Youth knows no pain

Visserligen är denna träningsvärk ingenting mot den jag kände så här dags för ett år sedan, men likväl: Aj!

Det var väldigt kul igår, framförallt stämningen men också att träffa alla gamla kompisar från olika sammanhang i mitt liv. Surrade ganska mycket med folk jag känner från mina dagar som fotbolls- och handbollsspelare i Lambot. Att mitt lag torskade mot Lokomotiv Lambohov ganska stort är dock inget vi behöver dröja vid ytterligare.

Jag kan erkänna att vi förlorade fler matcher. Alla faktiskt. Jag tänker inte skylla på något, men om vi hade haft bättre kondition, teknik, spelförståelse, passningsspel, tajming i löpningarna och avslut tror jag att det hade gått lite bättre. Det fanns dock ett ögonblick av briljans. Ett ögonblick då tiden stod stilla. Ett ögonblick av absolut världsklass.

Låt oss stanna här ett slag innan jag fortsätter, som ni tror, överdriva. Jag har, jag erkänner det villigt, många gånger överdrivit mina egna insatser både positivt och negativt på mina bloggar genom åren, så jag kan förstå om någon anlägger ett visst källkritiskt filter på detta. Men om ni någon gång ska köpa det jag skriver, så är det nu.

Ögonblicket alla talade om efteråt kom i slutet av vår kvartsfinal mot Vi Blir Lite Siena BK. Matchen var avgjord sedan länge. Jag började spela i anfallet, petade in en boll i mål och gick blodad tand. En boll slogs på måfå upp i luften på deras planhalva och jag fick den absurda idén att ge mig på att skjuta på volley. Jag hoppade upp och liggande på sidan i luften klappade jag till bollen. Träffen var som av choklad och den satt stenhårt bakom målvakten. Hela Vasahallen jublade och jag blev enligt uppgift "barnsligt glad". Det blev en stående ovation på ett par anfall. Ett sådant mål har jag aldrig gjort, och kommer aldrig göra igen.

Efter turneringen var det bankett på Santinis och där blev det prisutdelning (till exempel för årets mål) och samkväm. Alla hade mycket ont i sina otränade kroppar, men stämningen var sådär hjärtlig som den kan vara när många tycker synd om sig själva samtidigt. En fin avslutning på en mycket bra dag.

As we boarded a Greyhound to Pittsburgh

Lösryckta tankar på nattbussen:

1. Jag har aldrig blivit så (välförtjänt) hyllad för ett fotbollsmål som idag. Årets mål osv. Jag kommer att återkomma till detta. Var. Så. Säkra.

2. Vilken mupp man känner sig som när man har ryggsäck. Bara "jag är på väg till hurtigruttens hajkskola".

3. Är det bra eller dåligt att åka hem trots att sista bussen är två timmar bort?

4. Försöker jag bara återuppleva gamla tider genom att åka hem kl halv två?

5. Jag hade mer ont i fjol.

6. Jag har använt frysklampar idag.

7. Coppa di Natale är löjligt kul. Så sjukt positiv stämning och så många roliga bekanta att träffa.

8. Biffens domarinsats är det roligaste jag har sett på en fotbollsplan sedan John Terrys vurpa innan RvPs andra mål i Chelsea-Arsenal. Det var obeskrivbart när han fick kramp i tån i samband med uppstegandet av avståndet vid en frispark. Och obetalbart.

9. Gick plus en träningströja.

10. Mitt mål alltså. Ni fattar inte hur snyggt det var.

11. Ödmjukhet är inte klädsamt.

12. Bussen kör en väg som orsakar tombola i min Aspergers.

13. Hoppas det finns Janssons när jag kommer hem.

14. Var kör han egentligen. 257:an, what the fudge is that? Det hade fan gått snabbare att gå hem.

15. Det är nog många som vill åka buss från universitetet nu. Sämst planering i världen. Åk!

16. Kommer ha ont överallt i morgon. Era djävlar.

Vi lirar boll, boll, boll

I morgon är det dags för jullovets höjdpunkt, nämligen Coppa di Natale. Detta är, för er som är för dåligt insatta, en ytterst prestigefylld turnering för gräddan av Linköpings avdankade fotbollsspelare (och flera inte alls fotbollsspelare) som nu spelas för andra året.

Jag spelar samba med FF Fjäderboll (Slogan: Det alla andra lag gör med en fotboll gör vi med en fjäderboll) och vårat mål är givetvis att gå vidare från gruppen. Då alla lag går vidare från gruppen känns det som att målsättningen följer TUR-principen som säger att mål ska vara Tydliga, Utmanande och Rimliga.

I fjol förlorade vi i kvartsfinalen (i förlängning!) men då var vi också så trötta att vi inte ville gå vidare och spela en match till. Det var nog de flesta andra lag också, då jag har hört att bronsmatchen förra året avgjordes med sten, sax och påse. Jag har också ett svagt minne av hur träningsvärken fullkomligt malde ner mig på förra nyårsaftonen efter den här turneringen så jag är mentalt inställd på något liknande i år, för mot alla odds blev jag inte något fysiskt praktexemplar under 2011.

Heller.

Idag har jag varit på stan igen. Jag försökte hitta ett särskilt plagg, men det gick åt helvete. Jag gick till Systembolaget istället. Mauro var slut, men vi har beslutat att träffa andra ett litet tag så det gjorde inget.

Nu lämnar jag er med en klassisk Östria-låt.

Så går hela veckan, alla dagar och år

Det känns som att det har gått två månader sedan jag skrev sist, och använder man ralativitetsteorin korrekt så har det också det, för jävlar vad jag har varit i farten. I vanliga människomånader har det dock bara gått cirka 0,3 månader.

Mja.

Vad tror vi om en lista? Alla... ja, du vet. Vi tar en lista. Ok? Vi gör så, för enkelhetens skull.

1. Flytten
Få saker är så stressigt som att flytta. Att dessutom göra det under vardagarna på en arbetsvecka skapar så mycket stress att det slår över och blir till någon form av zentillvaro. Som sedan utmynnar i en ganska rejäl förkylning.

Flytten genomfördes dock utan stora problem, och undan för undan har jag ordnat till det i nya lägenheten i Salabacke (trodde aldrig jag skulle bo där, men när det kommer till boende i Uppsala är jag numera stenhård agnostiker). Det viktiga nu är att få det beboeligt i mitt rum, men det har jag förträngt tills jag är tillbaka hemma igen.

2. Terminsavslutningen
Det kändes som att den där sista veckan var onödig. Vi hade lika gärna kunnat skicka hem eleverna, för inte lärde de sig något nytt direkt. Samtidigt var de jätteduktiga på skolavslutningen som vi i åttan var ansvariga för i år, så jag fick i alla fall bli stolt lärare där på den yttersta dagen av terminen.

I avsaknad av en rejäl julfest (de jävlarna la den när jag inte kunde vara med) gick jag ut på nation där på kvällen så jag var både sleten och förkyld sista arbetsdagen. Det blev inte så mycket gjort, utan man bara flyttade sina papper utan någon aning om vem som drog nytta av det. Men sen blev det semester.

3. Julfirandet
Efter förra årets den unge Werthers lidanden över julen hade jag goda förhoppningar om att helgen skulle bli bättre i år, och det blev den också. Det var bra stämning hela tiden - bortsett från när Hannes samlade martyrpoäng för att han är yngst och fick alla att göra som han ville - och ur radion strömmade det julsånger, och ur tv:n strömmade det andra julsånger. Det var då en välsignad jul.

Juldagen tillbringades hos mormor och där skällde hon ut de som inte åt tillräckligt mycket. Jag åt mer än tillräckligt, men i och med att jag satt vid barnbordet märkte hon inte det, så jag fick en skopa av sleven ändå. Hade jag inte varit stummätt skulle jag ha svarat med någon vass och dräpande kommentar.

På kvällen åkte jag och Mauro till Per där ett helt gäng av gamla vänner dök upp - och det blev som vanligt en mycket morsom tillställning som jag inte förmådde lämna förrän klockan 20 dagen efter.

4. Mellandagarna
Låg profil har varit temat. Efter den fullkomliga slutforceringen förra veckan och det tempo som julfirande innebär har det varit skönt att bara ta det lugnt, gå ut och gå, kolla på West Wing och sova. Tänker fortsätta med det temat en dag till, och sedan trampa igång med fotbollsturnering och nyårsfirande. Och sen tillbaka till jobbet.

Vi hörs om ytterligare en tredjedels månad.

I want to move like Jagger

Nu vet jag inte exakt hur det ser ut när Mick Jagger flyttar, men antagligen så använder han sig av en exklusivare flyttfirma - så ni förstår kanske att jag är avundsjuk. Precis som Mick tänker jag dock strunta i flyttstädningen. Rock'n roll och så vidare.

Fast Mick behövde antagligen inte hjälpa till och homestyla lägenheten innan fotografen som skulle ta bilder till annonsen kom. Han slapp säkert flyttstädningen ändå.

Nåja. Ni som fortfarande inte i spasmisk ilska har klickat bort det här fönstret, frustrerade över denna lika intetsägande som onödiga inledande parentes, kan kanske tycka att det är intressant att jag för andra gången på fem månader har packat ihop min lägenhet och börjar göra mig redo för flytt. Precis som sist har många saker hamnat i brännbart eller på återbruket. Det är sant som de säger, att ju fler gånger man flyttar desto mindre nostalgisk blir man och slänger allt skit man har samlat på sig.

Nästa gång jag flyttar kommer det att räcka med en ryggsäck och två Ica-kassar.

Jag har dock inte bara jobbat på temat "allt ska bort" under helgen, utan jag har även hunnit med lite annat. I fredags fick jag och Hannes en tidigt julklapp då mamma och pappa bjöd oss på Spamalot. Det var mycket underhållande, och särskilt roliga var Kim Sudoku Sulocki, Johan Glans och såklart Henrik Dorsin. Men frågan är om det ändå inte var snäppet vassare när jag såg den i London för några år sedan. Kul var det hursomhelst.

I går jobbade jag med packningen, var med i podcast och sedan gick jag till Svantes där Hannes och hans rövgäng satt i valvet. De hade spelat Spökboll (I know!) under eftermiddagen och hade nu "bankett" på nationen. Det var lagom stökigt måste jag säga, och Hannes var ganska slirig när jag ledde honom hemåt där när spöktimmen närmade sig.

Nu ska jag ge mig in i ännu en fantastiskt späckad vecka. Jobb och flyttbestyr för hela slanten. Och så julklappar också. Kul att det händer saker!

Du har köpt Lonely Planet, du åker till ett söderland

Nog kan man säga att jag är rejält innesluten i betygssättarbubblan när jag undgår att märka både storbrand och bankrån i Uppsala på samma dag. För jag har inte noterat varken det ena eller det andra idag. Men jag fick i alla fall svar på varför det var en polisbil som betedde sig mystiskt på en parkering för någon timme sedan - de letade bara efter tjyven.

Eftersom att eleverna hade "hemstudiedag" idag - vilken innebär att de ska ägna sig åt skolarbete på hemmaplan, men i praktiken innebär att de hänger på Facebook eller Bilddagboken hela dagen och gör fuck all - så kunde jag unna mig ett par-tre extra snoozningar i morse. Det behövdes då jag var lite trött efter gårdagens stora julfirande med kamraterna hemma hos Becks. Vi hade traditionsenligt knytisjulbord och sedan var det julklappshasard (vad är en hasard egentligen?). Jag vann en Lonely Planet-guidebok. Om London. Den kommer väl till pass på min 26.e resa dit.

Vi hade en mycket trevlig kväll (man ska aldrig underskatta betydelsen av en rolig hatt) med allestädes julmat. Hannes hade gått all in och trillat egna köttbullar, och alla var mycket imponerade. I övrigt uppskattade jag mest Emmas Jansson och Eshs kräftsill. Samt Josefins försök att lista ut engelska ordvitsar.

Colin bara suckade.

Annars så här jag överdoserat rättning de senaste dagarna. Alla tycker att sista veckan före betygsättning är den bästa att ta tag i sitt liv, vilket har inneburit en rättningshög i klass med det där arkivet som Gandalf letar upplysningar om ringen i någonstans i den första LOTR-filmen. Men man vill ju att eleverna ska få så bra betyg som möjligt, så man sitter där och rättar och rättar. Idag har jag använt hemstudiedagen åt att slå den berömda betygstärningen. A B C D E VG G MVG, det är så jävla många bokstavskombinationer att hålla redan på att man behöver ta lite amfetamin för att lugna ner sig.

Mitt i allt detta ska jag en sväng till Stockholm i morgon och därefter förbereda flytt till på måndag kväll. Och så kanske Hedemora kommer förbi i helgen. Hur ska jag hinna klämma in julstress i den här stressen?

Nu måste jag gå till Hannes tvättstuga och hämta min tvätt. Undrar vad som hände med den där tvättstugenyckeln egentligen.

I work all night I work all day

Jag har lite att rätta för tillfället, så om det går bra med er kanske vi kan boka in en tid för att ses lite längre fram när allt har lugnat ner sig?

Helgen v. 48

Så passerade en helg till. Denna dock utan de biverkningar som en helg där någon står med en Super Soaker Thunderstorm och vräker in Stella i käften på dig orsakar. Jag räknar med att vakna pigg som en jävla lärka i morgon och fullkomligt studsa till jobbet. För så gör man när det bara är tre veckor till jul och man drunknar i rättningar som måste göras för att ungjävlarna ska få sina E:n. Men jag är slarvig effektiv när jag rättar så det kommer jag lösa.

I går tog jag en välförtjänt sovmorgon till klockan tio. Därefter tog jag en sovmorgon till fram till klockan tolv. Sedan fick jag stressa så att lägenheten såg okej ut när mamma och pappa kom hit. När de väl kom såg dock allt bra ut. Allting handlar om att saker och ting ser bra ut på ytan.

Anledningen till besöket var att vi skulle på Romeo och Julia på Uppsala Stadsteater, med bland annat farbror Per-Eric som Fader Laurence. Hannes var också med. Ja, inte i pjäsen då - även om han hade varit en mästerlig Mercutio - utan med oss i publiken. Uppförandet var väldigt bra, med mycket sparsmakad scenografi och helt utan rekvisita. Per-Eric gjorde sin roll väldigt bra, så det gjorde det hela ännu bättre.

Romeo och Julia får .

Efter pjäsen fick vi vara med på lite champagnemingel i en foajé eftersom att det var premiär där chefen, regissören och en till höll tal med många internskämt. Jag har alltid hävdat att svagheten med internskämt är att de fungerar dåligt externt.

Vi fortsatte härjningen i Uppsala på en grekisk restaurang, och det var gott. Det var tur att det var gott för jag var så sugen på kött som jag inte har varit sedan jag såg Vigilante Carlstroem från The Hives äta vildsvinsspett på Hultsfred 2005.

Slutligen rundade vi av kvällen med en ostbricka och lite portvin som jag hade förberett här hemma. Till detta avnjöt vi She & Hims julskiva på Spotify. Både borgerligt och indie på samma gång. Det bästa av två världar.

Idag har jag plockat med saker hit och dit. Jag fick skjuts till nya lägenheten och lämnade lite ömtåliga prylar där. Sedan har det varit adventspyssel för hela pengen. Jag bakade lussebullar och pepparkakor, stoppade korv, och lackade paket. Och tror du på det så tror du på vad som helst.

Nu är jag redo för en ny produktiv vecka i kunskapens tecken.

Till sist, för att återknyta till rubriken: Visste ni att basisten i bob hund har ett träben?

I'm so worried about the baggage retrieval system they've got at Heathrow

Och så gick två veckor bara sådär. Jag måste uppdatera här så att Hannes förstår att jag är hemma från London (han undrade typ om jag var kvar där när jag ringde igår). Det finns mycket att avhandla, så jag dunkar in en gammal fin lista. För alla gillar ju...ja, ni fattar.

1. London
Egentligen tror jag inte att jag behöver säga så mycket om resan. Trogna läsare vet drillen vid det här laget, och otrogna läsare kan gå in här eller här för att se vad vi gjorde. Det var ungefär sådär nu också. Även om det var mer tapas nu.

Dock ska jag tillstå att vi tog det bra mycket lugnare nu än vad vi gjorde för fem-tio år sedan. Men trots det fick jag lida rejält med pin, vilket jag redogör för under punkt på två i den här lilla inlagan. I stort var medlemsresan väldigt lyckad, och jag och Lander fick många ryggdunkningar för jobbet med supporterklubben. Det värmer att få konkreta bevis på att folk uppskattar det jobb man lägger ner, för ibland är det mer än lovligt tröstlöst.

Hemresan är dock väl värd att nämna. När vi kom till Heathrow och printade boardingpassen visade det sig att jag hamnade på rad ett i kärran. Typ där kronprinsessan eller statsministern eller Idol-Ola brukar sitta. Det var fint att kunna bre ut sig rejält för en gångs skull och det kändes ganska fräckt att få maten serverad i riktigt porslin samt att få lite ost och kex som efterrätt till efterrätten. Att jag fick gå av planet som tvåa var ju också skönt, så att jag slapp stå som en ostkrok under bagagehyllan i tio minuter när alla framför en ska av.

Det hade ryktats om "monsterstorm" i Sverige, och man kunde ha oroat sig för en skakig flygning. Jag var dock lugn då jag har sett Arlanda fungera normalt i de värsta av höststormar förr. Och mycket riktigt blev det en av de mest städade flighterna någonsin och tack vare sjuk medvind gick den löjligt fort. Att det sedan var monstersnöstorm på E4:an hem till Uppsala är en annan historia.

2. Veckan som har gått
När den här veckan ska arkiveras kommer jag att placera in den i den del av arkivet som jag kallar "Nu vänder vi blad". Vi glömmer den alltså. Kortfattat har den handlat om att kämpa mig till jobbet, kämpa mig hem och sedermera somna i soffan, för att därefter förflytta mig till sängen. Sviterna några fjuttiga dagar i London slog ut mig totalt, framför allt i början av veckan. Hell, jag somnade till och med under första halvlek av Arsenal-Man City i tisdags.

Först idag har jag börjat må som en människa igen, och jag har inte missat det ironiska i att vara piggare på fredagen än på måndagen.

3. Ny lägenhet
En sak har jag orkat göra den här veckan, och det är att följa med Esh och Benjamin till den lägenhet som de har fixat och låtit mig ta del av och kolla in den. Den ligger lite längre från stan än vad jag bor nu, men det kompenseras av väldigt billig hyra. Jag antar att jag måste skaffa mig en cykel nu, trots att jag hatar att cykla.

Fy. Fan. Vad. Kul. Det. Ska. Bli. Att. Flytta. Igen.

4. På Spåret
Förra veckan hade ju programmet säsongspremiär, så det första jag gjorde när jag kom hem var att fippla igång SVT Play för att se det. Makarna Haag svarade ju upp mycket bra på favoritskapet, medan mina favoriter Christer och Morgan inte kommer att fira några triumfer. Men de är väldigt härliga ändå. Gunilla Hammar Säfström och Peter Wahlbeck gav jag en bankbräda i betyg på förhand, men det visade sig att jag var för generös. Nu ska man kanske inte dra några slutsatser innan man har sett alla lagen, men Haags står fast som favoriter i min bok.