November är gnällig och grå som sig bör, men härinne jublar ju änglarnas kör

Med lite god vilja kan vi säga att första veckan av november är avklarad, men ändå känner jag inte riktigt att månaden har kommit igång på allvar. Så här års ska tillvaron liksom vara jobbigare. Jag är kanske inte världens piggaste människa och det har jag heller inga planer på att bli för det verkar mest jobbigt. Men jag är inte så sliten som jag borde vara såhär långt in på terminen. Jag får nog börja jobba lite hårdare tror jag. Det är ju ändå kul att vara på jobbet.

Visserligen gjorde kollegorna sitt bästa för att bidra till novembermisären genom att relativt framgångsrikt imitera ett svart hål igår på morgonmötet, för det var ett energiläckage av kosmiska proportioner när jag försökte få igång arbetslaget. Alla försök till uppiggande kommentarer sögs in gravitationen för att aldrig mer återfinnas.

Innan någon tror att jag är bitter på mina kollegor vill jag påpeka att jag gillar dem mycket samt att de väldigt sällan är energitjuvar normalt sett, men igår var de rätt omöjliga. Det har blivit lite av min självpåtagna uppgift att vara den som taggar igång kollegiet på måndagsmötet och ibland lyckas jag ganska väl, särskilt när de andra hjälper till. Igår var det dock den första novembermåndagen efter lovet, så det är förståeligt att det punkterna som skulle betas av kändes lika smidiga som att simma i tapetklister.

Ungarna var dock inte riktigt så stökiga som de kan vara efter ett lov. Om man bortser från det avbrutna tangentbordet och den andra skadegörelsen där på eftermiddagen alltså.

Bortsett från en måndagssvacka så känns tillvaron bra. Mycket kretsar naturligtvis runt jobbet, och det allra mesta flyter på bra där. Jag känner att jag börjar få koll inför betygsättningen redan nu (även om det är skönt att inte vara tvungen att sätta slutbetyg om en månad) och det har fortfarande inte blivit några konflikter att tala om. Grupprocesserna, var är ni? Det finns naturligtvis en del halvsvåra utmaningar att hantera, men det är överkomligt när allt annat funkar bra.

Igår var jag ute och sprang en runda efter ett par veckors latande och kanske en öl för mycket förra veckan, och det kändes på flåset. Det var verkligen inte lätt att få ut mig själv på rundan så jag fick nästan skrika motionsmantrat "jag har aldrig ångrat ett träningspass" tre-fyra gånger och samtidigt slå mig själv i ansiktet som en höjdhoppare inför världsrekordförsöket för att överhuvudtaget börja byta om. Mental styrka har alltid varit min styrka.

Samtidigt har den också alltid varit min svaghet.

Med den paradoxen tackar vi tisdagen den 5 november för idag och ber den samtidigt ställa upp stolarna innan den går hem.

It's getting hot in here

Ibland har jag använt mig av uttrycken "tropisk hetta" och "svettas floder". Det är dock först efter att ha upplevt temperaturer som är närmare 40 grader under några dagar som jag förstår deras sanna innebörd. Det ÄR verkligen tropiskt här i Centraleuropa och det jag HAR svettats får floden Wisla i Krakow att framstå som en rännil på fönsterrutan under ett höstregn. 

Åh. Höstregn - ge mig!

Men vi ska inte fastna i vädret. Jag vet vad ni tycker om det. Svårigheten är dock för oss eskimåer att överhuvudtaget greppa att det ens går att uppleva den här typen av värme, så samtalsämnena blir något låsta. Typ vid "Det här är det varmaste någonsin", "Jag längtar till november" och "Det är så sjukt varmt". Värme kan tydligen hämmande för kreativiteten. 

Men vi ska inte fastna i vädret. 

Sen vi sist hördes av har jag bytt resesällskap. Jag lämnade Lysekil efter en i mitt tycke trevlig vecka för buss och tåg ner till Helsinborg där Lander och Ellström mötte upp för vidare färd ner till Hamburg. Där drog vi snabbt till Reeperbahn för en helkväll med uteserveringshäng samt lite dans framåt sent. 

Dagen efter (och här ska vi inte fastna i vilka sängplatser vi valde under natten, för Ellström vill nog inte det) var det segt till en början och värmen hade då börjat klättra mot rekordnivåer. Målet för dagen var träningsmatchen mellan Hamburg och Inter på en mer än halvtom arena. Det var kul ändå eftersom man får dricka öl på tyska arenor. 

Matchen utvärderades inte alls särskilt noga på kvällens middag. Vi pratade mer om vädret tror jag. Min obligatoriska schnitzel var dock tyvärr rätt svag, så jag antar att jag måste tillbaka till Tyskland snart igen. Vilket känns överkomligt. 

I söndags åkte vi bil hela dagen bortsett från en paus i gamla DDR för Bundesliga 2-matchen mellan Cottbus och ett annat lag som jag inte orkar kolla upp vad det heter. Matchen var avgjord efter tio minuter då östtyskarna hade 3-0 redan då. Det var inte den bästa match jag har sett i mitt liv, men det har sin charm ändå att uppleva nya arenor samt att se den tyska fotbollsfamiljen i all sin brist på prakt. 

Resten av dagen handlade om bilåkning till Krakow samt att diskutera hur extremt sjukt varmt det var och att gnälla på standarden på de polska vägarna. Äntligen, efter nästan hundra mil, var vi i Krakow och varvade vi ner med några fina lokala pilsner i hotellbaren. Jag gillar hotellbarer måste jag säga. 

Idag gick vi upp skapligt och ägnade några timmar åt att lära känna Gamla Stan av Krakow, vilken var vacker. Det var dock väldigt varmt igen så efter att tag var vi tvungna att åka bil igen, mest för att få känna svalkan från vår nya BFF AC:n. 

Nästa stopp var laddat då det var koncentrationslägret Auschwitz Birkenau Jag behöver nog inte förklara hur det kändes att se ett dödläger med egna ögon så jag skippar det. Det som gjorde starkast intryck på mig var dock att se de gigantiska högarna med skor, resväskor och andra personliga tillhörigheter som blev kvar efter att fångarna hade avrättats. Särskilt en monter som var överfull med barnskor fick det att hugga till i hjärtat. 

Värmen tog dock knäcken på oss så det gick inte att se allting i de två lägrena. Det vi hann med var dock tillräckligt att smälta för en dag. 

Nu är det ännu en etapp i bil. Jag sitter och lyssnar på Lander som antingen skäller ut det polska vägnätet eller citerar Jönssonligan samt håller räkningen på hur många gånger Ellström har somnat. Känns som att det här med att åka bil börjat bli ungefär lika uttjatat som allt snack om väder i det här inlägget, så det ska bli skönt med några bilfria dagar i Warszawa nu. Men det får gärna bli lite kallare än de 38 grader som termometern visade efter vandringen på Auschwitz.