Sista april-firande är en gammal fin tradition här i staden. Så även för mig personligen, då jag nu har genomfört mitt nionde firande. För nionde gången har jag också på första maj tänkt tanken att "det här var sista gången". Jag kan dock redan nu avslöja att jag sannolikt kommer att säga detsamma om ett år igen.
Årets valborg kan man säga inleddes redan på Skvalborg - alltså två dagar innan själva explosionen. Först blev det en blåsig fika med Love, Kerstin, Elis och Hannes på Christer Fågelsången. Det var fint, men kallt. Mitt hån mot Hannes val av jacka över hoodien visade vara en aning prematurt när jag själv satt i t-shirt och kavaj. Med bröstvårtor som hade kunnat skära i glas.
På eftermiddagen bjöd jag in mig själv till Tobias för att se på Arsenal-Man United och i gengäld bjöd han in mig på middag efter matchen. Det var en skön söndag, trots att van Persie gjorde mål, efter en rätt tråkig lördag, och maten liksom sällskapet var trevligt. Alltid fint att få gå på bjudning med unga intellektuella människor.
Sedan skulle bara måndagens arbetsdag klaras av innan det var dags att jobba igång Kvalborg. Mina elever gnällde hål i mina öron eftersom att de tvingades vara i skolan när resten av Uppsala var lediga, men det är fan inte mitt fel att Uppsala kommun inte har koll på när datumen för nationella proven ligger och vi råkar ha det. Det gjorde jag klart för dem i en tio minuter lång utskällning av hårtorksmodell.
Sedan fick de sluta tidigare. Så att jag skulle få lite lugn och ro för en gångs skull i hela mitt liv. Samt för att jag skulle rätta nationella prov.
Jag kom hem och där satt Hannes och Charlie Alptopp, känd från Lambohov och Hannes klass i musikklasserna, med varsin nymicrad hästlasagne och en Åbro i högsta hugg. Det var bara att falla in i ledet så att säga, och sedan hängde jag på studenterna till en korridorsfest där man bara fick vara i korridoren innan vi gick till en annan korridor och hängde i deras kök ett tag. Sedan åkte vi taxi hem och spelade Balladen om Olsson på gitarr klockan tre på natten. Kul!
På Valborg försökte Hannes få mig att gå upp svintidigt, men den gubbjäveln gick inte för den här gubbjäveln skulle sova ut och inte upprepa fjolårets misstag att gå på champagnefrukost. Sagt och gjort. Jag tog sovmorgon. Sedan gick jag och mötte Becks varpå vi tog upp fjolårets satsning på Pub 19 igen (de sa inget om mitt senaste besök där - så jag antar att jag inte gjorde bort mig fullständigt som jag stundtals har misstänkt). Det var rätt gemytligt i år också, men något kallt. Vi fick spontant sällskap av Becks kollega Axel och ropade också in Dennis för att säga hej när han plötsligt passerade.
Efter att ha kryssat igenom Ekumenikumparken och bestämt oss för att vi är för gamla för att hänga där gick vi hem till Becks där båda åt omelett, drack mousserande och Resorb samt en av oss slog foten av sitt vinglas. Sedan läste vi lite Karin Boye-dikter och sedan gick vi till Le Parc. Där bestämde vi oss för att vi var för unga för att hänga där, men vi ville ju säga hej till Becks föräldrar och mormor. Det är dock oklart varför vi hängde kvar när släkten gick.
Sedan blev det middag med snapsvisor med den äldre generationen hemma hos Becks mormor och det var lika trevligt som i fjol, bortsett från att jag inte somnade i Janssonen i år. Axel-Valborg 6-3. Som grädde på moset gick vi upp för slottsbacken (det var det jobbigaste jag har gjort sedan jag jobbade på Fedex i tolv timmar efter att ha varit på Orvars kvällen innan och bara sovit en timme) och lyssnade på vårsånger, som Vintern Ra och sådant. Men där lämnade vi den äldre generationen och sökte oss ut på de sälla jaktmarkerna där studenterna går.
Hem till Tobias där det pågick en fest, och där blev jag kvar långt efter det att Becks hade tackat för sig och vandrat hemåt. Jag vet att kvällen avslutades med efterfest på Hotell Radisson, men vad jag överhuvudtaget gjorde där är oklart ännu i denna dag så jag lämnar det åt lucköppningen nästa gång jag träffar Tobias (imorgon, Friends Arena).
Sedan var det första maj och den firades traditionsenligt med att kvida "det här var sista gången" i tio timmar. Men det är klart att det inte var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar