Först en uppdatering i bitchblicksgate: 15-åriga tjejer är tveklöst etta på utelistan den här veckan. Stress halkar alltså oväntat ner på andraplatsen och petar i sin tur ner tröttheten ett pinnhål.
Nu är jag fullt medveten om att alla ju gillar listor, men jag är ännu mer medveten om hur tråkigt det är att läsa om andras problem. Så jag tycker att vi avhandlar något roligare.
Idag när jobbet var slut hoppade jag och Tina in i Mirjas bil och så bar det av söderut mot Nordens Venedig, Eken eller rentav Fjollträsk. Det sistnämda kanske passar bäst eftersom att vi skulle gå och kolla på Ola Salo i Jesus Christ Superstar. Lika självklart som att det var en timmes bilkö från typ Terminal 2 på Arlanda, lika självklart var det att vi skulle sitta och förfära oss över de stackars satar som måste uppleva dessa köer i vardagen. Det är ungefär samma reaktion som vi lantisar får de få gånger vi råkar snubbla in i rusningen mellan tågen och tunnelbanan på T-Centralen en eftermiddag klockan 17.30. Ja, den där rusningen som får de i Pamplona att bara "Shit, hur vågar de ge sig in där?".
I Stockholm mötte vi upp våra före detta kollegor Magnus, Carro, Kerstin och Åsa samt våra nuvarande kollegor Ola och Anna. Även Marie var inbjuden, men hon tycker det är tråkigt att göra roliga saker så hon följde inte med.
Jag unnade mig en "ungstempererad" bit gris på en restaurang en Pierre Thorsson-knorr från Göta Lejon på Söder. Jag förstår inte riktigt varför de skröt över att den var ungstempererad. Är inte all mat som är tillagad i ugn det? Det hade varit mer spännande att testa rumstempererad gris, men å andra sidan är det mindre kul att vara magsjuk så det var nog lika bra att det blev som det blev. Även om jag inte blev mätt. Fast vad kan man begära för 160 kronor?
Det var kul att träffa våra flydda vänner, men vi hann tyvärr inte snacka så mycket eftersom att föreställningen började. Det var bara att veckla in sig i bänkraden som inte direkt är designad av arkitekterna som ritade Emirates Stadium. Där kan man i princip slå upp ett tvåmannatält benutrymmet mot raden framför. På Göta Lejon hade det varit svårt att fälla upp ett drinkparasoll.
Jag har alltid gillat rockoperor. Redan 1996 såg jag och pappa The Whos Tommy i London. Därefter har det visserligen passerat 16 år innan det blev dags för nästa, så man kanske kan säga att jag är en något passiv supporter. Jesus Christ Superstar var gediget och professionellt uppsatt, men jag saknade överraskningsmoment och det kändes som att många lösningar var standard 1A. Jag är dock nöjd med det som bjöds, även om jag kan tycka att det var tråkigt att han (OBS! Spoiler) dog på slutet.
Är inte det lite klyschigt att sluta så förresten? Typ 75 procent av alla elevberättelser jag har läst har slutat med att någon dör, så det känns rätt fantasilöst. Öppna slut ska det vara, det tjatar jag jämt om. Typ som i Life of Brian.
Ja. Good night out. Nu ska det dock bli löjligt skönt med helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar