Stadsfestivalens för- och nackdelar (mest nack)

Så fick jag äntligen åka på festival igen. Eller festival och festival, det kan man inte riktigt kalla den här välfriserade konsertdagen. På en riktig festival ska man vakna oerhört bakis kl åtta på morgonen i ett stekande hett tält, kräkas i förtältet, ta sig med ålning medelst hasning till vattenkranen, kräkas, vingla tillbaka till campet, däcka i en brasse, bli väckt av att någon spelar en progglåt på gitarr, öppna en öl, äta kalla vita bönor, och så vidare. S e d a n kan man gå på spelning.

Det blev alltså en annan typ av uppladdning till Where The Action Is. Carro och Alexander hämtade upp mig 06.30 (PÅ SEMESTERN!?) och efter att vi plockat upp Magnus blev det raka spåret till Göteborg. Vi blev dock lite försenade på grund av olika omständigheter som vägarbeten och fikapaus, så vi missade tyvärr de inledande banden på festivalen.

Vädret var strålande. Jag tar det igen, för det är Göteborg vi snackar om - Monsunregnens högborg. Vädret var strålande. Det var med andra ord givet att jag skulle investera i en klassisk festivalbränna under denna dag. Att jag aldrig i hela helvetet lär mig att min hud inte kan komma i kontakt med någon som helst UV-strålning. Jag ska bada 50+solskyddsfaktor nästa gång solen kommer fram.

Glad festivalkille. Rutinerat med solglasögon, orutinerat med avsaknad av keps.

Vi kom till Asyldalen i Slottsskogen lagom till att Serendes spelade och sedan var det bara att ta dagen som den kom. Vi förflyttade oss mellan de två scenerna, åt langos, drack ljummen öl och blev allmänt dåsiga av solen.

Hela Tallinn 98 Where The Action Is-gänget 2011 samlat. Och skuggan av amatörfotografen.

På det hela taget var det en fin dag, men festivalstämningen nådde inga högre höjder. Det är givetvis så att stadsfestivaler har en annan karaktär än typ Hultsfred och Roskilde, det blir mer städat och folk ger sig inte hän på samma sätt om man ska till ett hotell och sova. Det blir mer fokus på musiken och mindre på festen, vilket har både för- och nackdelar.

Matkulturen skiljde sig också åt en del. Det var minimalt med roliga, exotiska maträtter utan det var standardpaket 1A som gällde. Korv, hamburgare och langos var typ det som erbjöds. Tunt.

Korv och potatis med sallad och jordgubbar(!). Bara i Göteborg, mina vänner.

Tjofaderittan langos!

En fördel med att inte ha bråkat med en pysande luftmadrass hela natten var att ryggen var fräsch nog att klara av en hel dag stående, så där kan stadsfestivalen få en poäng. Det var dock inte alla som pallade.

Bra tryck under Glasvegas spelning.

På det hela taget var allting mer vuxet och välordnat. Det är väl skönt i sig, men ju mer jag funderar på det ju mer saknar jag träskfestivalandet. Det ska dock tillstås att jag nu bara minns de få soldagarna när allt var perfekt, och totalt ignorerar regnperioder, lera, urinodör och överfulla bajamajor. Jag är trots allt inte 20 längre (om nu någon trodde det. Inte?).

En mer vuxen variant av indiehögen.

Nu låter det som jag klagar en hel del, men det var en rolig dag med mycket trevligt sällskap och det var positivt att återigen få en bra bild av Göteborg. Jag tycker emellertid fortfarande att det känns som att vara utomlands när jag är där, vilket är på gott och ont.

Dagen efter kunde vi konstatera att hotellfrukosten var medelbra och att hotellet kändes lika billigt som det var, så vi lämnade det kvickt för centrum. Efter en obligatorisk felkörning över på Hisingen, så klart. Göteborg och bilåkande har aldrig varit en lyckad kombo. Carro och Alexander åkte vidare till Danmark så jag och Magnus tog en sväng på stan och köpte glass samt gick till Sahlgrenska och amputerade min panna som hade blivit elakt bränd i solen.

Inne i centrum stötte vi, mycket oväntat, på Kalle, Anna Jesper och barnen tillsammans med Emma och ingen mindre än Hålla låda-Peter. Kul överraskning, och vi bestämde att vi skulle ses i Stockholm när de har åkt upp.

Tåget upp till Stockholm ägnades åt att läsa om de orter vi passerade på Wikipedia, och vi kom fram till att Hallsberg är Sveriges tråkigaste stad samt att Katrineholm ska sluta claima andra städers kändisar. Göran Persson är från Vingåker och ingen annanstans. Någonstans på vägen bestämde jag mig också för att stanna ett slag i Stockholm och gå på Gröna Lund för att se Sven-Bertil Taube och, vad det ryktades, Håkan Hellström.

Jag tillbringade några timmar i vildmarken på Djurgården och sedan blev det Grönan. Jag avhandlar konserten i en egen post, såsom jag brukar. Men det blev en trevlig eftermiddag i Stockholm på egen hand och det kändes skönt att vara tillbaka i Sverige igen. Mer svenskt än Djurgården blir det knappast heller.

Två fina semesterdagar med mycket olik karaktär läggs till handlingarna. Känns bra.