Tre veckor kvar. Ju närmare avslutningen vi kommer desto konstigare känns det. Samtidigt som kroppen skriker efter semester känns det alltmer märkligt att snart släppa mina nior. Just nu är stämningen extremt god (för att vara min klass...), och det är många härliga minnen att gå igenom. Det känns grymt bra att det verkar som att de allra flesta har haft tre riktigt fina år, och min roll i det ska naturligtvis inte underskattas med tanke på vårt arbetssätt och hur nära man kommer eleverna.
Idag fick de skriva om vad deras bästa minnen är från åren samt lite om vad jag som handledare ska tänka på. Det värmde att se deras kommentarer och de flesta körde på något i stilen "fortsätt vara dig själv". Sedan fanns det någon som skrev att jag skulle försöka undvika att vara tjurig - som jag uppenbarligen har varit ibland, men det är ju liksom inte som att jag kan påverka att Arsenal förlorar. Det kommer inte ändras bara för att jag får en ny klass i höst.
Det här var sista "normala" arbetsveckan - om det nu finns sådana när man jobbar inom skolan - innan de avslutande halligalliveckorna tar vid. Jag har fått kämpa för att komma upp på mornarna och tre av fem dagar har jag valt att ta en senare buss bara för att få möjligheten att snooza en gång till. Jag vet vad jag kommer att pyssla med där måndag-tisdag vecka 25. Hashtag koma.
I onsdags var det Blodomloppet. Mitt mål var att gå i mål på milen under timmen och därför startade jag loppet i relativt högt tempo. Det höll på att fälla mig när Mördarbacken vid Ulltuna kom efter drygt fyra kilometer, och det var tur att det var folk omkring mig då som utförde social kontroll gentemot mig för annars hade jag lagt mig i fosterställning och gråtit av utmattning där efter 75 procent av backen. Den sista tredjedelen av banan gick på ren vilja, trots att Magnus kom dansande förbi vid åtta kilometer och bara såg sådär osportsligt lätt i kroppen ut. Det kändes som en stor seger när klockan stannade på 57 minuter vid målgången på Studenternas.
En mil i lite högre tempo än vad jag egentligen fixar har tärt på kroppen och igår gick jag ungefär som en pingvinen från Batman. Om pingvinen hade haft bruten högerfot vill säga, eftersom min hälsena inte riktigt är som den ska vara. Det är nog badmintonen som spökar. Eller mina uråldriga, slitna joggingskor som nu är helt blanka på undersidan. Jag får tacka Bockstensmannen för lånet och kolla om han vill ha tillbaka dem nu, för jag köpte ett par nya efter jobbet.
När jag kom hem i eftermiddags tänkte jag lägga mig i sängen och läsa Fokus, men jag somnade redan vid omslaget och det var extremt skönt. Jag vaknade till, fullständigt desorienterad, när Hannes gjorde ett av sina korta gästspel här hemma genom att komma in och gorma lyckligt om att hans uppsats nu är inlämnad. Det känns lite tomt att han är klar, för vad ska han nu gnälla om på kvällarna?
Den här helgen ska jag inte åka någonstans för första gången sedan valborg. Med tanke på mitt behov att ta igen missad sömn från veckan känns det som en fullt rimlig plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar