Jag vet att jag sparkar in öppna dörrar nu. Eller öppna och öppna. Frågan är om det någonsin har funnits en dörr. Det är snarare så att jag står och vevar med foten i en grottöppning. Men jag känner ändå att någon måste säga det en gång för alla.
Fan vad mörkt det börjar bli. Det är märkligt att inte fler klagar på det.
Idag var första dagen av resten av mitt år skulle man kunna säga, för idag var första gången det hade hunnit bli mörkt när jag gick hem från jobbet. Jag bestämde mig att en gång för alla ge rättningshögen än fläskläpp, och nu är den nästan helt borta. Fem i sju trodde jag att jag var helt klar, men då upptäckte jag tio-femton orättade prov i en dokumenthållare. Rättningshögen-Axel 1-0.
Men nästa vecka, då jävlar. Då kanske jag stannar kvar till klockan nio.
Vad kan jag annars bjuda på från livet som tonårsherde? Inte så mycket egentligen. Även eleverna är på väg in metamorfosen som innebär att den sista sommarbrännan ömsas bort ungefär lika skonsamt som när man rycker bort ett plåster, och ersätts av en hålögd blekhet - både fysiskt och psykiskt - som inte ens munken Silas i Da Vinci-koden kan mäta sig med. Begreppet utmaning får en helt ny innebörd så här års.
Om utmaning i augusti betyder att man ska bestiga Kebnekaise, är en utmaning när vintertiden - eller normaltid som det så skönt deppigt heter - närmar sig att man med förbundna ögon ska bestiga Mount Everest, iklädd Iprenmannens outfit samtidigt som man måste recitera hela Gamla Testamentet på originalspråket. Det blir lite tuffare med andra ord.
Samtidigt kan jag konstatera att jag har, beroende på hur man ser det, antingen lyckats väldigt bra med mina elever eller skapat små monster. Vissa av dem har nu nått den mentala nivå där jag inte längre är överlägsen när det kommer till att retas, utan nu kan de börja svara med samma mynt. Det borgar för många skönt oseriösa argumentationer där det går ut på att dissa varandra så sofistikerat som möjligt. Sådant tycker jag är kul. Särskilt när man blir påhoppad från många håll samtidigt. Det får mig att tänka tillbaka på min egen tid som tonåring och mellanbarn.
Ja, livet på högstadiet rullar vidare.
Utanför jobbet har det inte hänt så mycket, mest därför att jobbet har varit ungefär det enda som har sysselsatt mig. Lite motion och supporterklubb är ungefär det jag har ägnat mig åt på den så kallade "fritiden" (vad fan är det?). Det känns bra att jag har sprungit två gånger, men det är knappast så att Mo Farrah behöver formtoppa någon mer gång under det här årtiondet för att slå mig på 10 000 meter.
Nu har jag inte så mycket mer att bjuda på, så vad säger ni om att börja hala in den här veckan och göra helg istället? Så kan vi höras på söndag och stämma av? Fint. Då säger vi så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar