Grande Ekbräken gav midsommar guldkant

Så var då midsommarhelgen avklarad i år också. Med den formuleringen kanske folk tror att det var Norénstämning i Ralleslog i år, men så var givetvis inte fallet för vi hade en mycket trevlig dag och kväll i fredags. Även om det fortfarande är ett jobb som måste göras. Det ska klippas gräs, bäras bord och ordnas med mat och det ska diskas och bäras in och organiseras, och mindre stresståliga personer än jag kan säkert känna hur blodpropparna bildas i hjärtats kranskärl. I år var dock allting på en fin och lugn nivå. Särskilt för oss som inte behövde vara högste ansvarig, utan röck in där det behövdes, oftast.

Det blev tidig uppgång på midsommarafton för transport till Västerås. Inte helt lätt efter min och Camillas barnfilmsfestival, som urartade i Wes Andersson-festival kvällen före. Som vanligt var det dock bara att gå upp när klockan ringde vid halv sju (PÅ SEMESTERN!?) och min tes om att fyra-fem timmars sömn är tillräckligt håller än. Man är lite trött på morgonen bara, men sen går det över.

Whatever. Jag och Hannes (med mer omfattande packning än ett par familjer romer) tog bussen skittidigt till Västerås där Love och Kerstin och Elis väntade för vidare transport till Sörmlands mörka skogar och Ralleslog. Där förberedde vi lite innan större delen av släkten från pappas sida kom och så körde vi traditionellt midsommarfirande. Jag styrde till och med upp en riktigt fin krans.

Några timmars jobb bara, sen var man Rönnerdahl.

Dagen och kvällen förlöpte på det sätt som som midsommar brukar förlöpa. Det åts, snapsades, sjöngs och lektes lekar. Min farbor Klas och min fasters man Roger var lekledare och domare. De var under all kritik och ändrade reglerna hela tiden så att mitt lag missgynnades, trots att vi var, objektivt sett, bäst. Justitiemord är bara förnamnet.

Sen var det bara att plocka sju sorters blommar och kasta i ansiktet på varandra och hoppas på att man skulle drömma om Ull-Stina, Kull-Lina och Gull-Fina i dans vid Svartrama tjärn.

I lördags var det mer av dagen efter-stämning. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Man satt mest ner och stirrade tomt framför sig. Eller så sparkade man planlöst på en fotboll eller på lite bark man råkade hitta. Det var liksom inget uppstyrt.

Till slut tog mamma tag i tillvaron och vi stack ner till sjön. Hon, jag och Hannes valde att promenera de 4,2 kilometerna ner till Hjälmaren (när vi inte körde hoppsasteg - korna ba: "Say whaaaat, muttafuggah?). Det var då det hände. Hannes har läst någon form av häxkurs nu i sommar för att få CSN, och där har han lärt sig massa örter och skit och det enda han har pratat om den senaste veckan är växten Ekbräken. Efter att ha letat efter den i ett dygn dök han plöstligt ner i diket och hittade den.
- Grande Ekbräken! skrek han så att det ekade över sju skogar.
Sen åt han upp den i omklädningsrummet vid badet:

Hannes äter en växt och Kerstin är fascinerad/rädd.

Vi tog ett snabbt dopp mellan regnskurarna i typ fyragradigt vatten och sen åkte vi tillbaka till stugan fort som fan och käkade grisen och slogs mot fluginvasionen.

Flugorna ja, de är ett kapitel för sig. Främst för att de var väldigt många. De var så många att barnen i nyhetssändningarna från Afrika bara "Shit vad mycket flugor ni har som kryper på er, det är sjukt att ni inte bryr er". Det var så mycket flugor att William Golding kommer att skriva en tvåa om den här helgen. Det var så många att Oscarsgalan lämnade walk over i Mest Flugor på Minst Yta-VM. Så många att Anticimex bara skakade på huvudet när vi ringde: "You are on your own with that one..."

Igår vet jag inte riktigt vad som hände. Jag sågade lite i en björk, sköt straffar, gick på mulltoan och ville våldtäktsduscha efteråt för att jag kände mig så smutsig, fick skor av Elis, åt sill, läste Fokus, åkte till Västerås och åkte hem med buss. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.

Första semesterveckan är över. Det var ju inte direkt svårt att få tiden att gå om man säger.