Och man blir lik sin mor eller far

När jag om en sådär 40 år - eller för 14 år sedan om jag hade varit Justin Bieber - ska skriva min självbiografi (nuvarande arbetstitel: Han var inte riktigt lika dum som han såg ut) kommer den här dagen sorteras in under kapitlet "Mindre fantastiska torsdagar - när saker och ting inte blev som man tänkte sig".

Ibland pallar jag kliva upp runt kvart över sex, så som jag tänker varje kväll att jag ska göra nästa morgon. Det är väldigt skönt, tycker jag, att slippa stressa på morgonen; sitta och mysdricka mitt te i gryningsdunklet och ha gott om tid att läsa hela tidningen. Oftast kommer jag dock inte upp förrän efter halv sju, och då måste jag vara hypereffektiv för att hinna med att duscha, äta frukost, sminka mig och skulptera frisyren. Sedan finns dagarna då hela min självbild av att vara en vuxen och ansvarstagande människa krackelerar, och upp ur skärvorna stiger då den finnige fjortonåringen som inte klarade av att hantera snoozeknappen överhuvudtaget.

När jag slog upp ögonen i morse kände jag genast att det var något som inte stämde. Jag tittade på klockan som stod på kvart i åtta. Sedan undrade jag lite varför det var så ljust i rummet, innan jag tittade på klockan igen och upptäckte att den var KVART I ÅTTA. Hade en stressforskare varit närvarande i min lägenhet då skulle vederbörande fått in mycket fin data, den saken är klar. Kortikotropinet fullkomligt sprutade ut ur hypofysen.

Jag tog ett drastiskt beslut att göra en ansats för att komma i tid till det att eleverna börjar klockan 8.20 genom att beställa en taxi. Den skulle enligt uppgift komma inom femton minuter, och jag räknade snabbt ut att jag då skulle vara på skolan kvart över åtta. Men som salt på löken i såret på laxen denna underbara morgon dök bilen inte upp. 

Jag gick fram och tillbaka utanför min port och tittade då och då - argt - på mobilen samt muttrade något om "Uppsala Taxi, aldrig mer" blandat med mindre fantasifulla svordomar. Samtidigt förstod jag då för första gången hur mamma och pappa måste ha känt sig när de kom hem från jobbet klockan 19.00 på typ en trött tisdag, för att mötas av synen av mig och Hannes (primärt, Love var oftast på träning) i soffan framför Vänner. Och sekunden efter få "Vad blir det för mat?" målbrottsbrölat i ansiktet. Den stressilskan alltså.

40 minuter efter beställningen dök taxin upp. Det hela, bortsett från SWAG:et i att åka taxi till jobbet, blev rätt onödigt. Hade jag tagit bussen direkt skulle jag också ha kommit fram till skolan typ kvart i nio, precis som resultatet blev nu.

Med en sådan start på dagen är det inte konstigt att man sedan är ute och cyklar på hal is och känner sig lite tappad bakom flötet under resten av den. Det känns ungefär som att gå omkring med alla kläder ut och in. Det går att göra allting och det känns ungefär normalt - men någonting skaver. 

Nu återstår bara hur vi går vidare efter detta regressionala magplask så att vi säkerställer att det inte händer igen. För det första bör Arsenal, som igår, inte vinna viktiga matcher på vardagarna, i och med att det då är det alldeles för svårt för mig att varva ner på kvällen. För det andra bör jag vara säker på att båda mina väckningsanordningar är påslagna - det är jag inte säker på att de var i morse. För det tredje - inför ett tredje alarm. För det fjärde: Skärpning för helvete.

Men dessvärre är det nog bara att inse. Inom ett år kommer jag återigen någon morgon vakna av den där självbilden som går i tusen bitar. Så väl känner jag faktiskt mig själv efter trettio år.