När: 29 januari 2014
Bäst: 17 år
Sämst: Förbandet
Fråga: Varför finns förband?
Betyg:
Veronica Maggio på hemmaplan. What could possibly go wrong? Inte särskilt mycket, är det bäst att slå fast med en gång - innan jag inleder med en sågning.
Redan när jag för första gången kliver in på Svandammshallarna börjar jag smått ana oråd för på scenen står en massa mixerbord och sådana där moderna digitala musikinstrument som mest är som datorer. Typ sådana som Avicii använder. Jag har här ingen aning om att det kommer ett förband så jag drar slutsatsen att Maggio jobbar digitalt på sina liveframträdanden. Vilket givetvis känns överraskande för mig och Magnus framför scenen.
Det visar sig dock att den där konstiga elektroniken tillhör DJ-trion Mash Up International. Jag kan ärligt talat säga att jag har missat hela den här DJ-kulturen. Kalla mig gärna konservativ, men för mig är en livespelning ett tillfälle då musiker spelar på riktiga instrument i band eller ensam. Man spelar inte till förinspelat komp eller sång. Ni kan kanske ana att min inställning var något njugg när DJ-killarna äntrade scenen.
Deras uppdrag verkar vara att tända publiken, och som det nästan alltid är i Uppsala är folk med på noterna direkt. Det dansas från scenen organiserade danser och hoppas och klappas och vevas med armarna, så det känns som att det ena stunden är en Swedish House Mafia-spelning och andra stunden uppvärmning inför Blodomloppet. Jag är lika tveksamt inställd till uppvärmning som till housemusik och dessa i kombination är ungefär lika intressant för mig som skeltonkvalet i OS. Så jag kollar Twitter istället för att hålla på och vara med i formationsdans. Jag är alldeles för gammal för att ha så roligt i grupp, och så mycket bjuder jag bara på mig själv på jobbet.
Efter en dryg halvtimme rusar dock Veronica Maggio på scenen och hon tar den i besittning med självklar pondus i inledande Dallas, vilket kanske är ett naturligt val i och med att det är ett av de rivigaste spåren, om än ett mellanspår, på nya skivan. Hon är klädd i 80-talsinspirerade kläder och påminner lite om Debbie Harry i Blondie, fast bra och inte levande död.
Spelningen fokuserar på hennes senaste två skivor och en tidig höjdpunkt är separationsångestballaden Låtsas som det regnar där Maggio är så känslomässigt darrande att jag nästan tror att hon är på väg att göra en Laleh, det vill säga ta gråtpaus mitt i en riktigt deppig låt. Den pekoralstämningen slipper vi dock som tur är. Andra bra nummer i första halvlek är Satan i gatan, Stoppa dig och Välkommen in.
Spelningen blir dock ojämn på grund av att det blir lite för många låtar som mest känns som transportsträckor för att fylla ut de två timmar publiken har betalat 400 spänn för. En låt som är dessutom något av en besvikelse är en av förra årets bästa låtar, Håkan Hellström-duetten Hela huset vilken inte får samma nerv och dynamik som på skivan när Maggio sjunger ensam - av naturliga skäl visserligen, men nog kommer ett sting av besvikelse när det visar sig att Håkan inte dyker upp på scenen lagom till sin låt. Jag fattar också att det är orimligt att han gästspelar sådär, men man måste ju få drömma lite.
Under andra delen av kvällen är setet något tightare och det var kul att höra den nya versionen av Maggios genombrottslåt Dumpa mig. Jag minns den från ZTV för en sådär knappa tio år sedan som en riktigt guilty pleasure-låt, men i den här tappningen med rullande trummor kan jag stå för att jag gillar den utan skämskudde framför ansiktet. Några av låtarna från nya skivan som jag inte har fastnat så mycket för växer också rejält live, och så ska det naturligtvis vara. Både Bas gillar hörn (jag fattar inte heller titeln) och Jag lovar kommer nog bli nya favoriter på Spotify den närmsta tiden.
Spelningens höjdpunkt som får Uppsalapubliken att koka är ironiskt nog 17 år. Låten som handlar om hur Maggio ville lämna sin barndomsstad och dra vidare. Det fina här är dock att låten egentligen inte handlar om Uppsala, utan snarare om att växa ur något som man måste lämna, och det kan nog alla som har flyttat från hemstaden känna igen sig i. Studenterna i publiken och jag gör i alla fall det.
De avslutande extranumren blir vackra och desperata Snälla bli min samt givna Jag kommer som säkert skapar svallvågor bland änderna i isvaken i Svandammen utanför med tanke på publikens dans. Därefter, trots att en låt (tror jag) återstår, tackar jag för mig. Jag vågar inte chansa på att bli stående en timme när tusen pers ska in i den minimala garderoben för jackuthämtning, och det är faktiskt okej att tänka så när man är över trettio. (Magnus drog redan innan extranumren spelades, men så är han också över 40.)
I stort är jag nöjd med min premiärspelning med Maggio, och det är en stark trea i betyg. Jag hade dunkat in en bankbräda till om hon hade skippat en halvtimme av mellanlåtar och istället fokuserat mer på de riktigt vassa spåren. Jag är en tuff recensent. Fråga bara Debbie Harry.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar