Så förflöt ännu en vecka i vår hjältes liv. En vecka där han bland annat fick lära sig att det är våldsamt osympatiskt att skriva om sig själv i tredje person. Därför tog han ett genomtänkt beslut att sluta med det för all framtid.
Den här veckan var väldigt bra ur jobbsynpunkt. Det kan mycket väl ha varit bästa veckan hittills. Sällan har eleverna kommit igång så bra efter ett lov. Jag vill inte sitta här och såga mina gamla favoriter som gick ut i våras, men i det gänget var det många som behövde en sådär femton veckor på sig att komma igång efter jullovet. Och då var det i regel dags för påsklov.
Jag känner mig inte ens särskilt trött, vilket givetvis kan förklaras med ett mycket vilsamt jullov där jag dessutom fick skön energipåfyllnad i form av många möten med goda vänner. I morse gick jag till exempel upp efter bara en snooze. Hade det hänt veckan före lovet skulle det ha varit så sensationellt att Aftonbladet antagligen hade gått ut med en push-notis (JUST NU: Lärare gick upp efter en snooze. Vecka 50! Sjukt ju.).
Det har varit väldigt skönt att komma igång med en ordentlig vecka efter förra veckans utvecklingssamtal och introduktionsdag. Jag var inte särskilt nöjd med hur jag avslutade hösterminen, så den här veckan har verkligen inneburit en nytändning. Inte ens den uppblossade tjejkonflikten (so it begins...) har kunnat påverka mitt humör. Tramsratiot har dessutom sannolikt nått en all time high de senaste dagarna, så det känns klart berättigat att ställa sig frågan om det verkligen var effektivt för inlärningen att stå och sjunga hatramsor mot Frank Lampard där under en kvart i tisdags förmiddag. Jag försvarar mig med att jag i alla fall sjöng på engelska och att de fick inlemma uttrycken "lard" (späck) och forklift truck (gaffeltruck) i vokabulären.
Idag var jag så pigg att jag tillät mig gå och träna fotboll på kvällen. En gammal lagkompis från Södra har hört av sig med jämna mellanrum de senaste veckorna om att jag borde hänga med och träna med ett division VI-lag, och idag passade det bra. Jag känner att fotboll trots allt är mitt naturliga element när det kommer till sport - det där handbollsfiaskot i höstas var med facit i hand det mest 30-årskrisiga jag någonsin har tagit mig för. Detta är säkert också en del i krisen, men fotboll kan jag i alla fall spela utan att göra bort mig fullständigt.
Förutom när jag missade straffen i Coppa di Natale då.
Den här veckan har jag också varit på bio med Becks och Erik och sett den mycket kompetenta filmen Återträffen. Den riktigt kröp i kroppen under vissa ruskigt socialt obekväma scener, och väldigt många tankar om min egen roll i skolans hierarki väcktes. Det var den bästa svenska film jag har sett sedan De ofrivilliga. Se den.
Nu ska jag ta igen en veckas missade Daily Show-avsnitt och sedan ska jag sova tills jag vaknar i panik klockan 7.45, helt övertygad om att jag har försovit mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar