En vecka senare skulle jag först och främst vilja säga att tonårstjejer måste vara mitt straff från den allsmäktige Guden för att jag varken är döpt eller konfirmerad samt att jag är född bastard. Vad den allsmäktige Guden anbelangar så är jag nog lika mycket värd som den fallna ängeln. Jag slipper dock bo i ett brinnande svavelosande hål, fast jag måste medge att ibland känns det lockande om det är alternativet till att hantera den här senaste utvecklingen bland bitchblickarna på jobbet.
Nog om det. Konflikter råkar vi alla ut för ibland. Fast det är kanske bara jag som måste nysta ut något som elva femtonåringar är inblandade i. Men nog om det, som sagt.
I fredags bockade jag för ännu en sak på checklistan i min väg mot gubbigheten. Jag och Magnus gick efter jobbet på Pitchers och njöt av en hamburglare och ett par öl. Efter en sådan fin AW-stund vill man ju ha kulturell föda också, så vi gick på Stadsteatern och såg en suggestiv uppsättning av Bram Stokers succéroman Dracula. När man skriver om teater måste man ha med ordet suggestiv, det står i lagen. Kolla valfri teaterrecension.
Föreställningen var bra, särskilt andra akten eftersom att jag inte sov då. Kanhända har någon här räknat ut vad det var som var så gubbigt - just det. Att somna på teater. När folk började applådera för halvtidsvilan ryckte jag skrämd till med dregel i hela skägget och började lamt klappa händerna med sådan där svajig precision som ett litet barn har, ni vet där det viktigaste inte är att träffa den andra handflatan utan att flaxa med armarna så mycket som möjligt. Det var dock naivt att tro att Magnus inte skulle märka något av min lilla kulturlur. Smågenant.
I lördags kom Love, Kerstin, Elis och Kerstins syrra Kajsa på besök till Almqvistarn. Eftersom att alla gillar Tyskland, särskilt en dag som denna, hade vi bestämt oss för att göra en skiva med tyskt tema. Det var bratwurst och schnitzlar, Jägermeister och Paulaner, apfelstrudel och lite till Jägermeister. En bra kväll. Det var kul att träffa dem under avslappnade former, vilket det i och för sig alltid brukar vara när vi ses. Det bästa den här kvällen var nog att Love inte hickade under de avslutande sex timmarna.
Det var också kul att träffa den lille krabaten igen. Hannes är verkligen en rolig kille, som gjorde grymma schnitzlar. Dessutom uppskattar jag alltid att umgås med Elis också. Han är bra på bilar. Han kan redan fler bilmärken än vad jag kan. Jag kan i och för sig bara fem bilmärken så det kanske inte säger så mycket. Men ändå. Han är bara två bast.
I söndags ägnade jag ungefär alla mina få vakna timmar åt att i oerhört kraftiga ordalag fördöma det faktum att jag gick och lade mig klockan 05.30 på morgon. Beslutet att gå till sängs då kan ha varit det dummaste jag har tagit sedan jag valde att gå och se Spice World på bio med Anders i sjuan. Jag är så jävla långt ifrån att vara tjugo som det bara är fysiskt möjligt när man fortfarande inte har fyllt trettio, och om inte det är uppenbart när jag kollar på körkortet så borde det vara det efter den helgen. Jag mådde som en utbränd skåpbil någonstans i The Projects i The Wire till och med på måndagen. Ett utbränd skåpbil som kvidande gnisslade till jobbet och fortfarande rapade Jäger.
Om måndagen och tisdagen skulle jag kunna uttrycka mig så här. Om dessa dagar var ett parti UNO skulle jag direkt ha använt det där kortet som gör att man byter håll i spelordningen. Då hade det ju blivit helg igen.
Nu har jag dock överlevt fram till onsdag, och det innebär att nedförsbacken mot helgen har börjat.
Till sist vill jag säga att det var kul att få uppleva hur Sverige lyckades komma tillbaka från ett 0-4-underläge igår. Som Arsenalsupporter brukar man annars mest få uppleva den omvända situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar