Jag skulle kunna inleda med något om trötthet, men det vill ju ingen läsa om. Särskilt inte nu när vi äntligen har nått torsdagen, vilket man märker - om inte på att det står skrivet i kalendern - på prefredagsstämningen som infinner sig lagom till eftermiddagsfikat på torsdagseftermiddagen. Folk blir lite mer avslappnade, får lite mer livsgnista i ögonen och gamnacken börjar långsamt stegra sig likt Gandalfs häst i den episka scenen i Sagan om ringen när Rohirrim kommer till Helms klyfta i gryningen och vinner slaget mot Sarumans armé.
Eh. Typ så i alla fall. Vad var det vi pratade om? Tröttheten ja. Jag skriver inget om den helt enkelt.
Jag börjar bli lite varm i kläderna med nya gruppen nu, även om det är utmattande att köra så mycket schemabrytande saker som vi gör nu. Jag har hållit i tunga informationspass där det i princip bara har varit jag som pratar, och så är inte riktigt jag van att jobba. Min stil är mer en snabb introduktion och sedan får kidsen sköta snacket. Mer eller mindre i alla fall. Så jag är rätt less på min egen röst nu. I helgen tänkte jag försöka hålla käften så mycket det bara är möjligt. Om jag inte hamnar i konflikt med Hannes igen vill säga.
Vi hade nämligen igår vårt första stora bråk sedan jag flyttade hit. Han berättade om att han hade varit nere på centralstationen för att köpa sig ett busskort, men att kön till resebutiken hade varit över hundra nummerlappar lång. Detta hade föranlett att många människor helt sonika hade lämnat sina uttryckta kölappar ovanpå automaten då de antagligen hade fått insikten att kön var för lång för att stå i och således ville ge någon annan chansen att utnyttja numret som annars skulle gå till spillo. Här grep jag in i berättelsen och sa något i stil med: "Det är sjukt forever alone att stå och leta kölappar ovanpå automaten".
Detta lilla inpass gjorde Hannes mycket upprörd och han hävdade i starkt fördömande ordalag att man inte alls kunde använda begreppet "forever alone" i det sammanhanget, varpå han med emfas underströk det orimliga i min kommentar med att använda forever alone i varje mening. Typ "Hej, jag steker bacon. Forever alone" eller "Det var kul på jobbet idag. Forever alone". Då kontrade jag med min alltmer vanligt förekommande recension av brorsan i vilken "världens mest lättkränkta människa" är andemeningen, något som i sin tur ledde till att han blev än mer upprörd. När jag därefter, som ett saltkar i såret, norpade ett litet baconflarn ur hans stekpanna började det slå blixtar ur ögonen på honom: "DET ÄR JU BARA ETT PAKET I!"
Sen lugnade vi ner oss och kom under mer civiliserade former överens om vapenvila och jag gick och spelade badminton med Bäckström istället. Jag tycker att det där är en rolig motionsform. Det är intensivt, man får tävla lite, kanske lappa till sig själv i huvudet med ett racket och svettas en sväng. Ett bra komplement till att springa. Tills man sliter av sig hälsenan vill säga. Det är bara en tidsfråga.
Efter badmintonmatchen åt vi suspekt thaimat från ett suspekt gatukök innan vi avnjöt en efterlängtad Arsenalvinst på sjunde våningen i Ekumenikumparken. Bra onsdagskväll.
Tisdagskvällen var också bra då jag och Björn samt hans exkollega Viktor gick på standup på Katalin. Först var det en komiker som heter Marja någonting som inte riktigt tilltalade min humor (plus att tjejer ju är skittråkiga va, borde kanske inte stå på en scen va, utan framför spisen va), innan Björn Gustafsson (inte Dynamit-Harry utan den andra, han från Melodifestivalen) rev av ett set på drygt 20 minuter. Han var rolig. Och modern, för han skämtade om pronomenet hen på ett fyndigt sätt. Jag tänker inte återberätta, för att återberätta skämt är rätt mycket forever alone om ni frågar mig (antagligen inte om ni frågar Hannes).
Sedan kom Judah Friedlander, han med truckerkepsarna i min gamla favoritserie 30 Rock, och han bjöd på en hel del riktigt roliga rutiner som ständigt anspelade på hur överjävligt bra han själv är. En bra avslutning, även om han höll på någon kvart för länge.
Nu är det snart fredag, och den följs av den mest efterlängtade lördagen sedan sista gången jag fick lördagsgodis. Det måste ha varit runt 1993 skulle jag tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar