Recension: Veronica Maggio

Var: Svandammshallarna, Uppsala
När: 29 januari 2014
Bäst: 17 år
Sämst: Förbandet 
Fråga: Varför finns förband?
Betyg:

Veronica Maggio på hemmaplan. What could possibly go wrong? Inte särskilt mycket, är det bäst att slå fast med en gång - innan jag inleder med en sågning.

Redan när jag för första gången kliver in på Svandammshallarna börjar jag smått ana oråd för på scenen står en massa mixerbord och sådana där moderna digitala musikinstrument som mest är som datorer. Typ sådana som Avicii använder. Jag har här ingen aning om att det kommer ett förband så jag drar slutsatsen att Maggio jobbar digitalt på sina liveframträdanden. Vilket givetvis känns överraskande för mig och Magnus framför scenen.

Det visar sig dock att den där konstiga elektroniken tillhör DJ-trion Mash Up International. Jag kan ärligt talat säga att jag har missat hela den här DJ-kulturen. Kalla mig gärna konservativ, men för mig är en livespelning ett tillfälle då musiker spelar på riktiga instrument i band eller ensam. Man spelar inte till förinspelat komp eller sång. Ni kan kanske ana att min inställning var något njugg när DJ-killarna äntrade scenen.

Deras uppdrag verkar vara att tända publiken, och som det nästan alltid är i Uppsala är folk med på noterna direkt. Det dansas från scenen organiserade danser och hoppas och klappas och vevas med armarna, så det känns som att det ena stunden är en Swedish House Mafia-spelning och andra stunden uppvärmning inför Blodomloppet. Jag är lika tveksamt inställd till uppvärmning som till housemusik och dessa i kombination är ungefär lika intressant för mig som skeltonkvalet i OS. Så jag kollar Twitter istället för att hålla på och vara med i formationsdans. Jag är alldeles för gammal för att ha så roligt i grupp, och så mycket bjuder jag bara på mig själv på jobbet.

Efter en dryg halvtimme rusar dock Veronica Maggio på scenen och hon tar den i besittning med självklar pondus i inledande Dallas, vilket kanske är ett naturligt val i och med att det är ett av de rivigaste spåren, om än ett mellanspår, på nya skivan. Hon är klädd i 80-talsinspirerade kläder och påminner lite om Debbie Harry i Blondie, fast bra och inte levande död.

Spelningen fokuserar på hennes senaste två skivor och en tidig höjdpunkt är separationsångestballaden Låtsas som det regnar där Maggio är så känslomässigt darrande att jag nästan tror att hon är på väg att göra en Laleh, det vill säga ta gråtpaus mitt i en riktigt deppig låt. Den pekoralstämningen slipper vi dock som tur är. Andra bra nummer i första halvlek är Satan i gatan, Stoppa dig och Välkommen in.

Spelningen blir dock ojämn på grund av att det blir lite för många låtar som mest känns som transportsträckor för att fylla ut de två timmar publiken har betalat 400 spänn för. En låt som är dessutom något av en besvikelse är en av förra årets bästa låtar, Håkan Hellström-duetten Hela huset vilken inte får samma nerv och dynamik som på skivan när Maggio sjunger ensam - av naturliga skäl visserligen, men nog kommer ett sting av besvikelse när det visar sig att Håkan inte dyker upp på scenen lagom till sin låt. Jag fattar också att det är orimligt att han gästspelar sådär, men man måste ju få drömma lite.

Under andra delen av kvällen är setet något tightare och det var kul att höra den nya versionen av Maggios genombrottslåt Dumpa mig. Jag minns den från ZTV för en sådär knappa tio år sedan som en riktigt guilty pleasure-låt, men i den här tappningen med rullande trummor kan jag stå för att jag gillar den utan skämskudde framför ansiktet. Några av låtarna från nya skivan som jag inte har fastnat så mycket för växer också rejält live, och så ska det naturligtvis vara. Både Bas gillar hörn (jag fattar inte heller titeln) och Jag lovar kommer nog bli nya favoriter på Spotify den närmsta tiden.

Spelningens höjdpunkt som får Uppsalapubliken att koka är ironiskt nog 17 år. Låten som handlar om hur Maggio ville lämna sin barndomsstad och dra vidare. Det fina här är dock att låten egentligen inte handlar om Uppsala, utan snarare om att växa ur något som man måste lämna, och det kan nog alla som har flyttat från hemstaden känna igen sig i. Studenterna i publiken och jag gör i alla fall det.

De avslutande extranumren blir vackra och desperata Snälla bli min samt givna Jag kommer som säkert skapar svallvågor bland änderna i isvaken i Svandammen utanför med tanke på publikens dans. Därefter, trots att en låt (tror jag) återstår, tackar jag för mig. Jag vågar inte chansa på att bli stående en timme när tusen pers ska in i den minimala garderoben för jackuthämtning, och det är faktiskt okej att tänka så när man är över trettio. (Magnus drog redan innan extranumren spelades, men så är han också över 40.)

I stort är jag nöjd med min premiärspelning med Maggio, och det är en stark trea i betyg. Jag hade dunkat in en bankbräda till om hon hade skippat en halvtimme av mellanlåtar och istället fokuserat mer på de riktigt vassa spåren. Jag är en tuff recensent. Fråga bara Debbie Harry.

Min bror var lärare i Köpenhamn och jag hälsade på där ibland

Bortsett från att han inte var min biologiska bror och att han jobbade på en restaurang. Samt att vi jobbar mer i presens. Annars stämmer Håkans textrad till punkt och pricka på mitt äventyr i Danmark i helgen.

Att vakna en fredag och vara på väg någonstans som inte är vardag ger mig alltid lite extra schvung i steget när jag rör mig mot Uppsala Centralstation där navet vid ekrarna som sträcker sig över Europa och utgör flygplansavgaserna efter mina resor finns. Förlåt klimatet, för mina ekologiska fotspår. Jag kan dock inte hålla mig när omvärlden alltid bara befinner sig några timmar från min ytterdörr.

I fredags förmiddag möttes jag i ett småkallt Köpenhamn av en flaggceremoni i regi av Esh och Kristine. Det är ju så man alltid vill bli mottagen - i någon form av Eriksgata. Men så hälsar man tydligen på sina gäster i Danmark, och det är ju såklart dejligt att få lära sig nya sedvänjor. Kanske något att ta efter även här, i detta kalla och buttra land där jag aldrig har mötts av flaggviftande och glada människor. Bortsett från när jag skulle se Sverige-Danmark på Råsunda i fotbolls-EM 1992, men då viftade de med danska flaggor bara för jag av misstag hade råkat välja en röd t-shirt just denna dag. Så det krävs med andra ord alltid danskar för att få flaggor viftade i sin riktning.

Och det är ändå bara julgranar som har på sig sitt lags färger när man går på match. Vad den klädkoden säger om motståndarnas färger vet jag dessvärre inte.

Efter ett kort stopp i lägenheten på Vesterbro cyklade vi in till stan för att äta dansk frukost. Jag vågar lova att det var första gången sedan 2012 jag satt på en cykel, så det var klart nervöst att ge sig ut på de hårt trafikerade 24-filiga vägarna som rusar likt vilda lavaströmmar genom den danska huvudstaden. Nu är det ju som tur var så att cykla lite är som att, eh, cykla - så det var som att jag aldrig har gjort något annat än att trampa så att det rasslar i ram och kedja.

Dansk frukost är inte riktigt samma sak som svensk frukost då det vi kallar frukost de kallar morgenmad och det vi kallar lunch benämns som frukost. Det var förvirrande, men när jag fick in ett par smørrebrød, en dansk pilsner och den lille Aalborg tänkte jag inte mer på det utan föll in i en behaglig semesterdvala som jag inte lämnade på 48 timmar.

Vi fikade därefter på ett jättegammalt café där jag åt en jättejätteonyttig kaka med så mycket grädde på att den istället för på ett skört porslinsfat serverades på en folder med information om Viktväktarna. Sedan valde Kristine att lämna oss till vårt öde och efter att ha kollat in Barburrito där Esh jobbar och luktat lite på Tequilan satte vi oss på ett klassisk ölcafé för ett antal bättre pilsner. Cigarettröken låg tätare än Lutzendimma därinne för i Danmark får man fortfarande röka inomhus på vissa ställen. Västvärlden bara "Rökförbud!". Danmark bara "YOLO!".

När vi började lukta som Marlboro-mannens (RIP) lägenhet gick vi och åt hamburglare på ett ställe där Esh kände personalen, så vi fick goda hamburglare till löjligt låga priser plus ett järn i varje ben vid sidan av. Sedan ägnade vi ett par timmar åt Arsenal Denmarks härligt skitiga hemmapub och en bättre Arsenalseger innan vi rundade av kvällen på Barburrito där Esh tillsammans med en av kockarna försökte beställa mat med hjälp av en iPad till nästa dag. Det gick sådär, och under den timme de satt och dividerade hann de med fler missförstånd än i en Stefan & Krister-fars innan beställningen - kanske - gick iväg.

Dagen efter var vi tvungen att återhämta oss med hämtpizza, Coca-Cola och sömn i olika långa intervaller i soffan framför en massa fotbollsmatcher. Precis som på den gamla goda tiden och det var, precis som då, rätt kur för en ny sejour i den pulserande sjællandska natten. Den kickade vi igång på ett antal väl hipsterkompatibla barer innan vi landade för middag på samma ställe där vi avslutade kvällen före. Beställningen hade tydligen gått igenom för vi fick både bananchips, majskolv och tacos tills vi blev Edward Blom-belåtna. Det blev en och annan tequila också, och det var en halt annan upplevelse att dricka riktigt bra tequila jämfört med den där vidriga med hatten som man alltid får i Sverige, och sen kör "Björn Borg" med (snorta saltet, shotta tequilan och smasha citronen i baren).

Det blev en toppenkväll, och det var kul att få ta del av Eshs vardag därnere. Han är en riktig fena på danska måste jag säga, för jag fattade inte mycket när han snackade med danskarna och han verkar ha en på det stora taget fin tillvaro på andra sidan gränsen. Det var också kul att stöta på hans kollegor samt att träffa Kristine igen. Det dröjer nog inte allt för länge innan jag åker tillbaka.

Sedan jag kom hem har jag ägnat en kväll åt supporterklubben och en annan åt en spontan after work på Pitchers. Kul på helt olika sätt. I övrigt har jag låtit åttorna analysera Wendy Copes klassiker "After the lunch" och sjuorna Zlatans reklamfilm samt mordhotat en elev. (Typ "Vad händer om jag inte får A?" "Då dödar jag dig.") Om någon behöver andra pedagogiska tips så finns mitt nummer på Eniro.

Nu borde jag sova, men jag ska fundera på nästa resa istället. En rullande sten rullar aldrig i mossa som jag brukar säga.

Var det den store poeten som hon var förälskad i?

2014 har inte mer än bara börjat, men jag känner redan nu att detta år är året som jag går från kvasipoetisk till att bli så djup att jag inte ens bottnar själv. Jag är ju sedan tidigare känd på skolan (källa: mig själv) för att leverera det ena bevingade citatet efter det andra som eleverna sedan kan vederkvickas själsligt i. Vem minns inte klassiker som Mottagaren är kung eller Repetition är kunskapens moder? Eller för att inte tala om den enastående Försök undvika att hyvla dig i tummen med osthyveln (som bara kom till mig i en vision under en morgonsamling för ett år sedan efter en incident hemma i köket vid mitt morgonmål)? Alla lika oförglömliga.

Dessa har dock tidigare värkts fram under en process som har tagit många månader, men nu är jag en värre citatmaskin än Oscar Wilde och Winston Churchill tillsammans. Jag tror att det hade sin början i den senaste filmkvällen hos Becks och Erik häromveckan (där vi för övrigt numera har rationaliserat bort filmen och bara äter soppa och dricker vin istället) då vi tillsammans med Emma och Goebbels-Lars diktade inledningen på vad som skulle kunna bli en blueslåt.

Du köpte den sista biljetten till min inre resa
Nu står jag på perrongen och ser tåget gå

Jag vet redan vad ni tänker, så ni behöver inte skriva den där kommentaren med ordet "BRILJANT" och fyra utropstecken här nedan som ni nu fick en impuls att göra. Sedan vi kvad detta har jag i princip andats nyskapande och kärnfulla metaforer, liknelser och allmängiltiga sanningar. Men det har ni säkert redan noterat på Instagram.

Ibland är det nästan så att man måste be om ursäkt för sitt geni.

Om vi ska ta och lämna fantasivärlden ett tag och återgå till ordinarie sändningar kan jag konstatera att jag den senaste tiden har valt att hålla profilen låg. Särskilt efter lördagens holmgång tillsammans med först supporterklubben och sedan med Hannes och hans kompis Charlie Alptopp. Jag antar att jag ska hålla mig borta från Plock ett tag. Det är allt jag har att säga om den kvällen. Fast jag kan nämna att det var en väldigt kul lördag också.

Därefter har det varit jobbfokus, med en vecka som inte riktigt har varit lika strömlinjeformad som den föregående men som ändå har varit trevlig. Det enda som är lite svårhanterligt är att min klass är så oerhört tyst när vi har samlingar. Den är, i det avseendet, min förra grupps totala motsats. För ett år sedan hade jag vissa dagar kunnat ge min högra hand för bara en minuts tystnad då och då, men när det är knäpptyst nästan hela tiden får jag erkänna att jag saknar det där tinnitusframkallande surret ibland. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Se där. Jag levererar ännu en nyskapande sanning. Varsågoda.

Idag var det informationsmöte för kommande elever, vilket innebar kvällsjobb till åtta varpå jag tog helg. Javisst - jag är ledig i morgon för jag ska åka och möta våren på kontinenten. Först måste jag dock - i tur och ordning - få Susanne i grannlägenheten att sluta spela Griegs Morgonstämning på saxofon (hon har uppenbarligen en del dolda talanger - många klaffar på saxen som jag brukar säga), därefter packa väskan och sedan sy ihop logistiken inför morgondagens transfer till ARN.

Ikväll har jag också ätit en semla.
 

One man and his forklift truck couldn't lift Frank Lampard

Så förflöt ännu en vecka i vår hjältes liv. En vecka där han bland annat fick lära sig att det är våldsamt osympatiskt att skriva om sig själv i tredje person. Därför tog han ett genomtänkt beslut att sluta med det för all framtid.

Den här veckan var väldigt bra ur jobbsynpunkt. Det kan mycket väl ha varit bästa veckan hittills. Sällan har eleverna kommit igång så bra efter ett lov. Jag vill inte sitta här och såga mina gamla favoriter som gick ut i våras, men i det gänget var det många som behövde en sådär femton veckor på sig att komma igång efter jullovet. Och då var det i regel dags för påsklov.

Jag känner mig inte ens särskilt trött, vilket givetvis kan förklaras med ett mycket vilsamt jullov där jag dessutom fick skön energipåfyllnad i form av många möten med goda vänner. I morse gick jag till exempel upp efter bara en snooze. Hade det hänt veckan före lovet skulle det ha varit så sensationellt att Aftonbladet antagligen hade gått ut med en push-notis (JUST NU: Lärare gick upp efter en snooze. Vecka 50! Sjukt ju.).

Det har varit väldigt skönt att komma igång med en ordentlig vecka efter förra veckans utvecklingssamtal och introduktionsdag. Jag var inte särskilt nöjd med hur jag avslutade hösterminen, så den här veckan har verkligen inneburit en nytändning. Inte ens den uppblossade tjejkonflikten (so it begins...) har kunnat påverka mitt humör. Tramsratiot har dessutom sannolikt nått en all time high de senaste dagarna, så det känns klart berättigat att ställa sig frågan om det verkligen var effektivt för inlärningen att stå och sjunga hatramsor mot Frank Lampard där under en kvart i tisdags förmiddag. Jag försvarar mig med att jag i alla fall sjöng på engelska och att de fick inlemma uttrycken "lard" (späck) och forklift truck (gaffeltruck) i vokabulären.

Idag var jag så pigg att jag tillät mig gå och träna fotboll på kvällen. En gammal lagkompis från Södra har hört av sig med jämna mellanrum de senaste veckorna om att jag borde hänga med och träna med ett division VI-lag, och idag passade det bra. Jag känner att fotboll trots allt är mitt naturliga element när det kommer till sport - det där handbollsfiaskot i höstas var med facit i hand det mest 30-årskrisiga jag någonsin har tagit mig för. Detta är säkert också en del i krisen, men fotboll kan jag i alla fall spela utan att göra bort mig fullständigt.

Förutom när jag missade straffen i Coppa di Natale då.

Den här veckan har jag också varit på bio med Becks och Erik och sett den mycket kompetenta filmen Återträffen. Den riktigt kröp i kroppen under vissa ruskigt socialt obekväma scener, och väldigt många tankar om min egen roll i skolans hierarki väcktes. Det var den bästa svenska film jag har sett sedan De ofrivilliga. Se den.

Nu ska jag ta igen en veckas missade Daily Show-avsnitt och sedan ska jag sova tills jag vaknar i panik klockan 7.45, helt övertygad om att jag har försovit mig.

I don't wanna talk

Med fredagskänslan dunkande som en elektrisk vävmaskin i bröstet vill jag lämna några rader från högkvarteret på Torkelsgatan. Jag känner att jag behöver ventilera de 19 utvecklingssamtalen jag så gott som felfritt har genomfört under två dagar.

Utvecklingssamtalsdagarnas inledning innebär alltid en uppförsbacke som får Väggen i Hundfjället att framstå barnbacken. Efter första samtalet känns det i regel ännu sämre, för då återstår det fortfarande typ 20 stycken, som alla kräver full koncentration och närvaro. Det är kort sagt bara att ställa in sig på att må som en möglig disktrasa på kvällarna. I år har det dock gått enklare än någonsin - där ser man vad rutin betyder som jag brukar säga.

Det har rentav varit riktigt trevliga samtal, med god stämning och kvicka kommentarer av högsta humorsnitt. Ni minns säkert min löjligt fyndiga kommentar om autografskrivande i höstas, så jag förstår att det finns långtgående förväntningar på att höra om denna termins stående skämt.

Jag får tyvärr göra er besvikna, för samtalen har varit av så olika karaktär den här gången att det inte riktigt gick att få in så många standardkommentarer. En som dock återkom var den som jag med ett urverks tajming fällde vid de tillfällen då eleven hade fått högre betyg än vad hen hade trott och därmed på förhand satt ett lägre betygsmål än vad betyget låg på - när jag sa:
- Det känns ju lite dumt att sikta på att SÄNKA betyget!

Eh. Ja. I guess you had to be there, men för oss som was there var det väldigt, väldigt roligt vill jag meddela. Ni andra vet inte vad ni missade.

Nu är jag rätt trött på min egen röst efter att ha surrat mycket mer än vanligt under dessa två dagar. Jag är en jävla snackpåse i vanliga fall, men detta är onormalt  till och med för mig. I morgon är det jag som håller käft.

I övrigt har veckan bestått av att försöka få till dygnsrytmen efter lovet samt att få igång träning eftersom mitt nya liv har inletts. I tisdags var det så varmt i Uppsala att jag var ute och sprang i shorts, det var stort att få göra det den 7 januari. Jag har även hunnit med att få stryk av Bäckström i badminton (vi behöver inte nämna förnedringen i tredje set va?), och gå ut och gå i regn. Jag har även fått ont i ljumsken av oklar anledning. Kanske var det när jag ouppvärmd sprang till bussen häromdagen, eller så uppstod skadan i samband med att jag fick köra sprint-parcour från våning fem ner till entrén när Sara höll på att larma in mig i skolan igår.

Det bästa med veckan är att jag efter utvecklingssamtalen har en mycket mer positiv attityd inför den här terminen. Avslutningen av förra terminen var inget vidare, så jag var inte alls taggad att sätta igång men nu känns det bättre. Tänk vad några väldigt, väldigt roliga och fyndiga kommentarer kan göra för ens attityd. Jag slutar aldrig förundras över den outömliga källa av nya insikter som är jag.  

Men en sak har vi gemensamt - Polly!

Jag är egentligen en ivrig motståndare till det här med jobbångest, men ibland antar jag att man kan göra ett undantag. För i morgon börjar vårterminen, och efter ett superskönt lov är jag inte det minsta sugen på att börja arbeta igen. Den här grejen med bara två veckors ledighet förstår jag inte. Det är väl inte som att utvärderingen av sommarlovets sju veckor har visat på något negativt? Jag hoppas att de har åtgärdat det till nästa läsårs jullov om de vill att jag ska fortsätta.

Nu är det dock inte så att jag börjar jobba igen i morgon, för jag tjuvstartade lite här på eftermiddagen med att i alla fall göra hälften av det jag hade tänkt fixa under lovet. Det var väldigt, väldigt kul att få rätta lite igen. Hade saknat den vackra sysselsättningen (ungefär lika vacker som rotfyllning utan bedövning).

Avslutningen av lovet blev som resten av det. Jag var knappt hemma någonting, men jag gjorde inget stressigt eller ansträngande på mina resor.

För några dagar sedan - det här med att börja veta vilken dag det är igen är nog det bästa med att börja jobba igen - var jag i Sundsvall och hälsade på Josefin och Colin och Polly i deras fina hus. Det var opretentiöst häng som gällde, så vi åt lite hemlagad pizza och kollade på film i mancaven.

Dagen efter lekte jag leken "Ge och ta" med Polly, vilken går ut på att man ger saker till varandra som man sedan tar tillbaka - bra mycket roligare och mer intelligent än många sällskapsspel jag har testat. Sedan åkte vi på sightseeing i Sundsvall. Vi åkte till Södra Berget, men Södra Berget hade drabbats av starr eller något för man såg bara en mjölkig dimma där det enligt uppgift skulle vara någon form av utsikt. Sen köpte Josefin och Colin ett bord medan jag och Polly kollade på och sen fikade vi och kollade på en utställning om branden 1888 och sen tog jag tåget hem. Alltid fint att vara i Sundsvall. Det sa jag redan 2007, när jag hade sett Mikael Lustig helt radiostyrd på utestället "Stadskärnan". Hoppas att det inte dröjer sju år till nästa besök bara. Och att Lustig är nyktrare då.

Jag var hemma en natt innan jag åkte och mötte Erik på Slussen för vidare transfer till Värmdö för vidare transfer till Sandhamn. Vi brukar åka till skärgården på sommaren men i somras tänkte vi att det kunde vara trevligt att se den i vinterskrud också. Nu var det väl inte Hej mitt vinterland man tänkte när båten skotade fram genom en novembergrå skärgård, så det var ingen midvinterstämning om man säger så.

På Sandhamn gick vi på relaxavdelningen och badade i vedeldad tunna. Erik hade spetsat in sig på att bada i havet, så jag ville inte vara sämre utan doppade mig i fyra-femgradiga Östersjön. Det var oerhört kallt, men inte så kallt som jag hade tänkt mig. Det var dock inte läge att köra några längder ryggsim där i småbåtshamnen för då hade det garanterat blivit exakt så vidrigt kallt som jag hade tänkt mig.

Efter en stärkande bastu hängde vi på rummet och kollade på härliga Arsenal-Tottenham innan det var dags för en väl avvägd Lynchberg Lemonade i väntan på middagen, som dock inte var något särskilt. Kvällen fortsatte i baren innan vi rundade av med Spotify-battle på rummet. En fin dag.

Igår var det tidig uppgång som gällde eftersom Erik skulle med planet till Norge, och det ledde till att jag hade en hel dag till mitt förfogande att förfoga fritt över. "Carpe d..." tänkte jag och somnade tvärt in i en fyratimmars powernap. Dagen kom av sig lite efter det kan man säga.

Idag hade jag tänkt gå till jobbet, men insåg att det var mycket skönare att ta sovmorgon så då gjorde jag inte det. Tur att jag inte har valet att jobba hemifrån oftare är allt jag har att säga om det.

Nu ska jag ägna mig åt att inte kunna somna på grund av dygnsrytm, och sedan ska jag vara skräcktrött i morgon. Det är bara 24 veckor kvar till sommarlovet.

Hur kommer blodet in i blodapelsinen?

Grått nytt hår, som man säger i Norrlands inland. 2013, som går till historien som ännu ett helt okej år, är över och 2014 har anlänt lika fullt av orealistiska löften som ett Nigeria-mail. Det blir spännande att se hur det vecklar ut sig över det sargade landskap som är den här 30-åringen. 

Jag har firat nyår i Östersund, eller strax utanför i Optand. Det var ungefär samma upplägg som i fjol. Lite bastu, lite skidåkning, en förnämlig middag och cirka tretusen småbarn som var så speedade att Fast and the furious-filmerna i jämförelse framstår som en serie dokumentärer om målarfärg som torkar.

När jag kom fram i umpfdags (jag har totalt förlorat kollen på veckodagarna) plockade Anna och Ingrid upp mig på stationen och släppte sedan av mig på travet där Karl och pappa Micke satt och skulle bli miljonärer. Jag hade aldrig varit på trav så jag var förväntansfull, men jag är inte övertygad om sportens storhet. Det är tydligen ingen boll med i trav heller. 

Resten av dagen präglades av förberedelser inför nyårsafton, samt att hälsa på lille Nils, som är det senaste tillskottet i familjen. Jag och Lill-Esh spelade Monopol, men han gav upp när jag psykade ut honom genom att påstå att jag har varit med i OS i Monopol. 8-åringar alltså, det är för lätt. 

Jag och Karl avslutade dagen i bastun med en kall öl som blev varmare efter hand. Den blev också mindre och mindre god. Verkar som att det finns en korrelation här. 

Dagen efter tog vi skidorna till fäboden för att inspektera ägorna efter stormen Ivars härjningar. Det är en smula kraft i de där vindbyarna kan man konstatera när man ser 20-meterstallar som har brutits av på mitten som om de vore ätpinnar. 

Det svenska vallateamet hade ännu en gång misslyckats kapitalt med sin uppgift, så det var tungt före på ditvägen. På hemvägen gick det dock enklare, men det berodde kanske mer på att vi tog en snaps per skida och stav i fäboden än på att vallateamet gjorde en osannolik comeback. Resultatet i Yatzypartiet i boden är dock ingenting som jag känner att vi behöver gå in djupare på här. 

På kvällen var det fin middag i form av Moules Frites, Belgiens nationalrätt. Det var gott, men jag kan ändå känna att Kerstin överdrev lite när hon skällde ut hela västkusten för att de inte serverade den rätten på en restaurang i Lysekil i somras. Riktigt så desperat god är den inte. 

Det var mycket fokus på mat och dryck under kvällen, men vi hann även med lite dansstopp och att bära roliga hattar. Det ska inte underskattas. Till efterrätt var det någon form av fruktanrättning med frusen blodapelsinjuice på, så nu vet jag i alla fall hur blodet kommer ut ur blodapelsinen. Hur det kommer in i den är nog ingen som vet. 

Efter tolvslaget satt jag, Karl och Malin kvar och tramsade i några timmar samt spelade Quizkampen, vilket tydligen ska ligga helt rätt i tiden år 2014 enligt alla trendspanaren som finns i världen. Sedan sov jag till klockan tretton. 

När jag vaknade var det utflykt till Storsjön för att vi skulle frysa lite samt grilla korv. Karls flytbrygga, som jag var med om att lägga i för tre år sedan, var hårt ansatt av Ivar så den flöt inte så mycket längre. Det är ju så, det finns inga  stormar utan offer som jag brukar säga. 

Sedan var det Arsenalmatch (Super-Nicklas Bendtner!) och läcker kalkonmiddag hos Karls föräldrar, innan vi tog årets första bastu och en stout i salongen som eftersläckning. 

Det var en bra start på det nya året. Nu ska jag till Sönnsvall. Köng dä!