Promises made, every memory saved, has reflections in my mind

Eftersom jag inte orkar skriva ett inlägg till om själva Londonresan - det första skrev jag till Arsenal.se - - jag orkar inte ens länka upp inlägget, något får ni faktiskt göra själva för en gångs skull i hela livet - så väljer jag att göra några reflektioner här. Lista? Alla gillar? Ja, ju?

1. Man måste tydligen inte dricka upp all Stella som finns i London varje gång man är där. För det är nämligen så, har det visat sig, att pubarna, ölkranarna och allt det där andra göttiga i regel står kvar om ett halvår när det är dags för nästa resa dit. Det går att ha några mer städade kvällar också. Nu har vi lärt oss det.

2. Jag har kommit ut som hårdhänt antimikrobryggerislobbyist. Det har funnits en trend i många år att man (eller män snarare) ska dricka så många svåra öl som möjligt, typ av det slag som smakar som en blandning av kaffesump, uppblött vörtbröd och citronsaft. Andreas har fått ta oförtjänt mycket skit den här resan varje gång han har stuckit ut hakan och testat en ny spännande brygd bestående av gammal disktrasa, träspån och kåda, medan vanemänniskan som är jag har tagit in Stella, och i brist på det Becks, och i brist på det Peroni. Jag har ju hittat det jag gillar - varför testa massa nytt då?

3. Om man bestämmer sig för att sent på till exempel en lördag åka till Finsbury Park för att köpa frukost till nästa dag så måste man inte köpa något annat bara för att alla affärer är stängda. Det är till exempel en riktigt dum idé bara att gå in på KFC då. Om man mot förmodan har gått in på KFC är det då rentav allmänfarligt beteende att beställa en meny som är så stor att den kommer i hink. Jag får fruktansvärt dåligt samvete när jag tänker på den hönsfarm som måste ha gått åt bara för att fylla upp min bucket. Så här fem dagar senare har jag fortfarande ångest. Aldrig mer säger jag bara. And this time I DO mean it.

4. Vi har fått uppleva många intressanta sovställningar på den här resan. Av respekt för mina medresenärer väljer jag att inte avslöja vem det var som sov i lotusställning, alltså sittande med benen i kors i sin egen säng med täcket över huvudet, eller vem det var som lade sig på täcket i byxor och bar över och tyckte det var lämpligt. I första fallet fick jag lite för mycket Exorcisten-vibbar så då vågade jag inte ta kort, men i andra fallet plåtade jag givetvis. Man vet aldrig när den typen av foton kan komma till användning... Identiteten avslöjas dock inte här som sagt, så vill ni få fram namn är det bara att gå in på Flashback som vanligt.

5. Dåligt med shopping den här resan. Hann bara klämma in ett tvåtimmarspass på Westfields i Stratford, men så är det på medlemsresor. Fick inte ens tag på en svart kopp, som jag behöver till jobbet eftersom alla klagar så orimligt mycket på min vita kopp som är pyttelite odiskad då och då. Äckelkoppen säger de. Du kan va äckelkoppen säger jag.

6. Jag ska aldrig mer äta på KFC.

7. Det är väldigt trångt att gå på musikal i London. De där stolsraderna måste ha installerats när medellängden för män var en och tio sådär någon gång på 1300-talet. En normalbyggd (i alla fall längdmässigt) man som jag ska inte behöva veckla ihop sig som en turistkarta bara för att se en decent musikal. Det är inte värdigt.

Med den lilla historiska spaningen väljer jag att runda av här. Jag avslutar med att konstatera att den här veckan har känts väldigt kort i och med att det idag var måndag för mig. Att gå från måndag till fredag bara över en natt är ungefär som att trilla ner i en Bajamajas innandöme för att frustande komma upp och mötas av Jackass-gänget som vill köpa rättigheterna till den händelsen för tio miljoner dollar. En bra vändning helt enkelt.

Tomorrow night, we'll be entertained

Normalt sett när det känns som att det har gått tre veckor av november har det i verkligheten gått tre timmar av månaden, men i år vet jag inte riktigt vad som har hänt. Veckorna rinner undan som ett kvicksilver på badrumsgolvet (det var före de digitala febertermometrarna, kids). Jag antar att det har med åldern att göra, det också. Nu när jag har levt så sjukt länge har mina perspektiv blivit så breda att en månad, eller en termin, inte är en sådan liten del av det stora hela så den finns liksom inte längre.

Nu ska jag dock inte gå in på det här med tidsfilosofiska utsvävningar. Det gjorde jag i somras på Hasselqvists bröllop och det höll på att sluta i, via kontakter, en motion till Sveriges riksdag. Hur hade det sett ut?

Det jag ville säga med den här omvägen är att jag äntligen är framme vid helgen vecka 47, som typ vecka 43 kändes så avlägsen. Helgen vecka 47 och inledningen på vecka 48 kommer att jag befläcka London, vilket jag inte har gjort sedan typ mars-april. Alla som har något sånär koll på FN:s barnkonvention vet att det är på tok för lång tid att inte åka till London, så det var verkligen dags. I London ska jag testa konceptet fotboll + pub.

*Infoga egen variant på något självironiskt om "att lämna bekvämlighetszonen"*

Den här veckan har varit lugnare än förra veckan (HITTILLS!) och det beror nog delvis på att vi hade friluftsdag i tisdags. Eleverna fick springa av sig den värsta höstdeppigheten. Jag var stationerad på parkourdetaljen. Jag fattar inte grejen med det där riktigt. För det första är det ingen boll med, så bara det väcker ju frågan om den aktiviteten verkligen kan kvalificeras för en "idrottsdag". För det andra fattar jag inte reglerna. Är det som ett inte-udda-golv-fast-inte-för-barn? Och hur vinner man? Och var är bollen? Jag fattar helt enkelt inte.

Jag testade att hoppa omkring lite, men det här med smidighet är tydligen något jag har trappat ned på så jag fikade mest med Ola istället och gav goda råd som ingen ville ha. Nobelpriset i fysik är ju ändå redan spikat, så det gör inte så mycket. Bra dag måste jag säga.

Såhär dags dagen innan en Londonresa brukar jag vända ut och in på alla lådor jag har för att leta upp passet, men efter tio års ganska intensivt resande har jag nu hittat ett ställe där jag alltid vet var det är så den här gången hittade jag det på två sekunder. De kanske var lite för snabba med att dela ut Nobelpriset till de där Higgspartikelgubbarna när allt kommer omkring, för passgenombrottet förtjänar någon form av pris.

I morgon sticker jag från jobbet direkt när eleverna har gått. Efter att ha snittat på en sluttid på närmare kl 20.00 den här veckan känns det rätt bra att runda av kl 14.

Ha en trevlig fredag nu. I know I will.

Love, love me do

I fredags avslutade jag arbetsveckan med en suck så djup att den med goda möjligheter att få rollen skulle kunna gå på audition för Barry Whites röst den dag en biografifilm om honom ska produceras. Avslutningen av veckan var, med andra ord, kämpig. Men det fanns samtidigt plats för något morsomt.

Torsdagen var en sådan dag som inte går att planera för. Jag ska inte gå in på detaljer här, men det inträffade en incident på jobbet som inte hade ett dugg att göra med inlärning eller pedagogik. Det är utmattande att ägna timmar åt föräldrasamtal, avvikelserapporter - eller vad vi ska kalla det - och elevsamtal åt höger och vänster. Mindre inspirerande om man säger så, och svallvågorna fortsätter ju dessutom gunga ytterligare några dagar.

Skönt då att torsdagskvällen var mer inspirerande. Det var filmkväll hos Becks och Erik, och den här gången valde vi inte en film som gjorde att man ville emo-skära sig efter förra filmkvällens orgie i feel-bad-stämning då vi valde Amour (som handlar om en äldre kvinna som får en stroke, och sen blir hon sämre tills hennes gubbe genomför ett assisterat självmord - good fun). Den här gången blev det den norska storfilmen Kon-Tiki, och den var bra om än sjukt övertydlig. Till det bjöds det på vin och chips och frukt. Mycket trevligt - så det blev en dag av svåra kontraster.

I fredags kväll ägnade jag mig att ta det väldigt lugnt och det behövdes, som djupsucken tidigare på dagen avslöjade, och därefter gubbvaknade jag 7.30 i lördags. Då fick jag givetvis harpuls eftersom jag var säker på att jag hade försovit mig igen. Såvitt jag vet är jag dock ingen hare, så det var rätt onödigt och lättnaden när jag efter tio sekunder insåg att det var helg var i paritet med att landa på Arlanda efter en riktigt turbulent och bakisångestladdad flygtur.

Efter att ha sovit klart där på förmiddagen körde jag badminton med Bäckström (träningsvärken såhär två dagar senare är för intensiv för att vara det ska vara okej). Därefter fikade jag några timmar innan Hannes dök upp med ett gäng dagisbaciller (halsontet från i natt verkar lyckligtvis vara på tillbakagång för egen del - ta i en hel jävla skog). Vi skulle gå på Alex Schulmans föreställning "Älska mig" och då bör man i sann Schulmansk anda ladda med en ost och chark-bricka. Jag lade även till bacon och fikon-paté, och detta med paté var av någon anledning det roligaste Hannes hade varit med om sedan vi lekte Professor Strömming och Adrian Sill i Lysekil. Jag önskar att det var Lysekil 1995, men dessvärre var det i somras.

Föreställningen var riktigt bra. Den tog med både självironi och självinsikt upp begreppet bekräftelse på nätet och den satte fingret på ett mycket tydligt samtidsfenomen. Har man som jag följt Alex Schulman genom bloggar, böcker och podcast-avsnitt kände man igen många av historierna, men i sammanhanget passade de in och bildade ett tydligt koncentrat av hans mediekarriär och jakt efter likes och kommentarer. Det fanns också ett visst mått av igenkänning i tematiken och är det någon jag gillar att skratta åt så är det mig själv.

Efteråt kände vi att situationen krävde drinkar, så vi gick till Plock och för ett par whiskeydrinkar. Lynchburg Lemonade har blivit en storfavorit den senaste tiden. Den har potential att bli för början av 10-talet vad White Russian var för 00-talet. Till slut var vi tvungna att gå till Pipes, eftersom jag går dit varje helg numera. Rimligt skäl.

Sedan blev det söndag, och därefter måndag. Snart är det tisdag och sedan är det fredag och då drar jag till London. Kul ju.

Idag har jag för övrigt levt i 11001 dagar. Bara en sån sak.

A child is born

Igår fick jag ett sådant där telefonsamtal som jag inte kommer att glömma. I dessa tider av sociala medier där man lätt kan dela något med alla man känner blir telefonsamtalen lätta att glömma bort att genomföra och därför betyder de mer när de faktiskt kommer. Ibland är telefonsamtalen man aldrig glömmer förknippade med hemska nyheter, som dödsbud eller besked om plötsliga sjukhusbesök för en närstående. Igår var det dock motsatsen som meddelades när jag svarade.

Det var Love som ringde på förmiddagen och berättade att Kerstin hade fött en tjej samma natt. En fantastisk nyhet, som är så stor att jag har svårt att ta till mig den. Jag tror faktiskt till och med Love har svårt att föreställa sig hur det är att uppleva sin äldre bror bli tvåbarnsfar. Han kommer nog aldrig förstå den känslan.

Jag tror att det är svårt att greppa att en brorsdotter nu finns i deras fina familj innan jag har träffat den lilla första gången. Precis som det var med Elis för tre år sedan. I det fallet är det kul att det finns sociala medier så att jag får chansen att följa med, sådär lite på avstånd, i utvecklingen de här första dagarna.

Det är dagar som denna jag får lite perspektiv på när Arsenal förlorar en fotbollsmatch. När livet knackar på och allting stannar upp, som pappa uttryckte det.

I det vanliga livet hade jag en riktigt trevlig helg. Hedemora kom hit på storfrämmat från Avesta (jag orkar inte förklara hur det hänger ihop med det där smeknamnet en gång till) och man kan säga att det mesta gick i den ädla dödssynden frosseris tecken. I fredags hängde vi med Bäckström först hemma hos mig och sedan på en rätt kass pizzeria som serverade utspädd fatöl (som de gör) innan vi orkade en öl på Pipes of Scotland. Hedemora slog sitt eget personbästa i att vara vaken på en fredag med mer än två timmar, så det är nästan så att jag kan förlåta honom för att han ockuperade min säng när jag bäddade åt honom och sedan vägrade flytta på sig. Inte ens när jag ströp hans lufttillförsel genom ett klassiskt näsgrepp bytte han plats.

På lördagen tänkte vi äta lördagsfika på nation, men deras mackor såg lite för trötta ut för att vi skulle acceptera det så det fick bli en liten sväng på stan fram tills det att Pitchers öppnade. En hamburglare till frukost/lunch är mumma för systemet. Fast tvärtom. Vad nu motsatsen till mumma är. Magen gillar det inte i alla fall.

Sedan slappade vi ett tag innan det blev taxi i regnet ner till Meza för en mycket fin libanesiskt grilltallrik. Hademora har vissa kopplingar via släkten till den mattraditionen och imponerade stort på hovmästaren när han började prata om kryddning av hummus. Min imput i den diskussionen sträckte sig till "Gott!" och tummen upp fyra till fem gånger. Substans har alltid varit ett ledord i mina formativa omdömen.

Eftersom vi blev supermätta ville jag att vi skulle ta en drink för smälta maten, men jag blev nedröstad och vi gick till Pipes (nähä?) istället. Vi var dock alldeles för matstinna för att klara av något längre häng där (plus att Hedemora blev trött) så det blev hem och sova ut istället.

Igår åkte vi på utflykt till Gamla Stan i Stockholm tillsammans med bröderna Bäckström för lite gott Arsenal Sweden-samkväm. Det blev trist nog förlust, vilket tydligen var mitt fel. Den här gången också. Jag får ta på mig den helt enkelt.

Om måndagen finns inte mycket att säga, det var måndag med alla tillbehör. Det blev dock en trevlig avslutning då jag, Marie och Jonas körde en planeringskväll, som avrundades på Buddys med en fish and chips. Nu har jag ätit så mycket pubmat på kort tid att det kommer frityrolja ur näsan när jag snyter mig, så resten av veckan får det bli att leva på typ ruccola för att få lite balans i dieten.  

Och man blir lik sin mor eller far

När jag om en sådär 40 år - eller för 14 år sedan om jag hade varit Justin Bieber - ska skriva min självbiografi (nuvarande arbetstitel: Han var inte riktigt lika dum som han såg ut) kommer den här dagen sorteras in under kapitlet "Mindre fantastiska torsdagar - när saker och ting inte blev som man tänkte sig".

Ibland pallar jag kliva upp runt kvart över sex, så som jag tänker varje kväll att jag ska göra nästa morgon. Det är väldigt skönt, tycker jag, att slippa stressa på morgonen; sitta och mysdricka mitt te i gryningsdunklet och ha gott om tid att läsa hela tidningen. Oftast kommer jag dock inte upp förrän efter halv sju, och då måste jag vara hypereffektiv för att hinna med att duscha, äta frukost, sminka mig och skulptera frisyren. Sedan finns dagarna då hela min självbild av att vara en vuxen och ansvarstagande människa krackelerar, och upp ur skärvorna stiger då den finnige fjortonåringen som inte klarade av att hantera snoozeknappen överhuvudtaget.

När jag slog upp ögonen i morse kände jag genast att det var något som inte stämde. Jag tittade på klockan som stod på kvart i åtta. Sedan undrade jag lite varför det var så ljust i rummet, innan jag tittade på klockan igen och upptäckte att den var KVART I ÅTTA. Hade en stressforskare varit närvarande i min lägenhet då skulle vederbörande fått in mycket fin data, den saken är klar. Kortikotropinet fullkomligt sprutade ut ur hypofysen.

Jag tog ett drastiskt beslut att göra en ansats för att komma i tid till det att eleverna börjar klockan 8.20 genom att beställa en taxi. Den skulle enligt uppgift komma inom femton minuter, och jag räknade snabbt ut att jag då skulle vara på skolan kvart över åtta. Men som salt på löken i såret på laxen denna underbara morgon dök bilen inte upp. 

Jag gick fram och tillbaka utanför min port och tittade då och då - argt - på mobilen samt muttrade något om "Uppsala Taxi, aldrig mer" blandat med mindre fantasifulla svordomar. Samtidigt förstod jag då för första gången hur mamma och pappa måste ha känt sig när de kom hem från jobbet klockan 19.00 på typ en trött tisdag, för att mötas av synen av mig och Hannes (primärt, Love var oftast på träning) i soffan framför Vänner. Och sekunden efter få "Vad blir det för mat?" målbrottsbrölat i ansiktet. Den stressilskan alltså.

40 minuter efter beställningen dök taxin upp. Det hela, bortsett från SWAG:et i att åka taxi till jobbet, blev rätt onödigt. Hade jag tagit bussen direkt skulle jag också ha kommit fram till skolan typ kvart i nio, precis som resultatet blev nu.

Med en sådan start på dagen är det inte konstigt att man sedan är ute och cyklar på hal is och känner sig lite tappad bakom flötet under resten av den. Det känns ungefär som att gå omkring med alla kläder ut och in. Det går att göra allting och det känns ungefär normalt - men någonting skaver. 

Nu återstår bara hur vi går vidare efter detta regressionala magplask så att vi säkerställer att det inte händer igen. För det första bör Arsenal, som igår, inte vinna viktiga matcher på vardagarna, i och med att det då är det alldeles för svårt för mig att varva ner på kvällen. För det andra bör jag vara säker på att båda mina väckningsanordningar är påslagna - det är jag inte säker på att de var i morse. För det tredje - inför ett tredje alarm. För det fjärde: Skärpning för helvete.

Men dessvärre är det nog bara att inse. Inom ett år kommer jag återigen någon morgon vakna av den där självbilden som går i tusen bitar. Så väl känner jag faktiskt mig själv efter trettio år. 

November är gnällig och grå som sig bör, men härinne jublar ju änglarnas kör

Med lite god vilja kan vi säga att första veckan av november är avklarad, men ändå känner jag inte riktigt att månaden har kommit igång på allvar. Så här års ska tillvaron liksom vara jobbigare. Jag är kanske inte världens piggaste människa och det har jag heller inga planer på att bli för det verkar mest jobbigt. Men jag är inte så sliten som jag borde vara såhär långt in på terminen. Jag får nog börja jobba lite hårdare tror jag. Det är ju ändå kul att vara på jobbet.

Visserligen gjorde kollegorna sitt bästa för att bidra till novembermisären genom att relativt framgångsrikt imitera ett svart hål igår på morgonmötet, för det var ett energiläckage av kosmiska proportioner när jag försökte få igång arbetslaget. Alla försök till uppiggande kommentarer sögs in gravitationen för att aldrig mer återfinnas.

Innan någon tror att jag är bitter på mina kollegor vill jag påpeka att jag gillar dem mycket samt att de väldigt sällan är energitjuvar normalt sett, men igår var de rätt omöjliga. Det har blivit lite av min självpåtagna uppgift att vara den som taggar igång kollegiet på måndagsmötet och ibland lyckas jag ganska väl, särskilt när de andra hjälper till. Igår var det dock den första novembermåndagen efter lovet, så det är förståeligt att det punkterna som skulle betas av kändes lika smidiga som att simma i tapetklister.

Ungarna var dock inte riktigt så stökiga som de kan vara efter ett lov. Om man bortser från det avbrutna tangentbordet och den andra skadegörelsen där på eftermiddagen alltså.

Bortsett från en måndagssvacka så känns tillvaron bra. Mycket kretsar naturligtvis runt jobbet, och det allra mesta flyter på bra där. Jag känner att jag börjar få koll inför betygsättningen redan nu (även om det är skönt att inte vara tvungen att sätta slutbetyg om en månad) och det har fortfarande inte blivit några konflikter att tala om. Grupprocesserna, var är ni? Det finns naturligtvis en del halvsvåra utmaningar att hantera, men det är överkomligt när allt annat funkar bra.

Igår var jag ute och sprang en runda efter ett par veckors latande och kanske en öl för mycket förra veckan, och det kändes på flåset. Det var verkligen inte lätt att få ut mig själv på rundan så jag fick nästan skrika motionsmantrat "jag har aldrig ångrat ett träningspass" tre-fyra gånger och samtidigt slå mig själv i ansiktet som en höjdhoppare inför världsrekordförsöket för att överhuvudtaget börja byta om. Mental styrka har alltid varit min styrka.

Samtidigt har den också alltid varit min svaghet.

Med den paradoxen tackar vi tisdagen den 5 november för idag och ber den samtidigt ställa upp stolarna innan den går hem.

That's what friends are for

Dumheter var det ja. Det var ju inte dumt.

I fredags hade jag lördagsfeeling, så det var grymt skönt att veta att det skulle bli en lördag till efter den första lördagen. På kvällen hängde jag med hela familjen von Essen plus några inslag från familjen Strandberg. Det var som vanligt väldigt trevligt att träffa dem, och särskilt kul att träffa det senaste tillskottet Nils. En lovande ung man med vad det verkar vass vänsterfot. 

Det var i och för sig inte bara trevligt där i Kartoteks-Malins lägenhet då jag Kalle och Lill-Esh torskade när vi spelade sällskapsspel. Man fick inte ens ändra reglerna där i slutet för att justera det systemfelet. Det krävdes all min självbehärskning för att jag inte skulle orsaka en scen där. Förlora alltså. Sämsta känslan.

Efter förlusten gick jag och Kalle inte till Pub 19, utan jag tänkte lite utanför boxen istället. Och när jag skriver utanför menar jag typ på locket till boxen, för valet föll på Pipes of Scotland. Där var vi dock lite djärva och pratade med flera okända personer som slog sig ner vid vårt bord. Jag har fått i uppdrag av Marie på jobbet att lämna bekvämlighetszonen lite mer frekvent, så det här kändes som ett steg i rätt riktning.

I lördags höll jag låg profil ett tag, innan jag pallrade mig ner till O'Learys för att se Arsenal-Liverpool med Arsenal Sweden-vänner från stan. Det var kul. Vinna alltså. Bästa känslan.

Jag fick bestämma vart vi skulle fira vinsten, och då slängde jag den där boxen åt helvete för jag orkade inte utmana mig själv mer och valde Pipes of Scotland. Det är rätt bekvämt i bekvämlighetszonen ändå. Det mest spektakulära som hände där var att jag blev bjuden på en Stella för att jag visste vilka som leder SHL. Tänk att jag briljerade med hockeykunskaper. Det måste vara jobbigt för alla andra att jag är bäst på allt.

Idag har jag åkt till Solna och gått på fotboll på Friends Arena, eller Nationalarenan som AIK:arna säger. Det var kul att se arenan, även om det kändes märkligt att taket var stängt, och matchen var rätt bra. Rätt bra tryck också, och gripande att se hyllningarna av Ivan Turina efter matchen. Ett lagom söndagsnöje.

Nu är det bara att ladda inför nästa etapp av terminen. Måndagar efter lov brukar vara ganska svajiga, så det är bara att stålsätta sig för en dag av elever som lever rövare. Tur att det inte är så långt till helgen.

Geezers need excitement

Vecka 44 är fyrljuset i den piskande ocean av urartade grupprocesser, bedömningsstress och eveighetsförkylning som höstterminen utgör för oss lärare (även vi friskolelärare, som tydligen bara har "de fina" eleverna). Höstlovet är ljuset i novembermörkret som förkunnar att "håll ut - det är bara sju veckor till jullovet!". Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Loven alltså, det är fan därför man blir lärare.

Om man är ledig på loven vill säga. Det har inte jag varit direkt. Jag har ägnat mig åt dels möten och dels allmän roddning (till exempel lade jag nästan en hel dag på att förbereda för våra fina elever i behov av särskilt stöd) och så har det givetvis varit den stora bedömningsextravaganzan 2013.

Jag blev nästan klar med all rättning, och när man kommer så långt som att nästan bli klar får man vara riktigt nöjd. Många lov har jag stannat vid allt från "jag blev inte ens klar med hälften" till "jag har inte ens börjat på att göra-listan", så med det sagt har detta höstlov varit ett under av effektivitet.

Elevlöst borgar också för att livet i allmänhet blir lite mer ansvarslöst. Flera kvällar under det här veckan har jag ägnat mig åt dumheter på etablissemang, som till exempel AW med Marie, Andreas, Andreas och Elin när Jonas band spelade på Pub 19 och Arsenal Sweden-planering-AW med Bäckström på Pub 19. Till de som tycker att jag väljer pub utan fanatsi kan jag bara säga att det är rätt bekvämt inne i bekvämlighetszonen - ska nog tillbaka till Pub 19 ikväll. Har ändå inte orkat gå till ÖG för att hämta mitt kårleg som de inte orkade skicka till mig.

Jag blev också spontant inbjuden till Susanne i grannlägenheten i onsdags där hon och hennes kompis, som råkar vara mamma till en av mina elever, satt och drack årgångsvin. Många har sagt att jag inte är den som är den, och den här gången var jag inte heller den som var den och accepterade således gladeligen inbjudan. Mycket trevligt med ett glas bättre rödvin sådär oväntat, och då slapp jag dessutom se eländet när Uppdrag granskning som vanligt drog alla över kammen när det gäller hur dåliga exakt alla friskolor är.

Deras förmåga att hårdvinkla utifrån ett ganska snävt underlag är provocerande dålig journalistik. Om tio imaner säger idiotiska saker - då är alla imaner idioter. Om tio friskolor är idiotiska - då är alla det. Måste vara enkelt att slippa vara nyanserad som journalist. De kan istället pissa en sån som mig som varje vecka lägger ner timmar på att fixa speciallösningar för elever med särskilda behov i ansiktet. Tack för det.

Nu får jag lugna ner mig lite, så vi får byta ämne. Jag är alldeles för konflikträdd för att våga gå in på allvar i sådan här upprörd debatt. Senaste South Park-avsnittet var jättebra, vi kan tänka på det istället.

Eller så tar vi helt enkelt helg. Jag ska inleda helgen med att träffa von Essens och sedan tänker jag nog fortsätta på den ansvarslösa banan. Det tycker jag är ett bra sätt att avsluta höstlovet på.