Med fredagskänslan dunkande som en elektrisk vävmaskin i bröstet vill jag lämna några rader från högkvarteret på Torkelsgatan. Jag känner att jag behöver ventilera de 19 utvecklingssamtalen jag så gott som felfritt har genomfört under två dagar.
Utvecklingssamtalsdagarnas inledning innebär alltid en uppförsbacke som får Väggen i Hundfjället att framstå barnbacken. Efter första samtalet känns det i regel ännu sämre, för då återstår det fortfarande typ 20 stycken, som alla kräver full koncentration och närvaro. Det är kort sagt bara att ställa in sig på att må som en möglig disktrasa på kvällarna. I år har det dock gått enklare än någonsin - där ser man vad rutin betyder som jag brukar säga.
Det har rentav varit riktigt trevliga samtal, med god stämning och kvicka kommentarer av högsta humorsnitt. Ni minns säkert min löjligt fyndiga kommentar om autografskrivande i höstas, så jag förstår att det finns långtgående förväntningar på att höra om denna termins stående skämt.
Jag får tyvärr göra er besvikna, för samtalen har varit av så olika karaktär den här gången att det inte riktigt gick att få in så många standardkommentarer. En som dock återkom var den som jag med ett urverks tajming fällde vid de tillfällen då eleven hade fått högre betyg än vad hen hade trott och därmed på förhand satt ett lägre betygsmål än vad betyget låg på - när jag sa:
- Det känns ju lite dumt att sikta på att SÄNKA betyget!
Eh. Ja. I guess you had to be there, men för oss som was there var det väldigt, väldigt roligt vill jag meddela. Ni andra vet inte vad ni missade.
Nu är jag rätt trött på min egen röst efter att ha surrat mycket mer än vanligt under dessa två dagar. Jag är en jävla snackpåse i vanliga fall, men detta är onormalt till och med för mig. I morgon är det jag som håller käft.
I övrigt har veckan bestått av att försöka få till dygnsrytmen efter lovet samt att få igång träning eftersom mitt nya liv har inletts. I tisdags var det så varmt i Uppsala att jag var ute och sprang i shorts, det var stort att få göra det den 7 januari. Jag har även hunnit med att få stryk av Bäckström i badminton (vi behöver inte nämna förnedringen i tredje set va?), och gå ut och gå i regn. Jag har även fått ont i ljumsken av oklar anledning. Kanske var det när jag ouppvärmd sprang till bussen häromdagen, eller så uppstod skadan i samband med att jag fick köra sprint-parcour från våning fem ner till entrén när Sara höll på att larma in mig i skolan igår.
Det bästa med veckan är att jag efter utvecklingssamtalen har en mycket mer positiv attityd inför den här terminen. Avslutningen av förra terminen var inget vidare, så jag var inte alls taggad att sätta igång men nu känns det bättre. Tänk vad några väldigt, väldigt roliga och fyndiga kommentarer kan göra för ens attityd. Jag slutar aldrig förundras över den outömliga källa av nya insikter som är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar