Wohoo! Four day weekend!
I år slog de alla rekord, de som styr över höstterminen. Det har aldrig gått så här snabbt att nå den mytomspunna 44: e veckan på året, och det har aldrig varit så här mycket att göra. Eller så många konflikter att lösa. De här två dagarna jag har framför mig ska jag främst fokusera på att inte göra någonting alls mer än att sköta hushållet och träna, och eventuellt gå och fika på ÖG om någon vill träffa mig. Så en riktigt jävla desperat hemmafru. Det ska bli så skönt att Theo Walcotts 6-5-mål igår känns som att bli instoppad i en järnjungfru i jämförelse.
Den här veckan har det, trots frånvaron av tonårshuliganer på skolan, varit intensivt arbete som har gällt. Igår körde vi pedagogiska samtal hela dagen, och det slog mig hur mycket mer givande det är att ha sådana när man faktiskt vet vad man talar om. På utbildningen hade vi den här typen av diskussioner hela tiden, men inte en käft hade koll på ett enda något. Särskilt inte lärarna. Det var inte konstigt att vi som var lite mindre mogna till slut ledsnade och började larva oss genom att slänga in så många klyschor som möjligt i varje diskussion.
Exempel 1:
"Jag tror att det är viktigt att man ser varje elev."
Exempel 2:
"Som lärare tycker jag att det är viktigt att man är personlig, men inte privat."
Exempel 3:
"Min åsikt är att man måste utgå från varje enskild elevs förutsättningar och behov."
Jag påstår inte att dessa påståenden är fel i sig, utan de är givetvis grundpelare i lärargärningen. Problemet uppstår när de presenteras på ett sätt som kan tolkas som att den som yttrar dem just har kommit på detta själv och vill upplysa övriga seminariedeltagare om dessa visdomsord. För att yttranden som dessa ska bli relevanta måste de fyllas med innehåll, och det var det absolut sista jag och mina kompisar gjorde. Eller jag ska kanske inte tala för dem. Jag talade mycket tomma ord på den tiden om man säger så.
Till skillnad från nu när jag väger varje ord på en jävla diamantvåg...
Det var i alla fall bra mycket mer givande att diskutera vad det är vi ska göra inom vårt uppdrag igår när jag hade en tydlig kontext att utgå från än när jag inte hade en aning om någonting.
Idag hade vi också ett givande samtal där vi fokuserade på personlig utveckling och relationsbyggande, medan det efter lunch var fokus på eget jobb. Jag hade bestämt mig för att inte gå hem förrän jag var helt färdig med allting, men klockan sex insåg jag att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att bli "färdig". Möjligtvis klar för dagen, men aldrig färdig. Det blir man inte i det här jobbet. Jag bröt dock mot mina principer då jag tog med sista rättningshögen hem. Något måste man ju göra när man är ledig liksom.
När jag kom hem från jobbet klockan halv åtta stack jag ut och sprang. Jag förbättrade tiden från i måndags med fyra minuter. Det är ganska mycket när man bara springer sju kilometer. Nu var jag en större katastrof än Sandy i måndags, men ändå. Isabellah Andersson får se upp i Tjejmilen nästa år, det är allt jag säger.
Till sist vill jag bara konstatera att jag är väldigt personlig i relationen med mina elever - men ytterst sällan privat och jag känner att jag är ganska bra på att uppmärksamma varje elev. Jag är också i regel bra på att anpassa undervisningen utifrån vad eleverna behöver. MEN. Jag kan bli bättre på alla de där bitarna.
Man är faktiskt aldrig färdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar