Chasing the redskins back to their holes

En sliten själ i en sliten kropp, som har upplevt bättre dagar. Så kan vi nog sammanfatta onsdagen den 29 maj, nådens år 2013.

Igår var det en händelserik dag. Allting började på klassisk mark, nämligen Ekebys konstgräsplan där jag har tillbringat många frusna försäsongstimmar när det begav sig under min så kallade fotbollskarriär. Fast då var det grus snarare än konstgräs. Anledningen till det återbesöket hette friluftsdag med fotbollstema - kanske den bästa idén till en friluftsdag någonsin i friluftsdagarnas historia.

Det var såklart en grymt bra dag, bortsett från att vi torskade lärarmatchen mot vinnarna i elevturneringen med 3-0. Jag väljer att inte nämna vilken årskurs den vinnande klassen kom från, för det är tillräckligt förnedrande som det är. Skitsport.

En annan sak som var mindre positiv med dagen var att det var jättesoligt. I sig är ju det skönt och trevligt och sådär, men nu är det ju så att det finns något som heter UV-strålning och eftersom jag har en hy som är någon form av rasblandning mellan Greve Draculas och bröderna Sedins så tål jag inte att vara ute i solen längre tid än tio minuter i taget. Längre period än så leder till att jag brinner upp.

Idag har jag således fått höra olika varianter på "Vad röd du är i ansiktet!"  ungefär var femte minut, gärna följt av ett snett leende/gapskratt. Jag måste påpeka hur lyckligt lottad jag är som har medmänniskor som så vänliga och berättar för mig vilken nyans min hy för tillfället har, för alla vet ju att jag inte har koll på hur en spegel fungerar. Det är ungefär som varje gång jag träffar mormor nuförtiden. Jag är liksom inte helt omedveten om att jag inte väger 63 kilo längre, hon måste inte säga det mer eller ännu mer tydligt varje gång vi ses.

Men vi behöver inte prata mer om det. Jag får bara högt blodtryck. Jag tycker att vi pratar om niornas bal igår kväll istället, för den var väldigt trevlig och lärarnas lilla sketch som jag och Tina satte ihop blev mycket uppskattad. Jag tänker inte ge mig på att förklara hur den var, för det skulle jag själv bli fullständigt uttråkad av att läsa. Internskämt fungerar ju mindre bra externt som bekant. Annars var det tal, findans till Sjösala vals (två inlägg i rad!) och sådant som hör en bal till. Det enda som saknades var väl att jag inte hörde någon skämtare retoriskt fråga "vad är väl en bal på slottet?" men det var ju för väl det. Så förutsägbar får man inte vara.

Jag kom hem sent igår och det i kombination med solsveda, vätskebrist och en ond hälsena (smart att kämpa ihjäl mig i lärarmatchen när jag redan hade ont) gjorde natten mindre angenäm. I morse var jag tvungen att ta lite sovmorgon (vilket var okej eftersom eleverna fick det), men trots det har hjärnan känts som ett vakuum idag. Tur då att jag inte använder den så mycket.

Around here we say birds, not bitches

Sitter här och prokrastinerar lite. Jag ska egentligen hitta på någon spexig sketch som lärarna ska bjuda på under niornas avslutningsbal i morgon, men jag känner inte riktigt inspirationen just nu. Som den konstnärsjäl jag är vill jag inte kompromissa med inspirationen, utan jag räknar med att den kommer i morgon eftermiddag. Det är ändå bara töntar som repeterar.

Jag hade en fin lördag. Den började vasst med en bättre sovmorgon och som vanligt började Hannes kompisar ringa för att efterlysa honom hos mig eftersom han inte vet hur man hanterar en telefon om han har varit på spånken dagen innan. Ska sätta upp ett konto hos Interpol på honom. Det blir nog enklast så för alla.

När jag var klar med att lata mig gick jag till Subway och köpte en macka. Det var första gången jag handlade där i Sverige tror jag, så jag var ytterst nära att beställa på engelska. Sedan gick jag och mötte upp familjen Strandberg-von Essen som var på besök i stan. Vi gick till en lekpark så barna fick springa omkring medan jag åt min macka. Sedan kom Björn förbi och sa hej i sin hipstermössa. Så kul kan man ha en tidig lördagseftermiddag.

Allt solsken som forsade över mig gjorde dock att jag var tvungen att bryta upp tämligen omgående för att möta Esh för några prematchöl på Alexander. Det är ju dit man går när Sirius har hemmamatch. För det var alltså det som var syftet med ölen. Man kan ju inte dricka öl utan att ha en anledning. Matchen blev en fin 5-0:a till Sirius, och supporterklubben Västra Sidan imponerade i vanlig ordning. De hann både med två verser av O helga natt samt en nyskriven ramsa på melodin till Sjösala vals under matchen. Jag vet inte hur insatta ni är i supporterkultur men att båda dessa melodier, eller ens en av dem, framförs på en fotbollsläktare är inte jättevanligt. Tanken på att Norra Stå skulle köra O helga natt på en AIK-match är dock kittlande.

Efter matchen gick vi till Svantes trädgård för en hamburglare och ett par pilsner innan vi gick vidare till en veranda utanför Snerikes där vi satt och njöt i den ljumma kvällen i gott samkväm med likasinnade. Även Karl anslöt, vilket var trevligt. Det var inte igår vi var ute och förlustade oss i Uppsalanatten tillsammans.

Esh och Benjamin skulle spela på Kalmars gayklubb så vi gick dit. Jag kände mig ganska cool när jag hängde på golvet i DJ-båset, även om tanken med att hänga där inte var att vara cool utan att få så många gratisöl från DJ-backen som möjligt. Och ja, jag fick så många som möjligt. Det var oerhört tydligt igår får jag väl erkänna. Hade inget minne av att man mådde sådär dåligt efter att ha varit på nation. Om man visste att det skulle bli så hade man ju knappast gått i dit i första taget.

Idag har jag jobbat och sedan åkte jag hem. Det var en helt vanlig dag. Det mest spektakulära som hände var att jag var nära att bli dödad av en H5N1-fågel som höll på att spetsa mig på näbben. Jag fick kasta mig undan lika smidigt som när Anna snodde min sittlift i Romme i vintras för att klara mig oskadd. Man måste alltid ha garden uppe. Var det något jag lärde mig på boxersizen försäsongen 2001 så var det just det.  

Sova sova sova säng säng säng

Tre veckor kvar. Ju närmare avslutningen vi kommer desto konstigare känns det. Samtidigt som kroppen skriker efter semester känns det alltmer märkligt att snart släppa mina nior. Just nu är stämningen extremt god (för att vara min klass...), och det är många härliga minnen att gå igenom. Det känns grymt bra att det verkar som att de allra flesta har haft tre riktigt fina år, och min roll i det ska naturligtvis inte underskattas med tanke på vårt arbetssätt och hur nära man kommer eleverna.

Idag fick de skriva om vad deras bästa minnen är från åren samt lite om vad jag som handledare ska tänka på. Det värmde att se deras kommentarer och de flesta körde på något i stilen "fortsätt vara dig själv". Sedan fanns det någon som skrev att jag skulle försöka undvika att vara tjurig - som jag uppenbarligen har varit ibland, men det är ju liksom inte som att jag kan påverka att Arsenal förlorar. Det kommer inte ändras bara för att jag får en ny klass i höst.

Det här var sista "normala" arbetsveckan - om det nu finns sådana när man jobbar inom skolan - innan de avslutande halligalliveckorna tar vid. Jag har fått kämpa för att komma upp på mornarna och tre av fem dagar har jag valt att ta en senare buss bara för att få möjligheten att snooza en gång till. Jag vet vad jag kommer att pyssla med där måndag-tisdag vecka 25. Hashtag koma.

I onsdags var det Blodomloppet. Mitt mål var att gå i mål på milen under timmen och därför startade jag loppet i relativt högt tempo. Det höll på att fälla mig när Mördarbacken vid Ulltuna kom efter drygt fyra kilometer, och det var tur att det var folk omkring mig då som utförde social kontroll gentemot mig för annars hade jag lagt mig i fosterställning och gråtit av utmattning där efter 75 procent av backen. Den sista tredjedelen av banan gick på ren vilja, trots att Magnus kom dansande förbi vid åtta kilometer och bara såg sådär osportsligt lätt i kroppen ut. Det kändes som en stor seger när klockan stannade på 57 minuter vid målgången på Studenternas.

En mil i lite högre tempo än vad jag egentligen fixar har tärt på kroppen och igår gick jag ungefär som en pingvinen från Batman. Om pingvinen hade haft bruten högerfot vill säga, eftersom min hälsena inte riktigt är som den ska vara. Det är nog badmintonen som spökar. Eller mina uråldriga, slitna joggingskor som nu är helt blanka på undersidan. Jag får tacka Bockstensmannen för lånet och kolla om han vill ha tillbaka dem nu, för jag köpte ett par nya efter jobbet.  

När jag kom hem i eftermiddags tänkte jag lägga mig i sängen och läsa Fokus, men jag somnade redan vid omslaget och det var extremt skönt. Jag vaknade till, fullständigt desorienterad, när Hannes gjorde ett av sina korta gästspel här hemma genom att komma in och gorma lyckligt om att hans uppsats nu är inlämnad. Det känns lite tomt att han är klar, för vad ska han nu gnälla om på kvällarna?

Den här helgen ska jag inte åka någonstans för första gången sedan valborg. Med tanke på mitt behov att ta igen missad sömn från veckan känns det som en fullt rimlig plan.

Nej, åren har nog slitit hårdare på mig mig

- Då går vi direkt över till vår reporter vid SM i luftfuktighet. Hur ser det ut i år?
- Det är riktigt klibbigt nu. Jag har pratat med funktionärerna här, och flera av dem säger att saker och ting tyder på att rekordåret 2009 mycket möjligt kan överträffas. Åter till studion.

Det är den tiden på året alltså. Tiden som sträcker sig från april-maj till början av oktober. Då det inte går att röra sig utan att ständigt riskera att drunkna i sitt eget svett.

Men nu ska jag inte klaga på klimatet när det äntligen börjar bli sommar. Detta är ju ändå en riktigt härlig tid. Semestern ligger och göttar sig som ett foster i den tredje trimestern och bara väntar på att födas och få börja upptäcka världen. Vi är dock bara i vecka 36 ännu, så nu handlar det om att härda ut och försöka få folk att förstå att våra kraftiga humörsvängningar inte beror på dem utan på det som händer i våra kroppar.

Efter grillpremiären förra helgen blev det årets första rejäla uteserveringssittning i fredags. Eftersom att vi har utsetts till typ världens bästa skola inom koncernen firade vi storslaget i mitt klassrum (eftersom att det redan fanns ballonger där, som man har på fredagar) med "bubbel" (som det brukar heta i inbjudningsmailen när vi ska fira något) och crustader crustiner, oliver, snacks och annat smått och gott. Gamla kollegor i form av Magnus, Carro och Kerstin kom förbi och sa hej, vilket var trevligt.

Den som trodde att kvällen skulle vara över med det misstog sig dock. Vi gick till Katalin och förlustade oss i den ljumma majkvällen. Semestervibbarna säger jag bara. Semestervibbarna. Vi vek ned oss föredömligt tidigt, vilket var bra eftersom jag skulle åka tåg till Linköping dagen efter och gå på Aspeqvists 30-årsfest.

Det gjorde tågresan så mycket behagligare och jag kände mig lätt i steget när jag tog en sväng på stan med mamma och pappa runt torgen i centrala Linköping några timmar senare. Det blev en fika på Gyllentorget också, för det är obli när jag är på stan med dem.

På eftermiddagen mötte jag upp Elin, Sam, Per och Sandra för en förfördrink i bersån, innan vi tog en svettig promenad till Gamla Linköping där festen hölls i en gammal källare. En kul tillställning, med alldeles lagom inslag av tal och tävlingar. Det var fint att träffa gamla bekanta igen. Eriks pappa kände inte igen mig först, men den reaktionen är jag ganska van vid. Tio-femton kilo mer kött och fyra-fem kilo mer skägg på kroppen tillsammans med ett par glasögon gör nog att bilden många skaffade av mig som 20-åring inte är helt uppdaterad. Det är ett under att mitt passfoto från 2004 fortfarande accepteras runt om i världen.

Festen höll på till sent, men den som trodde att kvällen skulle vara över för det misstog sig grovt. Vi gick till Platå istället där Per höll en gammal fin tradition att tappa bort sina saker vid liv då han inte hittade sin kavaj vid stängning. Natten fortsatte hemma hos honom, när kavajen hade kommit till rätta, med lite gitarrspel och allmänt halligalli som Aspeqvists mormor kallar det, innan jag åkte taxi till Lambohov med en fryntlig taxichaufför med sockervaddsskägg. Good day out.

På söndagen sov jag så länge att mamma blev lite orolig, innan jag ägnade resten av dagen åt att vara nervös över Arsenals viktiga match som jag såg kvidande av ångest tillsammans med pappa. Men det gick bra till slut och Arsenal tog Champions League-platsen före Spurs som vanligt. Vilket jag firade med lasagne igår, som man gör.

I morgon är det Blodomloppet. Jag har fått ont i foten, så det kommer att bli ett late fitness test på mig för att se om jag över huvud taget kan springa. Det vore ju röva om jag inte kan vara med nu när jag har tränat bra för en gångs skull. Vi får helt enkelt se. Det är ju en dag i morgon också.

Pieces, pieces, pieces of me

Ibland måste saker och ting, precis som han med piggarna i Slipknot, få spreta lite. Av den och endast den anledningen kommer dagens inlägg i stort sakna en röd tråd och det enda sammanhang jag kan bjuda på är att de olika delarna handlar ganska mycket om mig. Allas vårt favoritämne alltså.

Eftersom hälften av läsarna drog i och med den sista meningen i stycket ovan återstår nu bara ni i eliten av alla som i hopp om att inte bli besvikna igen motvilligt har klickat på länken hit. Kommer ni ångra er idag också? Häng med till the bitter end så får ni se.

I onsdags spelade jag och Bäckström badminton. Idag, såhär fem dagar senare, känner jag fortfarande av träningsvärken i högerarmen så minnet svek mig nog inte när jag gissade att senaste gången jag spelade badminton och aktiverade dessa muskler var i början av 00-talet. Det var dock kul, och jag blev rejält trött efter alla små korta ruscher när Bäckström lekte bort mig. Det var tur att han höll igen lite, så att det blev jämnt. Ni vet ju hur grinig jag kan bli annars. I morgon ska vi spela igen, och det känns som att detta har potential att bli en bra hobby. Jag har ju länge sökt efter en ny sedan Arsenal bara innebär gråt och tandagnisslan numera.

Ovanstående styckes positiva ton får ej användas emot mig enligt alla juridiska principer som finns när jag sliter av hälsenan på badmintonplanen här om några veckor.

Idag har jag börjat använda Instagram efter en inte alls särskilt intensiv övertalningskampanj från ett par elever under den teoretiska idrottslektionen jag hade hand om i idrottslärarens frånvaro. Ett ställe till där man kan bli bekräftad med likes med andra ord. Från och med nu är jag också juridiskt bunden att fotografera allt jag äter om jag har läst användarvillkoren rätt här.

Apropå mat - om jag ändå ska försöka ge mig i kast med något som kan liknas vid röd tråd i det här inlägget - så hände det en märklig sak igår. Jag glömde bort att äta. Efter att ha potatisgratäng till frukost hos Hedemora (som man gör) var det som att jag inte blev hungrig. Visserligen åt jag lite smördeg när jag bakade hallongrottor (stor succé på jobbet idag) men jag tycker att jag borde ha blivit hungrig ändå. Först klockan halv ett på natten insåg jag att jag inte hade ätit och då blev jag opraktiskt nog superhungrig direkt och var tvungen att gå upp och äta mackor. Jag undrar lite hur det ska gå på sommarlovet när alla rutiner åker ut genom fönstret i samma ögonblick som jag instagrammar en bild på en öl med bildtexten "SEMÄSTÄÄÄÄÄÄR!!!!". Blir kanske att ta fram mat- och sovklockan igen.

Idag har jag sprungit. 9,66 kilometer och så långt har jag inte orkat sedan Blodomloppet i fjol. Jag ångrade inte träningspasset efteråt, för det gör man ju inte, men när jag var halvvägs var det så jobbigt att jag ångrade att jag överhuvudtaget lärde mig gå där i mitten av 80-talet. Det var ju inte som att det var något fel på mitt sätt att krypa (att släpa ett av benen efter sig är mycket mer energieffektivt jämfört med att krypa med alla ben enligt normen har de senaste rönen visat, så ni kan ju sitta där och håna min krypstil nästa gång vi tittar på smalfilmen om när jag var bebis i Lambohov). Jag tog mig runt hela varvet utan att stanna, så nu känner jag mig riktigt taggad inför Blodomloppet nästa vecka. Det är alltså helt givet att jag inom 48 timmar kommer känna av halsont och förkylning.

The bitter end.

I dreamed I met a Galilean, a most amazing man

Många har Jesus att tacka för mycket. Tröst, trygghet och gemenskap är bara några av de ledord vi kan nämna när vi diskuterar hans gärning och betydelse. I min sekulariserade värld har Jesus en mer pragmatisk roll – han bestämmer när jag får vara ledig från jobbet utan att behöva ta semester. Som nu i torsdags till exempel, då han för i runda slängar 2000 år sedan slutligen trillade av pinn efter att ha levt i limbo i veckor efter korsfästelsen. Men det där vet ni ju redan. Jag ville bara skryta lite om att jag minsann inte är så ogudaktig som många tycks tro.

Kristi Himmelfärdsdag firade jag så som jag tror att Jesus hade velat. Genom att tillbringa större delen av dagen i sängen komavilande framför ett antal tv-serier som jag nu kunde se ifatt på. Men helt stillasittande var jag dock inte, utan det blev en promenad på en mil med Värvets Per Gessle-avsnitt i öronen. Precis som Jesus hade velat.

En sådan dag var precis vad jag behövde eftersom det har varit tufft den senaste tiden. Att ha nior och befinna sig en månad från skolavslutningen är ingenting jag kan rekommendera, då många av dem har tagit lov redan nu och bemöter allt jag säger genom att tonårsblänga och säga ett släpigt  ”mjäh…”. För att sedan återgå till att spela Candy Crush och Test for friends. Jag längtar till i höst. Sjuor gör som man säger i större utsträckning än denna anhopning pubertetsmonster.

Men det är som vanligt bara att bita ihop, som Jesus sa på korset enligt Johannes 12:15-17.

I fredags var det klämdag, och då reste jag mig ur sängen och sade: ”Nu åker jag till Avesta” och det gjorde jag också. I Avesta bor förvirrande nog Hedemora, som även är känd under namnet Mattias, och vi hade bestämt att göra grillpremiär på kvällen. Han hade dock träning för sitt lag på eftermiddagen så då tog jag en stärkande promenad längs den glittrande Dalälven och lyssnade på Håkan Hellström. Det var den vackraste fredagsvyn jag har sett sedan jag åkte till Jönköping i höstas och passerade ett glittrande Hjälmaresund – Sveriges vackraste plats.

Det blev bra grillning och jag blev sådär mätt som man bara kan bli när man äter upp alla Jesus bröd och fiskar själv – efter att han har begått kloningsmirakel. När vi grillade fick jag en första förnimmelse av sommaren, och nu ser jag verkligen fram emot semestern. 23 arbetsdagar till om jag räknar rätt. Kämpa! (Lukas 9:12)

Igår blev det också grillning, men också lite fotboll och allmänt slappande. Det var precis den typen av helg doktorn hade ordinerat. På kvällen testade vi Avesta by night, men Avesta by night hade en dålig dag så det blev inget med det.

Idag har jag åkt första klass hem, gått en liten promenad på en mil, tagit en tupplur samt bakat hallongrottor. De blev lite torra, men det var faktiskt bara andra gången jag bakade hallongrottor så jag tycker inte ni ska klaga. Jag känner att bara en som aldrig har bakat hallongrottor som har blivit lite torra får kasta första stenen här.

Recension: Bruce Springsteen

Var: Friends Arena, Stockholm
När: 3 maj 2013
Bäst: Thunder road
Sämst: Infrastrukturen utanför arenan. Kan man muta sig till en 300-miljaders arena borde man också kunna muta till sig vettiga vägar därifrån så att hederliga skattebetalare slipper gå genom terräng och klättra över saker för att komma hem.
Fråga: Var satt Mona?
Betyg*:

*För Bruce Springsteen gäller, har jag förstått, inte skalan 1-5 som brukligt är, utan det är tydligen 1-6 som är standard. Expressen har bestämt det.


Tänk vilka kontraster man kan uppleva. Ena veckan står man i en liten pub i London och lyssnar på en halvpackad irländska som sjunger Delilah inför tio 60-åringar, för att inte många veckor senare dela tre timmar i världsklass med Bruce Springsteen och The E Street Band tillsammans med 50 000 andra på Kompisvallen i Stockholm. Båda upplevelserna faller under kategorin musik, men de är onekligen i varsin utkant av paletten.

Jag bör på en gång fastslå att jag inte är någon kännare av Springsteen, som en liten varning för de som har googlat vilse och åsamkats denna text. Jag är däremot ingen ovan konsertbesökare, så jag har en bestämd uppfattning om när något är kvalitativt eller inte - och detta var kvalitet i princip rakt igenom.

Bossen, klädd i svarta Levi's samt svart skjorta och väst, inleder spelningen gediget med We take care of our own och Out in the street. De övriga 16 på scenen i mäktiga Friends, med den trulige Steve van Zandt i spetsen, är tighta och backar upp stabilt. Jag saknar dock i det läget fortfarande någon nivå för att gå igång.

Då, efter en knapp timme, kommer lyftet. Springsteen berättar att han under vistelsen i Stockholm fått frågan om hur han skulle överraska på den här spelningen, och kommit fram till att köra skivan som en gång tog honom till Europa och Sverige, Born to run, rakt igenom. När munspelsintrot till Thunder Road, introspåret på skivan, börjar blåsas kommer kvällens riktiga sex bultbrädeögonblick för mig. Det är en låt som väcker många fina minnen från de senaste tio åren och det är precis den typen av upplevelser som är mitt mål med att söka kulturupplevelser.

Jag förstår det unika i att spela hela skivan, även om jag som mainstream-åskådare naturligtvis inte får ut lika mycket som de riktiga fansen. Born to run-passagen har dock låtar som titelspåret och VM -94-krönikeklassikern Jungleland, med det berömda saxsolot som klipps in när Ravelli räddar sista straffen mot Rumänien. Det räcker gott för mig.

Det finns dock många godbitar kvar under den timme som återstår när Born to run-delen är genomförd. Blåset får glänsa på Pay me my money down och Shackled and drawn och när extranumren tar vid kommer klassikernas Springsteen-klassiker i form av en tung Born in the USA följt av bland annat Glory Days och Dancing in the dark.

Bandets energi verkar aldrig ta slut och min gamle Conan O'Brien-favorit Max Weinberg bakom trummorna sitter oberörd med samma stenansikte genom hela spelningen, samtidigt som han bankar skiten ur pukorna. Fast det är givetvis Bossen själv som röjer mest, och är den självklare centralgestalten. Han  skämtar och plockar upp folk på scenen samt kör rejält bredbenta rockposer. Vilket givetvis är helt på sin plats i och med att han typ uppfann den bredbenta arenarocken.

Det är ren och skär underhållning genom hela showen och avslutande Twist and shout skapar bra tryck inne i fållan längst fram vid scenen där vi står. Kanske ska spelningen ha sina sex bankbrädor, men då mitt förhållande till flera av låtarna - som visserligen är lysande många gånger - är i princip obefintligt är det inte rimligt att gå så långt. Jag upplevde fortfarande en grym rockkonsert och är mycket nöjd över att jag äntligen prioriterade att se legendaren live. Det var värt varenda hundralapp.

Jag lämnade Friends lätt i steget trots smärta i rygg och ben, lycklig efter en fin upplevelse. Det gjorde inget att trängseln var enorm vid pendeltågsstationen samt att ingen hade tänkt ut något vettigt system för att undvika att människor kläms ihjäl. Vi hann ju med sista direkttåget till Uppsala, som gick en timme efter det att konserten var slut, med en minut till godo.

Valborgskaos på Stora Torget, Rackarberget -95

Sista april-firande är en gammal fin tradition här i staden. Så även för mig personligen, då jag nu har genomfört mitt nionde firande. För nionde gången har jag också på första maj tänkt tanken att "det här var sista gången". Jag kan dock redan nu avslöja att jag sannolikt kommer att säga detsamma om ett år igen.

Årets valborg kan man säga inleddes redan på Skvalborg - alltså två dagar innan själva explosionen. Först blev det en blåsig fika med Love, Kerstin, Elis och Hannes på Christer Fågelsången. Det var fint, men kallt. Mitt hån mot Hannes val av jacka över hoodien visade vara en aning prematurt när jag själv satt i t-shirt och kavaj. Med bröstvårtor som hade kunnat skära i glas.

På eftermiddagen bjöd jag in mig själv till Tobias för att se på Arsenal-Man United och i gengäld bjöd han in mig på middag efter matchen. Det var en skön söndag, trots att van Persie gjorde mål, efter en rätt tråkig lördag, och maten liksom sällskapet var trevligt. Alltid fint att få gå på bjudning med unga intellektuella människor.

Sedan skulle bara måndagens arbetsdag klaras av innan det var dags att jobba igång Kvalborg. Mina elever gnällde hål i mina öron eftersom att de tvingades vara i skolan när resten av Uppsala var lediga, men det är fan inte mitt fel att Uppsala kommun inte har koll på när datumen för nationella proven ligger och vi råkar ha det. Det gjorde jag klart för dem i en tio minuter lång utskällning av hårtorksmodell.

Sedan fick de sluta tidigare. Så att jag skulle få lite lugn och ro för en gångs skull i hela mitt liv. Samt för att jag skulle rätta nationella prov.

Jag kom hem och där satt Hannes och Charlie Alptopp, känd från Lambohov och Hannes klass i musikklasserna, med varsin nymicrad hästlasagne och en Åbro i högsta hugg. Det var bara att falla in i ledet så att säga, och sedan hängde jag på studenterna till en korridorsfest där man bara fick vara i korridoren innan vi gick till en annan korridor och hängde i deras kök ett tag. Sedan åkte vi taxi hem och spelade Balladen om Olsson på gitarr klockan tre på natten. Kul!

På Valborg försökte Hannes få mig att gå upp svintidigt, men den gubbjäveln gick inte för den här gubbjäveln skulle sova ut och inte upprepa fjolårets misstag att gå på champagnefrukost. Sagt och gjort. Jag tog sovmorgon. Sedan gick jag och mötte Becks varpå vi tog upp fjolårets satsning på Pub 19 igen (de sa inget om mitt senaste besök där - så jag antar att jag inte gjorde bort mig fullständigt som jag stundtals har misstänkt). Det var rätt gemytligt i år också, men något kallt. Vi fick spontant sällskap av Becks kollega Axel och ropade också in Dennis för att säga hej när han plötsligt passerade.

Efter att ha kryssat igenom Ekumenikumparken och bestämt oss för att vi är för gamla för att hänga där gick vi hem till Becks där båda åt omelett, drack mousserande och Resorb samt en av oss slog foten av sitt vinglas. Sedan läste vi lite Karin Boye-dikter och sedan gick vi till Le Parc. Där bestämde vi oss för att vi var för unga för att hänga där, men vi ville ju säga hej till Becks föräldrar och mormor. Det är dock oklart varför vi hängde kvar när släkten gick.

Sedan blev det middag med snapsvisor med den äldre generationen hemma hos Becks mormor och det var lika trevligt som i fjol, bortsett från att jag inte somnade i Janssonen i år. Axel-Valborg 6-3. Som grädde på moset gick vi upp för slottsbacken (det var det jobbigaste jag har gjort sedan jag jobbade på Fedex i tolv timmar efter att ha varit på Orvars kvällen innan och bara sovit en timme) och lyssnade på vårsånger, som Vintern Ra och sådant. Men där lämnade vi den äldre generationen och sökte oss ut på de sälla jaktmarkerna där studenterna går.

Hem till Tobias där det pågick en fest, och där blev jag kvar långt efter det att Becks hade tackat för sig och vandrat hemåt. Jag vet att kvällen avslutades med efterfest på Hotell Radisson, men vad jag överhuvudtaget gjorde där är oklart ännu i denna dag så jag lämnar det åt lucköppningen nästa gång jag träffar Tobias (imorgon, Friends Arena).

Sedan var det första maj och den firades traditionsenligt med att kvida "det här var sista gången" i tio timmar. Men det är klart att det inte var det.