Recension: First Aid Kit

Var: Cirkus, Stockholm
När: 28 oktober 2012
Bäst: Tolkningen av Paul Simon-klassikern America
Sämst: Min rygg. Ska sälja den, eller ge bort den snarare. På Blocket.
Fråga: Undrar hur många iPhone-bilder från konserter det finns där man bara ser nackarna på raden framför?
Betyg:

När det stämmer för systrarna Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit är det fullkomligt magiskt i harmonierna och fraseringen. Det gör det ganska ofta den här krispiga söndagskvällen på ett andäktigt Cirkus.

Det är nog tre år sedan jag hörde duon första gången, och det är väl ungefär 2,99 år sedan jag kände att jag hemskt gärna skulle vilja se dem live. En kombination av att de inte spelar jätteofta i Sverige och att jag inte har haft så bra koll på när de spelar i Sverige ligger bakom att jag inte har gått och sett dem jätteofta. Ingen gång om vi ska vara petiga. Förrän nu då. Därmed var förväntningarna höga.

De sänktes inte direkt av systrarnas insats på den annars ganska beigea invigningen av Friends arena i lördags. First Aid Kit är nog den enda akten jag skulle betala för att se av de som medverkade där. Möjligtvis kan jag tänka mig att pynta för The Hives också - ett band som jag ska återkomma till senare i den här texten.

På Cirkus inleds spelningen med just den låten jag tänkte skulle kunna vara en rimlig öppning på en spelning. Johanna står vid synten och Klara med gitarren, men vi ser bara silhuetterna av dem tack vare belysningen, när de sjunger In the morning inledande a capella-del. Rösterna är tydligare än på skiva och ljudbilden blir mycket större. Precis som det ska vara när man ser bra artister live.

Bandet är intimt. Förutom Klara och Johanna har de bara med sig en trummis, som ibland förstärks av ytterligare en kille med rytminstrument och ibland kanske det skulle bli bättre sväng med ett större band. Å andra sidan är rösterna tjejernas viktigaste instrument så det är kanske bra att fokus ligger mer på dem än på instrumenten.

Musikaliskt sett finns det ingenting som talar för att tjejerna bara är i 20-årsåldern, för det finns en mogenhet i låtarna och texterna som många artister aldrig når. Däremot är det tydligt att de inte är så gamla när de famlar tafatt efter substans i mellansnacket. De får Winnerbäck att framstå som Howlin' Pelle Almqvist  i jämförelse (men mer om The Hives senare). Det är tur att de väljer att lägga krutet på låtarna istället.

En spännande idé som fungerar väldigt bra och som krymper avståndet mellan artist och publik till nära nog noll är när de plötsligt går helt unplugged och spelar Ghost Town helt utan mick eller förstärkning till gitarren. Modigt att göra låten så pass naket, men publiken är med på noterna och bildar kör i refrängen.

Bäst är de dock i låtarna med mest drag. I nya Wolf och Lion's Roar visar de att headbanging inte bara är till för metalskallar och särskilt Johanna kör så att det ser ut som att hon när som helst ska skalla omkull synten. Min och, vad det verkar, de flesta andras favorit är Emmylou och den blir precis så bra som vi har hoppats.

I extranumren blir det magi. Först kommer tolkningen de gjorde av America när Paul Simon tilldelades Polarpriset för någon månad sedan, där de är trogna originalet men ändå gör låten helt till sin egen. Att det är en låt som betyder mycket för mig betyder så klart gåshud i tre minuter. Kvällen avslutas med King of the world, där vi blir fullständigt överraskade över att, just det, Howlin' Pelle kommer in på scenen och kör Bright Eyes-delen av låten. Självklart tar han fullkomligt över scenen med sin karisma - men han är noga med att snabbt lämna över till systrarna och försvinner efter den dryga minut hans insats tar.

Det är på många sätt en fantastisk spelning, men för tillfället har First Aid Kit något tunt material för att det ska bli episkt rakt igenom. Ge det fem-sju år och ett par, tre skivor till så är de där. Det kanske till och med går snabbare än så. Inte mig emot i så fall.