Med lite god vilja kan vi säga att första veckan av november är avklarad, men ändå känner jag inte riktigt att månaden har kommit igång på allvar. Så här års ska tillvaron liksom vara jobbigare. Jag är kanske inte världens piggaste människa och det har jag heller inga planer på att bli för det verkar mest jobbigt. Men jag är inte så sliten som jag borde vara såhär långt in på terminen. Jag får nog börja jobba lite hårdare tror jag. Det är ju ändå kul att vara på jobbet.
Visserligen gjorde kollegorna sitt bästa för att bidra till novembermisären genom att relativt framgångsrikt imitera ett svart hål igår på morgonmötet, för det var ett energiläckage av kosmiska proportioner när jag försökte få igång arbetslaget. Alla försök till uppiggande kommentarer sögs in gravitationen för att aldrig mer återfinnas.
Innan någon tror att jag är bitter på mina kollegor vill jag påpeka att jag gillar dem mycket samt att de väldigt sällan är energitjuvar normalt sett, men igår var de rätt omöjliga. Det har blivit lite av min självpåtagna uppgift att vara den som taggar igång kollegiet på måndagsmötet och ibland lyckas jag ganska väl, särskilt när de andra hjälper till. Igår var det dock den första novembermåndagen efter lovet, så det är förståeligt att det punkterna som skulle betas av kändes lika smidiga som att simma i tapetklister.
Ungarna var dock inte riktigt så stökiga som de kan vara efter ett lov. Om man bortser från det avbrutna tangentbordet och den andra skadegörelsen där på eftermiddagen alltså.
Bortsett från en måndagssvacka så känns tillvaron bra. Mycket kretsar naturligtvis runt jobbet, och det allra mesta flyter på bra där. Jag känner att jag börjar få koll inför betygsättningen redan nu (även om det är skönt att inte vara tvungen att sätta slutbetyg om en månad) och det har fortfarande inte blivit några konflikter att tala om. Grupprocesserna, var är ni? Det finns naturligtvis en del halvsvåra utmaningar att hantera, men det är överkomligt när allt annat funkar bra.
Igår var jag ute och sprang en runda efter ett par veckors latande och kanske en öl för mycket förra veckan, och det kändes på flåset. Det var verkligen inte lätt att få ut mig själv på rundan så jag fick nästan skrika motionsmantrat "jag har aldrig ångrat ett träningspass" tre-fyra gånger och samtidigt slå mig själv i ansiktet som en höjdhoppare inför världsrekordförsöket för att överhuvudtaget börja byta om. Mental styrka har alltid varit min styrka.
Samtidigt har den också alltid varit min svaghet.
Med den paradoxen tackar vi tisdagen den 5 november för idag och ber den samtidigt ställa upp stolarna innan den går hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar