I'm free and freedom tastes of reality

Wohoo! Four day weekend!

I år slog de alla rekord, de som styr över höstterminen. Det har aldrig gått så här snabbt att nå den mytomspunna 44: e veckan på året, och det har aldrig varit så här mycket att göra. Eller så många konflikter att lösa. De här två dagarna jag har framför mig ska jag främst fokusera på att inte göra någonting alls mer än att sköta hushållet och träna, och eventuellt gå och fika på ÖG om någon vill träffa mig. Så en riktigt jävla desperat hemmafru. Det ska bli så skönt att Theo Walcotts 6-5-mål igår känns som att bli instoppad i en järnjungfru i jämförelse.

Den här veckan har det, trots frånvaron av tonårshuliganer på skolan, varit intensivt arbete som har gällt. Igår körde vi pedagogiska samtal hela dagen, och det slog mig hur mycket mer givande det är att ha sådana när man faktiskt vet vad man talar om. På utbildningen hade vi den här typen av diskussioner hela tiden, men inte en käft hade koll på ett enda något. Särskilt inte lärarna. Det var inte konstigt att vi som var lite mindre mogna till slut ledsnade och började larva oss genom att slänga in så många klyschor som möjligt i varje diskussion.

Exempel 1:
"Jag tror att det är viktigt att man ser varje elev."

Exempel 2:
"Som lärare tycker jag att det är viktigt att man är personlig, men inte privat."

Exempel 3: 
"Min åsikt är att man måste utgå från varje enskild elevs förutsättningar och behov."

Jag påstår inte att dessa påståenden är fel i sig, utan de är givetvis grundpelare i lärargärningen. Problemet uppstår när de presenteras på ett sätt som kan tolkas som att den som yttrar dem just har kommit på detta själv och vill upplysa övriga seminariedeltagare om dessa visdomsord. För att yttranden som dessa ska bli relevanta måste de fyllas med innehåll, och det var det absolut sista jag och mina kompisar gjorde. Eller jag ska kanske inte tala för dem. Jag talade mycket tomma ord på den tiden om man säger så.

Till skillnad från nu när jag väger varje ord på en jävla diamantvåg...

Det var i alla fall bra mycket mer givande att diskutera vad det är vi ska göra inom vårt uppdrag igår när jag hade en tydlig kontext att utgå från än när jag inte hade en aning om någonting.

Idag hade vi också ett givande samtal där vi fokuserade på personlig utveckling och relationsbyggande, medan det efter lunch var fokus på eget jobb. Jag hade bestämt mig för att inte gå hem förrän jag var helt färdig med allting, men klockan sex insåg jag att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att bli "färdig". Möjligtvis klar för dagen, men aldrig färdig. Det blir man inte i det här jobbet. Jag bröt dock mot mina principer då jag tog med sista rättningshögen hem. Något måste man ju göra när man är ledig liksom.

När jag kom hem från jobbet klockan halv åtta stack jag ut och sprang. Jag förbättrade tiden från i måndags med fyra minuter. Det är ganska mycket när man bara springer sju kilometer. Nu var jag en större katastrof än Sandy i måndags, men ändå. Isabellah Andersson får se upp i Tjejmilen nästa år, det är allt jag säger.

Till sist vill jag bara konstatera att jag är väldigt personlig i relationen med mina elever - men ytterst sällan privat och jag känner att jag är ganska bra på att uppmärksamma varje elev. Jag är också i regel bra på att anpassa undervisningen utifrån vad eleverna behöver. MEN. Jag kan bli bättre på alla de där bitarna.

Man är faktiskt aldrig färdig.

Please save me and my family from stormy weather

Så här i frankenstormtider vill man ju helst hålla sig inomhus hela tiden, så jag säger grattis till skolungdomarna som kan vara hemma och spela WOW och LOL och MW3 eller kolla på Vampire Diaries och Glee och Gossip Girl dygnet runt och inte behöver gå utanför dörren på en hel vecka. De har ju höstlov.

Fast jag vill säga lite grattis till mig också eftersom att jag nu har tid att ta tag i rättningshögarna som numera utmanar Uppsala Högar i både omfång och höjd. Det är, vill säga, om det inte dyker upp en bunt åtgärdsprogram man måste ta tag i först. Jag kom igång med det jag hade planerat att göra idag klockan 16.00. Tack ska du ha Jan Björklund. Hoppas du är nöjd nu när du har förstört mitt liv. Är det något mer du vill att jag ska dokumentera? Alla mail jag skickar? Telefonsamtal? Fikapauser?

Den sista blir lätt att dokumentera för sådant har vi då rakt inte tid med.

Nejdå, jag överdriver som vanligt. Visst är det en hel del att göra, men jag tror att jag kommer hinna det jag har tänkt innan jag får två dagar ledigt på torsdag och fredag. Men åtgärdsprogram är fan döden i dokumentform. Det tänker jag inte förlåta dig för Björklund!

Vilka hamnar har då Expeditionen lagt till i under den senaste tiden då jag har hållit mig borta från det elektroniska världshavet? Det har varit det vanliga. Lite vardagslossning i Hamburg och lite fest i Smögens gästhamn. Vardagen bestod av att på helspänn härda ut på jobbet, för inför lov kan vad som helst hända. Som tur var hände inte vad som helst, utan det var mest mycket att göra. Tjejsamtal till exempel. Lite omväxling förnöjer alltid.

I onsdags hade vi fest på Almqvist igen. Pappa var på besök i staden och passade då självklart på att låna min säng ett par nätter. Jag tillbringade nätterna i Josefins gamla gästsäng som jag tog över för sex år sedan, som nu börjar ha ungefär lika bra stöd för ryggen som en hängmatta. En hängmatta som har gått av. Men fest var det ja. Till och med Hannes kom. Det bjöds på lasagne och vin och det var mycket trevligt, men sen förlorade Arsenal så då blev det dålig stämning och alla fick vara tysta och sura istället.

I fredags var det fest på jobbet igen, och som traditionen bjuder var det utklädning som gällde. Temat var Rymdepos och jag kom som Zaphod Beeblebrox från Liftarens guide till galaxen. Det var en utmaning att få till det extra huvudet, men eftersom att jag är en grekisk gud när det kommer till att pyssla, som ni säkert vet, var det en enkel match när allt kom omkring. Om vi larmade på klockan 05.00 igen? Brukar påven blunda för sexuella övergrepp på pojkar?

I lördags? Haha. Kul fråga. Vad tror du själv att jag gjorde? Jag gjorde mitt bästa för att imitera Jabba the Hut i soffan så klart.

Slutligen vill jag åter lyfta gårdagens fina spelning med systrarna Söderberg i First Aid Kit. Hannes och jag åkte till Cirkus där vi stötte på mamma och pappa och avnjöt stämsången. Hannes var helt besatt av att se Pär Lernström, och var helt övertygad om att det här var en spelning i hans smak. Men min bror fick åka tillbaka till Uppsala besviken. Var det där sjuka Lernströmintresset kommer från vet jag dock inte. Något för en framtida KBT-behandling kanske?

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt mailinkorgen. Den har blivit mer försummad än Oliwer Twist de senaste dagarna.

Recension: First Aid Kit

Var: Cirkus, Stockholm
När: 28 oktober 2012
Bäst: Tolkningen av Paul Simon-klassikern America
Sämst: Min rygg. Ska sälja den, eller ge bort den snarare. På Blocket.
Fråga: Undrar hur många iPhone-bilder från konserter det finns där man bara ser nackarna på raden framför?
Betyg:

När det stämmer för systrarna Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit är det fullkomligt magiskt i harmonierna och fraseringen. Det gör det ganska ofta den här krispiga söndagskvällen på ett andäktigt Cirkus.

Det är nog tre år sedan jag hörde duon första gången, och det är väl ungefär 2,99 år sedan jag kände att jag hemskt gärna skulle vilja se dem live. En kombination av att de inte spelar jätteofta i Sverige och att jag inte har haft så bra koll på när de spelar i Sverige ligger bakom att jag inte har gått och sett dem jätteofta. Ingen gång om vi ska vara petiga. Förrän nu då. Därmed var förväntningarna höga.

De sänktes inte direkt av systrarnas insats på den annars ganska beigea invigningen av Friends arena i lördags. First Aid Kit är nog den enda akten jag skulle betala för att se av de som medverkade där. Möjligtvis kan jag tänka mig att pynta för The Hives också - ett band som jag ska återkomma till senare i den här texten.

På Cirkus inleds spelningen med just den låten jag tänkte skulle kunna vara en rimlig öppning på en spelning. Johanna står vid synten och Klara med gitarren, men vi ser bara silhuetterna av dem tack vare belysningen, när de sjunger In the morning inledande a capella-del. Rösterna är tydligare än på skiva och ljudbilden blir mycket större. Precis som det ska vara när man ser bra artister live.

Bandet är intimt. Förutom Klara och Johanna har de bara med sig en trummis, som ibland förstärks av ytterligare en kille med rytminstrument och ibland kanske det skulle bli bättre sväng med ett större band. Å andra sidan är rösterna tjejernas viktigaste instrument så det är kanske bra att fokus ligger mer på dem än på instrumenten.

Musikaliskt sett finns det ingenting som talar för att tjejerna bara är i 20-årsåldern, för det finns en mogenhet i låtarna och texterna som många artister aldrig når. Däremot är det tydligt att de inte är så gamla när de famlar tafatt efter substans i mellansnacket. De får Winnerbäck att framstå som Howlin' Pelle Almqvist  i jämförelse (men mer om The Hives senare). Det är tur att de väljer att lägga krutet på låtarna istället.

En spännande idé som fungerar väldigt bra och som krymper avståndet mellan artist och publik till nära nog noll är när de plötsligt går helt unplugged och spelar Ghost Town helt utan mick eller förstärkning till gitarren. Modigt att göra låten så pass naket, men publiken är med på noterna och bildar kör i refrängen.

Bäst är de dock i låtarna med mest drag. I nya Wolf och Lion's Roar visar de att headbanging inte bara är till för metalskallar och särskilt Johanna kör så att det ser ut som att hon när som helst ska skalla omkull synten. Min och, vad det verkar, de flesta andras favorit är Emmylou och den blir precis så bra som vi har hoppats.

I extranumren blir det magi. Först kommer tolkningen de gjorde av America när Paul Simon tilldelades Polarpriset för någon månad sedan, där de är trogna originalet men ändå gör låten helt till sin egen. Att det är en låt som betyder mycket för mig betyder så klart gåshud i tre minuter. Kvällen avslutas med King of the world, där vi blir fullständigt överraskade över att, just det, Howlin' Pelle kommer in på scenen och kör Bright Eyes-delen av låten. Självklart tar han fullkomligt över scenen med sin karisma - men han är noga med att snabbt lämna över till systrarna och försvinner efter den dryga minut hans insats tar.

Det är på många sätt en fantastisk spelning, men för tillfället har First Aid Kit något tunt material för att det ska bli episkt rakt igenom. Ge det fem-sju år och ett par, tre skivor till så är de där. Det kanske till och med går snabbare än så. Inte mig emot i så fall.

Your day breaks, your mind aches

Ja, men det var ju skönt med en lugn helg. Bortsett från det att den inte blev så jävla lugn då. Man kan uttrycka det så här. Igår skulle syndaren vakna sent omsider. Vilket inte var så konstigt då jag och Bäckström slog världsrekord i briljans när vi bestämde oss för att avsluta våran ölkväll på O'Learys och Ghuben med att gå hem till honom och känna på spritförrådet. Jag tror att vi drack alla sorter utom Calvados.

Man ska kanske testa att inte vara helt trasig någon söndag? Jag är tämligen säker på att det är det som har varit den felande länken i mitt allmäntillstånd de två senaste måndagarna. Visserligen kan konsumtionen på lördagen ha ett finger med i spelet också, men det är framför allt söndagarna som är problemet. Jag sover för mycket på dagen och kan därmed inte sova på natten, vilket leder till oerhörd trötthet på måndagen.

Men nu är vi igenom det värsta så nu kan vi med inte så gott samvete blicka framåt igen.

Jag kan meddela för alla som suktar efter information att könskriget, det kvinnliga, i min klass idag var inställt på grund av sjukdom. Vi tar nya tag i morgon.

Annars är höstlovet det vi satsar på just nu (thats what she said). Vi lärare alltså. Det är lätt att glömma bort att resten av världen måste jobba hela hösten utan att vara ledig, medan vi lärare går runt och gnäller över hur tungt vi har det och att vi är så värda ledighet. Jag kan tycka att de som tar hand om min farmor eller underbetalda sjuksyrror också är värda lite ledighet vecka 44, men det får de ju knappast ta ut bara sådär. Vi ska akta oss för att hamna i en gnällkultur (som om inte hela lärarkåren hamnade där ungefär så här dags på läsåret redan då folkskolan infördes 1842).

Ett tydlig tecken på att höstlovet är nära är annars att jag kände hur det började kittla långt nere i halsen (TWSS) tidigare idag. Det är en sanning att lärare alltid blir sjuka på loven, så detta följer en gammal god tradition. Det är bara att köra alla huskurer man kan, hela tiden, samtidigt tills man luktar all från vitlök till whiskey och konstiga naturmediciner. Sedan blir man sjuk ändå.

This Jesus must die

Först en uppdatering i bitchblicksgate: 15-åriga tjejer är tveklöst etta på utelistan den här veckan. Stress halkar alltså oväntat ner på andraplatsen och petar i sin tur ner tröttheten ett pinnhål.

Nu är jag fullt medveten om att alla ju gillar listor, men jag är ännu mer medveten om hur tråkigt det är att läsa om andras problem. Så jag tycker att vi avhandlar något roligare.

Idag när jobbet var slut hoppade jag och Tina in i Mirjas bil och så bar det av söderut mot Nordens Venedig, Eken eller rentav Fjollträsk. Det sistnämda kanske passar bäst eftersom att vi skulle gå och kolla på Ola Salo i Jesus Christ Superstar. Lika självklart som att det var en timmes bilkö från typ Terminal 2 på Arlanda, lika självklart var det att vi skulle sitta och förfära oss över de stackars satar som måste uppleva dessa köer i vardagen. Det är ungefär samma reaktion som vi lantisar får de få gånger vi råkar snubbla in i rusningen mellan tågen och tunnelbanan på T-Centralen en eftermiddag klockan 17.30. Ja, den där rusningen som får de i Pamplona att bara "Shit, hur vågar de ge sig in där?".

I Stockholm mötte vi upp våra före detta kollegor Magnus, Carro, Kerstin och Åsa samt våra nuvarande kollegor Ola och Anna. Även Marie var inbjuden, men hon tycker det är tråkigt att göra roliga saker så hon följde inte med.

Jag unnade mig en "ungstempererad" bit gris på en restaurang en Pierre Thorsson-knorr från Göta Lejon på Söder. Jag förstår inte riktigt varför de skröt över att den var ungstempererad. Är inte all mat som är tillagad i ugn det? Det hade varit mer spännande att testa rumstempererad gris, men å andra sidan är det mindre kul att vara magsjuk så det var nog lika bra att det blev som det blev. Även om jag inte blev mätt. Fast vad kan man begära för 160 kronor?

Det var kul att träffa våra flydda vänner, men vi hann tyvärr inte snacka så mycket eftersom att föreställningen började. Det var bara att veckla in sig i bänkraden som inte direkt är designad av arkitekterna som ritade Emirates Stadium. Där kan man i princip slå upp ett tvåmannatält benutrymmet mot raden framför. På Göta Lejon hade det varit svårt att fälla upp ett drinkparasoll.

Jag har alltid gillat rockoperor. Redan 1996 såg jag och pappa The Whos Tommy i London. Därefter har det visserligen passerat 16 år innan det blev dags för nästa, så man kanske kan säga att jag är en något passiv supporter. Jesus Christ Superstar var gediget och professionellt uppsatt, men jag saknade överraskningsmoment och det kändes som att många lösningar var standard 1A. Jag är dock nöjd med det som bjöds, även om jag kan tycka att det var tråkigt att han (OBS! Spoiler) dog på slutet.

Är inte det lite klyschigt att sluta så förresten? Typ 75 procent av alla elevberättelser jag har läst har slutat med att någon dör, så det känns rätt fantasilöst. Öppna slut ska det vara, det tjatar jag jämt om. Typ som i Life of Brian.

Ja. Good night out. Nu ska det dock bli löjligt skönt med helg.

Turn around, every now and then

En vecka senare skulle jag först och främst vilja säga att tonårstjejer måste vara mitt straff från den allsmäktige Guden för att jag varken är döpt eller konfirmerad samt att jag är född bastard. Vad den allsmäktige Guden anbelangar så är jag nog lika mycket värd som den fallna ängeln. Jag slipper dock bo i ett brinnande svavelosande hål, fast jag måste medge att ibland känns det lockande om det är alternativet till att hantera den här senaste utvecklingen bland bitchblickarna på jobbet.

Nog om det. Konflikter råkar vi alla ut för ibland. Fast det är kanske bara jag som måste nysta ut något som elva femtonåringar är inblandade i. Men nog om det, som sagt.

I fredags bockade jag för ännu en sak på checklistan i min väg mot gubbigheten. Jag och Magnus gick efter jobbet på Pitchers och njöt av en hamburglare och ett par öl. Efter en sådan fin AW-stund vill man ju ha kulturell föda också, så vi gick på Stadsteatern och såg en suggestiv uppsättning av Bram Stokers succéroman Dracula. När man skriver om teater måste man ha med ordet suggestiv, det står i lagen. Kolla valfri teaterrecension.

Föreställningen var bra, särskilt andra akten eftersom att jag inte sov då. Kanhända har någon här räknat ut vad det var som var så gubbigt - just det. Att somna på teater. När folk började applådera för halvtidsvilan ryckte jag skrämd till med dregel i hela skägget och började lamt klappa händerna med sådan där svajig precision som ett litet barn har, ni vet där det viktigaste inte är att träffa den andra handflatan utan att flaxa med armarna så mycket som möjligt. Det var dock naivt att tro att Magnus inte skulle märka något av min lilla kulturlur. Smågenant.

I lördags kom Love, Kerstin, Elis och Kerstins syrra Kajsa på besök till Almqvistarn. Eftersom att alla gillar Tyskland, särskilt en dag som denna, hade vi bestämt oss för att göra en skiva med tyskt tema. Det var bratwurst och schnitzlar, Jägermeister och Paulaner, apfelstrudel och lite till Jägermeister. En bra kväll. Det var kul att träffa dem under avslappnade former, vilket det i och för sig alltid brukar vara när vi ses. Det bästa den här kvällen var nog att Love inte hickade under de avslutande sex timmarna.

Det var också kul att träffa den lille krabaten igen. Hannes är verkligen en rolig kille, som gjorde grymma schnitzlar. Dessutom uppskattar jag alltid att umgås med Elis också. Han är bra på bilar. Han kan redan fler bilmärken än vad jag kan. Jag kan i och för sig bara fem bilmärken så det kanske inte säger så mycket. Men ändå. Han är bara två bast.

I söndags ägnade jag ungefär alla mina få vakna timmar åt att i oerhört kraftiga ordalag fördöma det faktum att jag gick och lade mig klockan 05.30 på morgon. Beslutet att gå till sängs då kan ha varit det dummaste jag har tagit sedan jag valde att gå och se Spice World på bio med Anders i sjuan. Jag är så jävla långt ifrån att vara tjugo som det bara är fysiskt möjligt när man fortfarande inte har fyllt trettio, och om inte det är uppenbart när jag kollar på körkortet så borde det vara det efter den helgen. Jag mådde som en utbränd skåpbil någonstans i The Projects i The Wire till och med på måndagen. Ett utbränd skåpbil som kvidande gnisslade till jobbet och fortfarande rapade Jäger.

Om måndagen och tisdagen skulle jag kunna uttrycka mig så här. Om dessa dagar var ett parti UNO skulle jag direkt ha använt det där kortet som gör att man byter håll i spelordningen. Då hade det ju blivit helg igen.

Nu har jag dock överlevt fram till onsdag, och det innebär att nedförsbacken mot helgen har börjat.

Till sist vill jag säga att det var kul att få uppleva hur Sverige lyckades komma tillbaka från ett 0-4-underläge igår. Som Arsenalsupporter brukar man annars mest få uppleva den omvända situationen.

She took the midnight train going anywhere

Nu är det inte särskilt långt kvar till höstens kanske viktigaste TV-händelse. Du tror nu säkert att jag syftar på Färöarna-Sverige i VM-kvalet på fredag, men där kunde du inte ha mer fel om man bortser från att du åtminstone prickade rätt veckodag. Jag talar givetvis det som händer klockan 20.00 den 23 november - just det, På Spåret-premiären.

I fjol förutspådde ju jag på ett formidabelt sätt vinnaren av förra säsongen, och jag prickade dessutom in andraplatsen. Stärkt av det är jag kommer jag nu ge mig i kast med årets startfält. Här vill jag dock, feg som jag är, slänga in en brasklapp genom att peka på det faktum att det i år är jubileum för programmet och att det därför vimlar av gamla mästare bland de tävlande paren. Det är således inga duvungar jag har att bedöma här.

Nog med snack nu. Här är traditionsenligt - numera - mina betyg, utan inbördes ordning.

Caroline af Ugglas och Göran Hägg
Jag tror visserligen att en musikprofil och en litteraturnestor kompletterar varandra bra i den här typen av tävlingar, men det känns som att något saknas i dynamiken. De har en förstaplats på meritlistan men det var en seger de följde upp med ett platt fall året efter, så jämnheten ska helt klart ifrågasättas. Min känsla är att de har tappat "det" de en gång besatt, men med bra lottning i gruppspelet är det inte omöjligt med en kvartsfinal i alla fall.
Betyg: 

Dick Harrisson och Ellinor Persson
Att Dick Harrisson är grym på historia vet nog alla. Men att han är så grym att han enligt svårt obekräftade uppgifter blev utmobbad från Linköpings universitet när han jobbade där kommer nog som en överraskning för somliga. På Spåret är dock mer än historia, och det är väl där Ellinor Persson, kvinnan som enligt egen utsago var den som gav världen Robinson-Robban när hon var redaktör för Robinson, kommer in i bilden. Det kommer man inte långt på är jag rädd.
Betyg: 

Johanna Koljonen och Marcus Birro
När den här duon vann tävlingen i sudden death för tre år sedan var det antagligen den mest orättvisa segern världen någonsin har sett alla kategorier. Den enligt trovärdiga uppgifter från Finland osympatiska Koljonen vann inte tack vare Birro, utan hon vann trots honom. Den här säsongen kommer duon få bekänna färg, precis som de gjorde när de föll tungt i gruppspelet året efter sin osannolika triumf. Inte ens Koljonens outsinliga kunskaper inom ämnet populärkultur lyfter dem till några högre höjder. Birro är alltför sämst för det.
Betyg: 

Martina Haag och Erik Haag
Vinnare av förra säsongen och finalister året innan. Det ska mycket till om inte makarna Haag når finalen även den här gången. Deras allmänbildning är oklanderlig, och det faktum att de är kompisar med Kristian Luuk och Fredrik Lindström gör att de får läsa frågorna innan inspelningen. Vilket är något av en fördel. Nej då, det är säkert inte något fuffens som pågår, även om någon måste ställa frågan. Paret Haag behöver ingen hjälp för att bli framgångsrikt även den här säsongen. Jag håller dem som knappa favoriter, även om konkurrensen är bra mycket tuffare den här gången. De har dock fördelen att ha tävlat mest av alla deltagande par under de nya programledarna och betydelsen av det ska inte underskattas.
Betyg: 

Tommy Engstrand och Carina Lidbom
Det är svårt att föreställa sig att Sunes mamma har vunnit På Spåret två gånger, men det har hon faktiskt och en av gånger var i par med just Tommy Engstrand. Han har också vunnit tävlingen två gånger, så dessa två ska nog inte räknas bort helt och hållet. Det har dock gått tio år sedan de vann senast vilket gör att det finns frågetecken för dagsformen. Dessutom verkar ju Engstrand tycka att det är okej att kalla folk för "svarting" och det tycker inte jag är vidare sympatiskt. Det kanske inte spelar någon roll för hans förutsättningar här i och för sig, men det påverkar mina vibbar. Det blir ingen slutseger för mamma Karin den här gången.
Betyg: 

Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren och Cecilia Hagen
Hoa-Hoa är en veteran i detta sammanhang och var också den som fick ledtråden "Vi är på väg till Sveriges största svinstia", drog i nödbromsen och ropade "Göteborg!". Rätt svar var Gränna. Han har dock bara vunnit en gång. Sammanlagt fyra finalplatser visar dock att han är att räkna med. Cecilia Hagen är journalist sedan många år tillbaka, och har också en titel i bagaget. Jag tror att hon och Hoa-Hoa blir farliga i år. Det kan till och med räcka till finalplats.
Betyg: 

Carl Jan Granqvist och Lotta Bromé
Här kan vi snacka radarpar. De har tävlat ihop fem gånger tidigare, och lär därmed vara väl samspelta. De kan dock bara skryta med en seger i tävlingen, så i detta tuffa startfält tror jag inte att de har mycket att hämta. Carl Jan var visserligen domare ett år, så han vet hur redaktionen tänker och det kan såklart vara en fördel. Å andra sidan tycker han jättemycket om vin, så han har antagligen glömt allting från den säsongen.
Betyg: 

Stefan Holm och Katarina Mazetti
Mazetti är obesegrad i På Spåret-sammanhang då hon vid sin enda tidigare medverkan vann hela klabbet. Den gången tillsammans med Stefan Holm, som i samband med att friidrottskarriären nådde sin kulmen också hade en framgångssaga i den här tävlingen med tre raka finalplatser 2003-05. Holms autistiska sinne för detaljer i kombination med Mazettis kulturella kapital är ingen dålig kombination. Min magkänsla säger att det här paret är en stark utmanare till slutsegern.
Betyg: 

Jessika Gedin och Hans Rosenfeldt
Jessika Gedin har jag ogillat skarpt sedan hon drog ett fullkomligt uruselt skämt i programmet Snacka om nyheter när det gick för hundra år sedan. Hon har under de många år som har passerat sedan det där skämtet om Picasso inte gjort någonting för att min bild av henne ska förändras, så tyvärr. Oavsett hennes och Hans Rosenfeldts säkert goda kunskaper kan jag omöjligt tro på att någon hon gör kan bli riktigt bra. Dessutom är de i årets upplaga ensamma om att bilda ett par där ingen av dem har vunnit tävlingen tidigare. Det säger kanske mer om duon än vad Gedins våldsamt dåliga sinne för komik gör.
Betyg: 

Sammanfattning
Favoriten: Martina Haag och Erik Haag
Halvgarderingen: Stefan Holm och Katarina Mazetti
Outsidern: Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren och Cecilia Hagen

Never made it as a wise man

Så var det måndag igen, höll jag på att skriva, men så är det ju inte. Det var ju det igår, men den passerade förbi så exemplariskt obemärkt att jag nästan tror att det är något skumrask i farten. Men måndag är ju på många sätt det nya tisdag i och med att den under förra läsåret, eller säsongen rättare sagt, seglade om tisdagen på världsrankingen över de tristaste dagarna. Så det är kanske inte konstigt att jag blir förvirrad.

Annars har dagen varit precis som alla andra dagar. Uppstigning efter tre snooze (det där med att kliva upp efter bara två visade sig inte vara mer än en tillfällig diskrepans på min morgonrutin), in i duschen och därefter Earl Gray och ett par mackor med kallskuret till frulle samt tidningsläsning. Sedan buss till jobbet där min skapandeförmåga sätts på nya prov i och med att jag fortfarande envisas med att jobba enligt tröskelpedagogiksprincipen. Den borgar för kreativitet, om inte annat.

På jobbet går allt alltid i ett, på ett bra sätt, och utan att man vet ordet av har det blivit lunch. Då har jag i regel varit med om åtminstone ett samtal som jag inte hade kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i. Dagens behandlade mitt skägg, och det faktum att jag har trimmat det (eller "klippt skägget" som en elev uttryckte det). Jag bekräftade att skägget var "klippt" och lade också till kommentaren att "ett så vältrimmat skägg har världen inte sett sedan Chad Kroegers glansdagar". Den liknelsen föll dock rejält platt, för eleverna har tydligen inte hört talas om Nickelbacks sångare. Kulturskymningen alltså...

Vardagen går vidare med att jag stressar ner på lunch samtidigt som jag letar efter någon elev som jag måste säga något till, äter mat och kanske spelar Quizkampen med eleven mitt emot (det var bara idag, så det är kanske att ta i att säga att jag brukar göra det) tar en Earl och sedan upp till våning fyra igen. Plötsligt är klockan tre och eleverna har gått hem, och jag går antagligen på något möte innan jag mailar lite, tar en Earl och kanske tramsar med någon kollega. Då är klockan mellan halv fem och fem.

Mer intressant än så blir inte en vanligt tisdag. Om ni verkligen vill att intressenerven ska hoppa ur led en gång för alla får ni gärna fortsätta läsa, för här nedan tänkte jag nämna något om kvällens besök i tvättstugan samt min löprunda. Annars går ni till någon annan sajt nu, som till exempel den här. Där finns det många roliga utmaningar.

Ikväll har jag alltså tvättat och sprungit. Om den första aktiviteten finns faktiskt ingenting att säga. Den var bara hemskt normal den också. Löpningen gick sådär. Det var långt ifrån turboförbrukning om man säger så. Vi snackade snarare ECO-driving. Man jag kom runt och som Aspeqvists gamla devis lyder har jag fortfarande aldrig ångrat ett träningspass.

Nu har jag ett protokoll att skriva klart. Jag kommer också sannolikt spela onlinespel mot eleverna via telefonen. Till sist är planen att gå och lägga mig tidigt med en god bok. Känns den föresatsen bekväm för alla?

We gonna party like it's your birthday

Igår fyllde jag år, och jag blev rejält firad. I dagarna två. Det började på jobbet i fredags eftermiddag med födelsedagsfika och allmän gamman, innan jag och Hannes tog tåget till Stockholm där vi träffade mamma och pappa. De bjöd på restaurang, och allt var väldigt trevligt. Det var kul att träffa föräldrarna för det var ganska länge sedan vi sågs. Pappa hade dessutom ett utomordentligt fint skägg att visa upp. Det var länge sedan han sportade skägg, så både jag och Hannes blev mycket nöjda över det.

Hannes och jag tåg tåget tillbaka till Uppsala framåt midnatt och vi kände att tillfället krävde att vi skulle gå ut och ta en drink innan hemgång. Efter att ha gått in på ett par överfulla ställen satte vi oss till slut på Gillet för en Manhattan och en Lemon Lush. Bartendern Mixologen var så långsam noggrann att det tog en kvart att få drinkarna. Inte okej.

Efter en promenad hem, via ett drama vid korsningen Råbyleden-Tycho Hedéns väg där tre bilar hade smällt ihop, stöp jag utmattad i sömn. Det var inte som förr i tiden när man inte kunde somna dagen före födelsedagen direkt. Nu somnade jag snabbare än Skalman efter att mat- och sovklockan har ringt.

På födelsedagen gubbvaknade jag, som man gör när man närmar sig de 30, men det var bra för då hade jag gott om tid att förbereda det sista inför kvällens begivenhet. Jag hann till och med kolla på 30 Rock och konstatera att det nog är lika bra att vi är framme vid sista säsongen av den serien.

Framåt tretiden dök Lander upp och sedan droppade folk in en efter en. Det blev ett litet gäng till slut, och jag fick hela två tårtor, en av Hannes och Jonas och en av Josefin och Becks. Det var också kul att Esh och Tobias ovetande hade köpt exakt samma vin till mig - men det är kanske inte så konstigt. Alla vet ju att vin med hus på etiketten alltid är bäst.

Eftersom att Arsenal vann blev det mycket god stämning omgående, och jag behövde inte be gästerna gå hem. Vilket jag givetvis hade gjort vid en förlust.

Kvällen flöt på under mycket trivsamma former, och den följde den vanliga festdramaturgin. Det vill säga att den alltid slutar i köket, att bålen blir som ett vattenhål på savannen samt att man lyssnar på fotbollslåtar på YouTube.

Jag vet inte hur sent det blev, för jag slutade kolla på mobilen när promilleappen slutade registrera nivån, men jag gissar att det blev rejält sent med tanke på att jag vaknade klockan halv ett i dag. Jag kände redan från start att den här dagen skulle bestå av att sitta framför tv:n och glo. Först på en massa fotboll och sedan på partiledardebatten. Jag passade också på att må hemskt illa under en liten tid, vilket ledde till en djupare existentiell diskussion med toalettstollen.

Nu trillade en skruv loss från min dator, vilket känns en smula oroväckande. Jag måste verkligen se till att skaffa med säkerhetskopior på det jag har i den här datorn, för den lever på lånad tid. Synd att jag redan har fyllt år så att jag inte kan önska mig en ny. Nästa år, då jävlar som jag brukar säga.

It gets so terribly dark

Jag vet att jag sparkar in öppna dörrar nu. Eller öppna och öppna. Frågan är om det någonsin har funnits en dörr. Det är snarare så att jag står och vevar med foten i en grottöppning. Men jag känner ändå att någon måste säga det en gång för alla.

Fan vad mörkt det börjar bli. Det är märkligt att inte fler klagar på det.

Idag var första dagen av resten av mitt år skulle man kunna säga, för idag var första gången det hade hunnit bli mörkt när jag gick hem från jobbet. Jag bestämde mig att en gång för alla ge rättningshögen än fläskläpp, och nu är den nästan helt borta. Fem i sju trodde jag att jag var helt klar, men då upptäckte jag tio-femton orättade prov i en dokumenthållare. Rättningshögen-Axel 1-0.

Men nästa vecka, då jävlar. Då kanske jag stannar kvar till klockan nio.

Vad kan jag annars bjuda på från livet som tonårsherde? Inte så mycket egentligen. Även eleverna är på väg in metamorfosen som innebär att den sista sommarbrännan ömsas bort ungefär lika skonsamt som när man rycker bort ett plåster, och ersätts av en hålögd blekhet - både fysiskt och psykiskt - som inte ens  munken Silas i Da Vinci-koden kan mäta sig med. Begreppet utmaning får en helt ny innebörd så här års.

Om utmaning i augusti betyder att man ska bestiga Kebnekaise, är en utmaning när vintertiden - eller normaltid som det så skönt deppigt heter - närmar sig att man med förbundna ögon ska bestiga Mount Everest, iklädd Iprenmannens outfit samtidigt som man måste recitera hela Gamla Testamentet på originalspråket. Det blir lite tuffare med andra ord.

Samtidigt kan jag konstatera att jag har, beroende på hur man ser det, antingen lyckats väldigt bra med mina elever eller skapat små monster. Vissa av dem har nu nått den mentala nivå där jag inte längre är överlägsen när det kommer till att retas, utan nu kan de börja svara med samma mynt. Det borgar för många skönt oseriösa argumentationer där det går ut på att dissa varandra så sofistikerat som möjligt. Sådant tycker jag är kul. Särskilt när man blir påhoppad från många håll samtidigt. Det får mig att tänka tillbaka på min egen tid som tonåring och mellanbarn.

Ja, livet på högstadiet rullar vidare.

Utanför jobbet har det inte hänt så mycket, mest därför att jobbet har varit ungefär det enda som har sysselsatt mig. Lite motion och supporterklubb är ungefär det jag har ägnat mig åt på den så kallade "fritiden" (vad fan är det?). Det känns bra att jag har sprungit två gånger, men det är knappast så att Mo Farrah behöver formtoppa någon mer gång under det här årtiondet för att slå mig på 10 000 meter.

Nu har jag inte så mycket mer att bjuda på, så vad säger ni om att börja hala in den här veckan och göra helg istället? Så kan vi höras på söndag och stämma av? Fint. Då säger vi så.

Högstadiepersonerna

Idag var det en sådan där måndag igen när jag var tvungen att kissa hårt på toarasten (notera singular) för att hinna med allting. Jobbet är ju som jobbet är när eleverna är på plats - intensivt - och när de gick hem slog jag personbästa med att ha möte för elfte arbetsdagen i rad. Om ni undrar hur många möten man egentligen kan ha så har jag svaret: Sjukt många, och än är det inte över.

Satan den som bokar in något möte med mig på torsdag när jag har min första eftermiddag med egen tid sedan typ en månad tillbaka. Det kommer inte bli grant om någon gör det.

Eller så kommer jag som vanligt att säga "Ja, det går bra. Jag kan vid 15.15" och sedan knyta handen i fickan. Den uppdämda aggressiviteten är enligt all forskning den allra bästa typen av aggressivitet. Det vet ju alla.

Efter jobbet satte jag mig som vanligt på bussen och försökte slappna av, men det gick inte alls på grund av att åtta högstadiekillar ställde sig runt min plats och dels drack chokladmjölk direkt ur tetran och dels pratade om hur smart det är att skolka när man har PRAO samt om nästa gång de skulle "supa ner sig på Captain Morgan". Jag bara "Tack universum för att de kom och ställde sig precis här". Högstadiebarnen alltså. Det går inte att komma undan dem på något sätt.

Hemma var det bara att kasta sig in i tvättstugan för att ingen skulle sno min tid. Sist jag hade tvättid glömde jag bort att jag hade tvättid, och eftersom att man oftare kan boka in en intervju med Bob Dylan än att boka tvättid i min tvättstuga började det så smått bli kris här. Det är tur att HM finns är allt jag har att säga om den 60-graderstvätten.

Under tiden som tvätten pågick läste jag på inför morgondagens utbildningsmöte som jag ska vara med på, samt förberedde för ett telefonmöte med supporterklubben och lagade parallellt med det mat. Jag kan konstatera att jag var smått disträ eftersom att ljudet av vattenkokaren när jag skulle koka upp pastavattnet fick mig att genomföra den inledande fasen av frukostrutinen. Sen var det möte i en timma, därefter lite välbehövlig motion i form av en promenad i höstfukten för att stressadrenalinet att lägga sig något.

Nu ska jag andas lite och sedan gå och lägga mig och läsa klart inför i morgon. Jag hoppas på en bättre natt nu jämfört med förra, för den var en sådan där då man är någonstans i ett febrigt tillstånd mellan vaken och sovande för att man håller på och ska lösa en massa problem och inte riktigt kan slappna av. Det var ungefär som att jag satt och filade på en ritning till nya Slussen med högerhanden och en hållbar tvåstatslösning mellan Israel och Palestina med vänstern. Så det var lite stressigt där mellan typ klockan två och fem i natt.

Då också.

I morgon kanske det lugnar ner sig. Det kanske också börjar regna manna från himlen.