I fredags avslutade jag arbetsveckan med en suck så djup att den med goda möjligheter att få rollen skulle kunna gå på audition för Barry Whites röst den dag en biografifilm om honom ska produceras. Avslutningen av veckan var, med andra ord, kämpig. Men det fanns samtidigt plats för något morsomt.
Torsdagen var en sådan dag som inte går att planera för. Jag ska inte gå in på detaljer här, men det inträffade en incident på jobbet som inte hade ett dugg att göra med inlärning eller pedagogik. Det är utmattande att ägna timmar åt föräldrasamtal, avvikelserapporter - eller vad vi ska kalla det - och elevsamtal åt höger och vänster. Mindre inspirerande om man säger så, och svallvågorna fortsätter ju dessutom gunga ytterligare några dagar.
Skönt då att torsdagskvällen var mer inspirerande. Det var filmkväll hos Becks och Erik, och den här gången valde vi inte en film som gjorde att man ville emo-skära sig efter förra filmkvällens orgie i feel-bad-stämning då vi valde Amour (som handlar om en äldre kvinna som får en stroke, och sen blir hon sämre tills hennes gubbe genomför ett assisterat självmord - good fun). Den här gången blev det den norska storfilmen Kon-Tiki, och den var bra om än sjukt övertydlig. Till det bjöds det på vin och chips och frukt. Mycket trevligt - så det blev en dag av svåra kontraster.
I fredags kväll ägnade jag mig att ta det väldigt lugnt och det behövdes, som djupsucken tidigare på dagen avslöjade, och därefter gubbvaknade jag 7.30 i lördags. Då fick jag givetvis harpuls eftersom jag var säker på att jag hade försovit mig igen. Såvitt jag vet är jag dock ingen hare, så det var rätt onödigt och lättnaden när jag efter tio sekunder insåg att det var helg var i paritet med att landa på Arlanda efter en riktigt turbulent och bakisångestladdad flygtur.
Efter att ha sovit klart där på förmiddagen körde jag badminton med Bäckström (träningsvärken såhär två dagar senare är för intensiv för att vara det ska vara okej). Därefter fikade jag några timmar innan Hannes dök upp med ett gäng dagisbaciller (halsontet från i natt verkar lyckligtvis vara på tillbakagång för egen del - ta i en hel jävla skog). Vi skulle gå på Alex Schulmans föreställning "Älska mig" och då bör man i sann Schulmansk anda ladda med en ost och chark-bricka. Jag lade även till bacon och fikon-paté, och detta med paté var av någon anledning det roligaste Hannes hade varit med om sedan vi lekte Professor Strömming och Adrian Sill i Lysekil. Jag önskar att det var Lysekil 1995, men dessvärre var det i somras.
Föreställningen var riktigt bra. Den tog med både självironi och självinsikt upp begreppet bekräftelse på nätet och den satte fingret på ett mycket tydligt samtidsfenomen. Har man som jag följt Alex Schulman genom bloggar, böcker och podcast-avsnitt kände man igen många av historierna, men i sammanhanget passade de in och bildade ett tydligt koncentrat av hans mediekarriär och jakt efter likes och kommentarer. Det fanns också ett visst mått av igenkänning i tematiken och är det någon jag gillar att skratta åt så är det mig själv.
Efteråt kände vi att situationen krävde drinkar, så vi gick till Plock och för ett par whiskeydrinkar. Lynchburg Lemonade har blivit en storfavorit den senaste tiden. Den har potential att bli för början av 10-talet vad White Russian var för 00-talet. Till slut var vi tvungna att gå till Pipes, eftersom jag går dit varje helg numera. Rimligt skäl.
Sedan blev det söndag, och därefter måndag. Snart är det tisdag och sedan är det fredag och då drar jag till London. Kul ju.
Idag har jag för övrigt levt i 11001 dagar. Bara en sån sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar