Under the stars

Ekorrhjulet rullade igång den här veckan också. Som en centrifug ungefär, och det fortsatte tills jag gick hem klockan arton efter 90 minuters övertid (plus tilläggstid...BOLLOCKS, jag skulle ju inte skriva något om fotboll - du sämst med dina referenser, hjärnan. Avgå!). Direkt när jag kom hem drog jag ut på en löprunda, och efter den här helgens frosseri var det en småtung exfotbollsspelare som kämpade sig runt rundan nere vid ån.

Sen utförde jag sysslor som hemmet kräva, såsom diskning och matlagning och lite städning - betoning på lite - innan jag gick loss på mailprogrammet och tog itu med dagens skörd. Därefter var det dags att packa väskan igen - expeditionen fortgår med storartad hastighet.

Den här gången är det på nytt en utflykt med jobbet, fast nu tillsammans med barnen och i sundhetens tecken. Vi ska ut på friluftsliv och sova under bar himmel, eller under vindskydd. Där är planen att, som sist jag sov i vindskydd - juni 2004 tror jag att det var - dra på mig en rejäl förkylning och tillbringa en obekväm natt utan att riktigt sova igen. Ser fram emot det måste jag säga. Jag har ju rutin på att inte sova på liggunderlag från i somras dessutom. SVT play-appen lär gå varm.

Det enda tråkiga nu är att det skulle vara högst olämpligt att ta med ett par öl. Eller kanske inte att ta med dem, utan framförallt att förtära dem. Hur det nu kan vara lagligt att hänga i bastuflotte utan att dricka öl.

Mer än så har jag inte att rapportera. Återkommer eventuellt på onsdag och berättar om ännu en hemsk natt!

Chains around my feet

Jag kommer inte skriva mer än så här om fotboll från och med nu fram till om åtminstone två veckor.

Jag har tillbringat en helg farligt nära en hel liga av Sveriges farligaste och mest rymningsbenägna brottslingar. Som tur var fanns det både murar och flera stängsel mellan mig och Malexanderrånarna, Knutbypastorn och ett gäng HA- och bandidosmedlemmar. Så jag sov tryggt.

Jag var hemma hos Dennis och Anna för första gången sedan de flyttade till Kumla och anledningen var att Dennis fyllde 30 i somras och nu ville fira med en fest. Efter jobbet i fredags småjoggade jag hem och hämtade väskan innan Dennis syrra och hennes snubbe hämtade upp mig och det blev en lugn och fin resa till den närkiska metropolen.

Festen var i full gång, men vi kom lagom till maten. I början, innan jag hade fått ett glas alkohol på västen, var det lite blygt, men sedan blev det en riktigt rolig kväll. Jag hade träffat några av dem, som Annas syskon, men många var nya bekantskaper. Det är i sådana lägen man är glad över att vara ett socialt geni, och inte tvärtom (ifall min psykolog från mönstringen skulle påstå något annat).

Det blev sådär sent igen, så dagen efter var oerhört städad. Särskilt som barnen kom hem och började härja runt. Det var dock svårt att ta in att Isac redan är tre och ett halvt år och Adam snart två. Hur gick det till? Får ringa nån med koll på relativitetsteorin och få det här förklarat för mig.

Igår gjorde vi alltså inte så mycket. Bar lite bord, drack te på altanen, åkte och kollade på anstalten, gick på Ica Maxi, kollade fotboll, grillade, kollade på film och The Office. En helt vanlig lördag i Kumla med andra ord.

Idag har jag transporterat mig hem medelst tåg. Det var i tid. Jag tror att jag har fem tågresor i rad som har landat i tid nu. Så jag jinxar den sviten genom att skriva det här. Nästa gång har vi min obligatoriska 59-minutersförsening igen.

Jojo. Nu vecka igen i morgon. Övernattning i vindskydd står på agendan. Let's go fucking mental...

Les grandes Équipes, The Champions!

Jag kommer ändå inte kunna varva ner på några timmar, så jag tänkte: "Vafan, låt gamarna få en uppdatering."

Jag har tittat på en ödesmatch ikväll. Laget som jag följer litegrann hade en viktig kvalmatch till Champions League, och med viktig menar jag definierande för klubbens närmsta framtid. Hela dagen har jag ägnat mig åt att sysselsätta mig med saker så att jag skulle slippa tänka på matchen. På jobbet var det inte så svårt, men när jag kom hem började jag genast klättra på väggarna - bokstavligen, jag uppträdde som en sådan här.

Enda lösning var att gå ut och gå, och för att slippa tänka ringde jag till halva telefonboken. De flesta svarade. Det roligaste var när jag ringde Becks, för att fem minuter senare - när vi fortfarande pratade - stöta på henne nere vid ån.

Till slut gick det inte att skjuta upp ångesten mer, så det var bara att slå på tv:n och kolla på den där jävla ångesteruptionen förklädd till fotbollsmatch i Udine. Jag hade ont i magen i två gånger 45 plus tillägg, men sedan kunde jag äntligen slappna av och njuta av att inte må dåligt av fotboll för en gångs skull. Vilken lycka.

En kort rekapitulation av det senaste. Jag har mest jobbat och det har varit kul. Eleverna är tillbaka och jag håller mycket av dem. Jag tror att jag har saknat dem mer än vad jag trodde, och det är ju en kul insikt att få. Det är roligt att gå till jobbet, och det kan nog inte alla skriva under på.

Utanför jobbet har jag mest pratat i telefon för att rodda med mitt andra, mer obetalda jobb. Supporterklubben kräva dessa samtal så att säga. Det är mycket att styra med, men den nya styrelsen har börjat komma igång och hittar så smått sina roller, så det är inspirerande att ta det jobb som krävs för att saker och ting ska bli som vi vill ha det.

I helgen ska jag åka till Kumla. Har en del att reda ut med Tony Olsson.

I'm so tired

Årets mest intensiva vecka har nu nått sin söndag. Jag är ganska utmattad, så förvänta dig inga 15 000 tecken hära.

I onsdags drog vi alltså till Norrköping för årets kickoff. Det blev några trevliga dagar därnere med kollegorna och gamla vänner som jobbar på andra skolor inom företaget (som vi säger i friskolebranschen). Onsdagen inleddes med ett femtimmars informationsmöte, så då gick ju min adhd i spinn så klart och jag kunde verkligen inte koncentrera mig. På kvällen var det desto trevligare, då vi gjorde Norrköping. Utan att förhäva oss vill säga. det var ju tydligen en dag nästa dag också.

På fredagen lyssnade vi på en massa föredrag i Luis de Geer-hallen. Några var bra och några var sega. Och några var roliga. Bäst var en snubbe som sysslade med "mindgames" vilket framstod ungefär som tankeläsning, även om han givetvis hade några trick för sig. Även han Glada Hudik-snubben var bra och inspirerande.

På kvällen var det middag. Jag hamnade bredvid min framtida fru. Jag ska bara få undan några små hinder, såsom att hon bor i Göteborg, har en pojkvän och att jag inte kommer ihåg vad hon heter. Jag räknar med att eklatera förlovning före augusti månads slut.

Middagen var av tre bankbrädeklass, och servicen får en överkorsad. De vägrade fylla på mitt vinglas. Jag var ju uttorstig. Som tur var löste sig det problemet omgående, då jag på egen hand drack upp en tredjedel av den dryck som fanns att tillgå när dansen började. Under kvällen härjade jag runt som vanligt, pratade väldigt mycket med okända människor och dansade YMCA med VD:n. En vanlig kick-off helt enkelt.

När de stängde var den allra bästa idén att gå vidare in i den norrköpingska dimman och sedan stupa i säng. När jag vaknade på fredagen mådde jag inte så bra. Och med inte så bra menar jag att jag mådde sämre än den där förruttnade killen som de hittar bunden i en säng i Seven som plötsligt visar sig leva. Det var inte aktuellt med frukost, så jag gick och skällde ut duschen innan jag på något vänster tog mig till bussen i tid. Sedan isolerade jag mig hela vägen hem och sov. En vanlig dagen efter kick-off helt enkelt.

Jag gick hem och hällde ut innehållet i väskan, och fyllde det med nytt. Jag vilade i någon timme, men sedan blev det tåg till Stockholm. Där mötte jag upp Lander, Theo och Eriksson och vi gick till en restaurang på Östermalm och tog en öl. Till den anslöt en mindre armé av Arsenal Sweden-profiler från förr och nu och det hann bli sent innan vi kände oss nöjda. Jag höll mig rätt städad dock, till skillnad från vissa andra vinpimplare.

Dagen efter mådde jag som en kung i relation till dagen före, och hotellfrukosten var bra. Bättre än i Norrköping (tvåa vs fyra). Vi gick till Undici för att förbereda inför tioårsfesten, och när klockan närmade sig ett var vi ganska redo. Årsmötet tog vid och det blev inte som planerat då valberedningens förslag inte gick igenom, vilket gjorde att den styrelse jag hade tänkt mig inte blev av, och det påverkade min kväll negativt tyvärr. Jag blev dock vald till ordförande, så nu är jag det på riktigt och inte bara tillförordnad. Det känns bra.

Efter det turbulenta mötet intervjuades journalisten och författaren Petter Karlsson samt Anders Limpar och det var riktigt kul. De bjöd på många sköna historier. Jag bytte några ord med Limpar, och snackade säkert en timme med Petter. Han har träffat alla. Alla från Tomas Brolin (honom har jag också träffat när jag tänker efter) till Madonna (henne har jag sett på tv). Han har dessutom följt Arsenal sedan 1971, så han vet vad han snackar om. Det var nog festens höjdare att surra med honom.

Sedan insåg jag att det var ligapremiär, vilket brukar vara sensommarens höjdpunkt. Men med tanke på att jag mest har tänkt på supporterklubben de senaste veckorna samt att Arsenal kommer vinna fuck all igen den här säsongen kände jag mig inget laddad. Och det var ju klart att det skulle bli 0-0.

Resten av kvällen minglade jag runt och försökte snacka med så många gamla vänner och bekanta som möjligt, och det var många minnen från de här tio åren som diskuterades. Kul och nostalgiskt. Dessutom spelade Arsenal Away Boys, som vi flög in från England enkom för detta evenemang. De skapade bra tryck och sa att det var ett av deras bästa gig. Helt klart fyra bultbrädor.

Vi höll ut till klockan ett innan det blev en kebabtallrik på Stureplan (har aldrig känt mig så malplacerad tidigare som på Stureplan klockan halv två en lördagsnatt - och då hade jag ändå kavaj) och tillbaka till hotellet.

Idag? Nej, den hoppar vi över. Inget intressant har inträffat. Eller jo, jag såg Jens Fjällström och Zoran Lukic. Och i fredags såg jag Liza Marklund, Peter Dalle och Andreas Lundstedt. Östermalm är roligt för oss som blir imponerade av kändisar.

Nu är det bara att börja ladda för en ny spännande vecka. På onsdag börjar terminen för mina kids. Kul!

Du kanske säger: Norrköping, det är en jävla stad

På väg söderut på E4:an igen. Vi sitter i en buss på väg till lillebror i Östergötland för nu vankas det kickoff. Magnus sågar södra Stockholm, Carro vill bråka med Ola som sover och Ola, ja, sover. Det kommer att bli två roliga dagar (nåja, det är ju massa möten också) med festligheter och sådant. Sedan är det ju lite lyxigt att bo på hotell.

Annars är jag mest besviken på att de inte visar någon film på bussen. Hur kan man åka charterbuss utan film? Otänkbart.

A working class hero is something to be

Det kändes lite som första dagen efter sommarlovet igår när jag vaknade på morgonen. Eller snarare skrämdes upp av mobilen, typ "Vad fan är det som låter? Var brinner det?". Det var lite pirrigt och spännande sådär. Det tog 23 minuter att gå till jobbet, så det är bara en ökning med tre minuter jämfört med Studentvägen. Jag tror det beror på rödljuset på Kungsgatan. Jävla rödljus alltså, komma och förstöra min morgon.

Första dagen var lite som väntat. Jag insåg hur mycket som fanns att göra, så det ledde till att jag inte gjorde någonting istället. Eller snarare inledde en massa olika projekt och hattade runt bland dem.

Det kändes dock mycket bra att sätta igång igen, och det är en grym känsla att trivas så pass bra med det man gör. Trots att vi har många möten. Jag älskar inte möten.

Igår kväll tillbringade jag mycket tid i telefon för att styra en hel massa med supporterklubben inför tioårsfesten på lördag. Jag försökte också på diplomatisk väg bidra till att få ordning på kaoset i London, men när Downing Street inte ringde tillbaka gav jag upp och fortsatte med mitt istället. Sedan skickade jag väl ett tjugotal mail och försökte göra klart vad jag ska säga på årsmötet. Vissa veckor är det lite mer än andra med Arsenal Sweden om man säger så.

Samtidigt var Hannes här och lagade mat. Vi har startat en tradition där vi ska ha matlag på måndagarna. Vi fokuserar framförallt på husmanskost, men även på mer spännande rätter såsom kycklinglevergryta som han tag initiativ till igår. Det trodde jag inte direkt att jag skulle vara med och tillaga när jag stod på Stockrosgatan 2004 och åt snabbmakaroner med ketchup, hamburgerdressing och rostad lök direkt ur kastrullen.

Idag kändes det som att jag var inne i jobblunken mer, för jag var effektiv och styrde upp grovplaneringar för nästan hela hösten för sjuorna och åttorna i mina ämnen. Vilken skillnad det är att planera för sjuorna i år, när jag har lite koll själv på vad man ska tänka på och så vidare. Förra året vid den här tidpunkten var det lite paniskt måste jag erkänna, medan jag i år är lugn som fil.

Nej nu måste jag försöka sova. Den här dygnsrytmen att vägra gå och lägga sig före klockan tolv kommer inte vara hållbar i längden. Vad menar du jag borde ha förstått det vid det här laget? Du kan ha förstått det vid det här laget.

Snap, back to reality, oh, there goes gravity

Här är vi då. Vid vägs ände. Den tid som aldrig kändes som att den skulle ta slut är nu på upphällningen. I morgon är första dagen på resten av din höst. I morgon börjar jag jobba igen.

För sju veckor sedan kändes det som att jag hade hur mycket tid på mig som helst att hitta på saker och njuta av min första riktiga sommarsemester, men tiden bara pilade fram likt en Usain Bolt på steroider. Sju veckor har inte riktigt känts som sju veckor.

Samtidigt har jag gjort mycket. Jag har varit på landet, i Idre, Göteborg, Linköping, Gagnef, Köln, Flensburg, London och Gamla Uppsala. Dessutom har jag ju varit i skärgården. Utöver det har jag också haft många sovmornar och dagar då jag inte gjort någonting alls. Samt flyttat. När jag tänker efter är det inte så konstigt att det har gått fort.

Avslutningshelgen har ägnats åt Uppsala. Igår gick jag till Gamla Uppsala och kollade på Uppsala bögar. Det var fint. Efter London var jag inte så sugen på att göra något så jag låg mest framför tv:n och kollade på fotboll och en ganska bra film som heter The Trip. Den handlar om en resa i norra England. Den var kul.

Idag tog jag en ordentlig sovmorgon, för det kommer jag inte få chansen till igen på några veckor - det kommer bli intensiva veckor framöver, och sen vadade jag genom regnet till Jajje. Det primära syftet med att besöka Jajje och Johanna var att träffa den lilla bebisen Mira som de har producerat och det var mysigt. Det sekundära syftet var att kolla på Man United-Man City (säger som Michael McIntyre: Låter inte det som två gayklubbar?) så det gjorde vi också. Sen gick jag hem och gick ut och gick. Det var kvavt. Är det något jag älskar så är det inte högluftfuktighet.

Nu får jag försöka vända tillbaka på dygnet här. Det som jag brukar vara så vass på. Not.

Tillbaka på jobbet alltså. Jag kommer aldrig mer uppdatera den här bloggen med andra ord.

De talar om Rom, Paris och Seine

England-Tyskland 2-2.

I besök alltså. Nog för att jag har svängt mot Tyskland mer och mer, men London är alltid London och det är ju orimligt att jag skulle besöka Tyskland fler gånger än England på ett år. I veckan har det åtgärdats.

I onsdags eftermiddag bar det av. ARN - LHR gick på två och en halv timme, sen gick Heathrow - Russel Square på två och en halv timme. Intressant det här med kommunikationer, var det enda jag tänkte då. Väl inne i stan åt jag en Big Mac & C:o i korsningen Oxford Street och To**enham Court Road. Så nära en stjärna i Guide Michelin har jag aldrig varit. Roligare än så, bortsett från pinten i hotellbaren, blev inte den kvällen.

Rio.

Dagen efter gick jag upp och åt den sämsta hotellfrukosten på många år, innan jag tog sikte på Islington och Emiraten. Jag fixade med lite småsaker och sen gick jag in och kollade på den öppna träningen. Jag fick sällskap av Kicken från supporterklubben, och det var småkul att kolla in träningen. Nicklas Bendtner var bäst.

Abou och Armand.

Sedan var det bara att söka upp Jill som ansvarar för supporterklubbarna och hon visade vägen till de lyxigaste platserna på Emirates - Diamond Club - där intervjuerna skulle hållas. En stol där kostar enligt uppgift inte mer än £25 000 per säsong. Facilt. Förste man att intervjuas blev ungdomsspelaren Benik Afobe och det var ju sådär lagom upphetsande.

Därefter fick vi kolla på när spelarna skrev autografer till kids, samt vandra omkring bland pokalerna i Diamond Club. Jag hade kunnat tänka mig att gå på match och sitta där faktiskt. Särskilt om man fick mat också. Så fort jag får £25 000 över kommer jag slå till.

Marianne och Samir.

Sen skulle vi intervjua Alex Song, men istället blev det Woichech Szczsny Wojciech Szczesny som kom upp. Han var skön, smått sarkastisk och bjöd på en del roliga citat. Den intervjun blir bra när jag skriver ut den.

Efter intervjun rådde förvirring - som vanligt när Arsenal arrangerar något - huruvida det skulle bli någon mer intervju eller inte. Svaret blev det väntade - nope, det är bara att ni drar. Utanför arenan såg jag hur Arsjavin fastnade i fel fil vid ett vägbygge och han såg mycket pressad ut när han började backa och ha sig. Hur var det nu med kvinnliga bilförare Andrej? Sten i glashus much?

Wojciech.

Ett litet ärende i souvenirshopen senare och sedan tog jag tuben till hotellet för att lämna lite prylar innan jag åkte vidare till Liverpool Street Station och mötte upp Kicken för ett gäng pints. Vi hängde i bankkvarteren så det var kostymnissar och dräktlisor var man än såg. Mycket posh. Det blev en trevlig kväll på ett par tre pubar - en heter Dirty Dicks (that's what she said) - och det blev så sent att jag missade sista tuben till Russel och fick åka taxi för £14 istället. Men det var roligt för att taxichauffören sågade OS i London nästa år, eller åtminstone besökarna.
-Bunch of bloody foreigners who can't speak the language and don't know where there going, muttrade han.

Gervinho.

Dagen efter var jag lite sliten och valde att sova så länge jag fick i och med att utcheckningen var kl 11. Jag tackade vänligt men bestämt nej till frukosten. Nästa gång jag får the munchies för cancervitt rostbröd med rödfärgade gel på och brunt vatten vet jag dock var jag ska vända mig. Efter utcheckning började jag gå på stan. Och det var det jag sedan gjorde i cirka sex timmar. Med lite avbrott för skoinköp och några Stella Artois på diverse favoritpubar så klart.

Laurent. Sekunden senare blinkade han åt mig. Min nya pojkvän.

När jag hade gått klart genom exakt hela London åkte jag till London City Airport, som därmed blev min femte flygplats i London. Undrar om det finns någon mer för kommersiellt flyg. I så fall ska jag dit. Som flygplats var den liten och behändig, och snart fick jag hoppa på en liten BA-kärra för att utan missöden flyga hem. Och så var min 26: e Londonresa över. 'Til next time.

The winner takes it all

Thank you. Thank you, my friends. Thank you for coming here on this beautiful Arizona evening. My friends, we have -- we have come to the end of a long journey. A little while ago, I had the honor of calling Kerstin Pehrs to congratulate her. To congratulate her on being elected the winner of the Challenge of the Aros Blogger that we both love.

In a contest as long and difficult as this campaign has been, her success alone commands my respect for her ability and perseverance. But that she managed to do so by inspiring the hopes of so many millions of Americans who had once wrongly believed that they had little at stake or little influence in the election of a blog contest winner is something I deeply admire and commend her for achieving.

This is an historic election, and I recognize the special significance it has for African-Americans and for the special pride that must be theirs tonight.

I've always believed that America offers opportunities to all who have the industry and will to seize it. Kerstin Pehrs believes that, too. She has achieved a great thing for herself and for her country. Pehrs and I have had and argued our differences, and she has prevailed. No doubt many of those differences remain.

These are difficult times for our country. And I pledge to her tonight to do all in my power to help her lead us through the many challenges we face.

I urge all Americans who supported me to join me in not just congratulating her, but offering our blog president our good will and earnest effort to find ways to come together to find the necessary compromises to bridge our differences and help restore our prosperity, defend our security in a dangerous world, and leave our children and grandchildren a stronger, better country than we inherited.

Whatever our differences, we are fellow Americans. And please believe me when I say no association has ever meant more to me than that. It is natural. It's natural, tonight, to feel some disappointment. But tomorrow, we must move beyond it and work together to get our country moving again. We fought -- we fought as hard as we could. And though we fell short, the failure is mine, not yours.

I don't know -- I don't know what more we could have done to try to win this competition. I'll leave that to others to determine. Every candidate makes mistakes, and I'm sure I made my share of them. But I won't spend a moment of the future regretting what might have been.

I wish Godspeed to the woman who was my former opponent and will be my blog president. And I call on all Americans, as I have often in this campaign, to not despair of our present difficulties, but to believe, always, in the promise and greatness of America, because nothing is inevitable here.

Americans never quit. We never surrender.

We never hide from history. We make history.

Thank you, and God bless you, and God bless America. Thank you all very much.

Se dig om, det är här du bor

Som ni alla redan vet är inredning ett av mina stora intressen, och jag har verkligen gått loss här i nya lägenheten. Tänkt utanför boxen. Gått utanför ramarna. Brutit mot alla inredningslagar. Startat nya trender. Men istället för att skriva tusen ord ger jag er sju bilder.

Hallen: "Jag ville ge lägenheten ett anslag som är jag. Det är Arsenal. Och det är Sweden. Arsenal Sweden - det kan jag stå för. Kombinationen gör mig lycklig ända in i märgpipan."

Hallen inifrån: "Jag är Uppsalabo sedan sju år. Men rötterna finns alltid på Östgötaslätten. SJ-skylten står för rötterna, som jag ska se när jag speglar mig. Saker ska inte bli ett enda virrvarr."

Ingången till köket: "Mat är min passion, och jag tillbringar gärna timmar här. För mig är den en glädje att generera smakunder dagligen. Mat är inte något nödvändigt ont för mig. Det är en absolut möjlighet, kopplad till lust och glädje. Notera David Seaman på dörren."

Matsalen: "Det här är min oas. Det är här jag sitter och äter frukost, läser min tidning. Jag samlar kraft inför dagens utmaningar. Tavlorna på väggen betyder mycket. Här tar jag in sommaren så att jag slipper äta magmedicin till hösten."

Vardagssovrummet: "Här har jag mina böcker, där jag hittar mycket inspiration och bygger passion. Läsfåtöljen står i hörnet. Den har något meditativt över sig. Det gör mig lycklig."

Vardagssovrummet: "Här har jag skapat ett rum för både rekreation och vila. De röda detaljerna bryter av och skapar samtidigt det vita och det svarta. Vitt är bara vitt så länge man bestämmer att det är vitt."

Inredningsdetalj: "Här är Arsenals Invincibles från säsongen 2003-04 (jag har kastat Ashley Cole). De får det att brumma som en liten humla i mitt bröst."

Jag trivs bäst i öppna landskap...

...men nu bor jag i en etta, så då får man finna sig i att leva trångt. Jag har byggt som en sarg runt väggen i vardagssovrummet av alla mina möbler, så det finns knappt en decimeter ledig väggyta. Men jag löste det bra. Pragmatism före stil har alltid varit mitt motto.

Gårdagen var nästan lika utmattande som själva flyttdagen. På morgonen hade jag besiktning av lägenheten, så det var bara att kliva upp halv åtta igen. Kroppen kändes som en urkramad trasa och det var knappt att jag kom upp ur sängen. Givetvis fick jag bakläxa på besiktningen också. Jag hade tvättat fönstren för dåligt för de var flammiga, visade det sig när solen låg på, och det var för mycket kalk kvar på badrumsväggen. Dessutom var besiktningsmannen (BM) inte nöjd med spisen.

Det var bara att kavla upp ärmarna ta av sig till bar över och sätta igång med att svettas i den 30-gradiga värmen. Jag blev så svettig att det fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som *insert egen liknelse om torrhet*.

Två och en halv timme senare var jag klar och BM kunde motvilligt acceptera mitt gedigna arbete, fönstren och spisen var "acceptabla" och badrummet var "okej". Missnöjd much? De där jävla fönstren är värda ett eget kapitel, för det var tamigfan omöjligt att få dem flammfria. Jag putsade mer intensivt än en katt, men ändå blev det som ränder överallt. Jävla skituppfinning med fönster alltså. Hitler visste vad han gjorde med bunkern.

Sen åkte jag och lämnade skruvar som jag glömde i min ficka när vi slängde av sängen i söndags och sen var jag så utmattad att jag följde med Jajje som moraliskt stöd när han köpte amningskudde (Say what? Måste man ha en kudde för att kunna amma?) och kollade på diskmaskiner. Jajje vuxen nu. Vi handlade också på Citygross, men det var dyrt och affärens upplägg var konstigt. Aldrig mer.

På eftermiddagen och kvällen var tanken att jag skulle börja packa upp ordentligt, men jag var för sliten för att ens börja titta på kartongerna så jag gav upp och åt stuvade kantareller istället. Det skulle ha varit sås, men det blev inte så. Sen somnade jag på soffan, innan jag förflyttade mig en meter och somnade i sängen.

I morse sov jag tills jag vaknade, och sen sov jag två timmar till. Därefter kom en kvinna och hämtade ett bord som jag har sålt och efter det har jag packat upp. Nu är jag i princip färdig. Jag kanske roddar ihop en bildspecial sedan. Det återstår att se.

I like to move it, move it

Man tänker att harre, vilken dag. Det stora flyttlasset har gått och min kropp känns som efter ett längre pass på Fedex, då man stod och krossade paket i stengolvet på fragila avdelningen i åtta-nio timmar. Nu är det inte bara lådor som har hållits, utan möblemang. Möblemang utav helvete.

Jag inledde dagen klockan halv åtta och gjorde klart det sista (läs slängde allt som fortfarande inte var nedpackat i brännbart). Redan där trängde de första svettdropparna fram på min panna - och detta var bara en försmak på svettcirkus jag skulle uppleva under dagen. Vid ettiden började jag bära ner allt jag äger tillsammans med Esh och Jajje, som var så oerhört vänliga att ställa upp som flytthjälp. Det var tungt men gick förhållandevis bra, och till slut var bilen full.

Och ja, mina svettningar fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som tungan på en festivalbakis människa i ett julivarmt tält.

Framme på Höganäsgatan (det är alltså där jag ska bo ett tag, i en etta med stort kök) anslöt Martina och vi fick upp grejerna ganska snabbt. Hur jag ska få plats med allting blir en annan historia. Jag får nog finna mig i att leva lite trångt ett tag, vilket är ganska logiskt när ett trea ska tryckas in i en delvis möblerad etta. Tur att jag valde att slänga/sälja/ge bort hälften av mina möbler, annars hade det blivit omöjligt att bo här.

Nu trodde de flesta att vi var klara, men flyttbilen hade ett uppdrag till. Att köra min säng till Eriksberg och sälja den. Det fanns ingen tid att skruva isär sängstommen, så genom ett under fick vi ned den för trappan. Mitt egna PIVOT!-moment var inte långt borta där kan jag säga.

Vi lämnade till slut av sängen och jag lämnade tillbaka flyttbilen med fem minuters marginal. Och kunde dra en lättnadens suck och gå och äta flyttpizza med Esh och Martina. Men sen var det bara påt igen - och städa lägenheten. Vilket jävla meck. Aldrig mer flyttstäda (tills nästa gång). Tur att Camilla kom över och hjälpte mig med att rengöra köket, för annars hade jag stått där än.

Jag rundade av kvällen med kinabuffé hos Camilla och sedan gick jag, ja, det är ju hem numera. Fast det är fel sida av ån. Grannen har välkomnat mig med att spela Famous Blue Raincoat med Leonard Cohen, så det tar jag som ett tecken på att jag kommer att trivas här. Men att det är ett trevlig hus visste jag sedan innan - Josefin Larson har en gång i tiden bott i lägenheten under mig.

This will do. I alla fall i tre månader - sedan får vi se var jag hamnar.