Hon var riktigt jävla trasig. Skönt att se.

På jobbet var det något av en skitdag, men så är det ibland. Jag har dock tröstätit två kanelbullar dagen till ära så mig går det ingen nöd på. Men det skulle vara skönt om någon skruvade ner tempot på jobbet ett hack. Vi börjar nämligen skymta bergväggen därborta i skymningen, och jag vet inte om jag håller vaken bakom ratten fram tills dess att vi når den. Måtte vecka 44 komma snart.

I helgen ska jag åka till Jönköping. Det känns surrealistiskt.

Recension: Sahara Hotnights

Var: Katalin, Uppsala
När: 30 september
Bäst: Visit to Vienna
Sämst: Spelningen var för kort
Fråga: Vilket balsam använder Josephine Forsman för att få håret så svävande?
Betyg:

När Robertsfors kallar, då svarar man.

Med systrarna Asplund på varsin flank, en karaktäristiskt yvig Josephine Forsman bakom trummorna och en coolt kaxig Maria Andersson i centrum är det svårt att misslyckas. Sahara Hotnights gör mig verkligen inte besviken under den här korta, men intensiva spelningen.

Det är inte helt utsålt när Andersson ensam trampar igång spelningen. Den röda elgitarren matchar snyggt hennes klänning och hon visar direkt at det är hon som är boss. Bandet inleder med några låtar från den senaste skivan, och det känns något avvaktande. Sen kommer inledningsriffet till Cheek to cheek och då lyfter det.

Fokus ligger givetvis på senaste skivan, som jag inte har riktigt fastnat för. Därför är det skönt att man ändå får höra en klassiker som Visit to Vienna, som jag till och med hade som ringsignal på mobilen ett tag. Det känns lite väl konservativt att bara hylla de lite äldre låtarna, men det är inte mitt fel att den mesta bra moderna musiken skrevs mellan 2002 och 2006.

Sahara gör dock en mycket bra spelning, och de öser fram just det de ska: Rock.