Då tackar vi sommaren 2013 för ett väl genomfört värv och går med högburet huvud in och sparkar igång hösten på volley. Nu är det september säger de, och det innebär att vardagslunken kommer åter på både gått och ont.
Den här veckan har jag dels ägnat mig åt att vara förkyld, haft reunion och gått på festival. 33 procent dåligt och 66 procent bra. Och så en procents avrundning för att jämna ut. Det får anses som rätt bra, även om man gärna vill över 75-strecket för en riktigt bra vecka, men det är svårt när man bara har tre parametrar att förhålla sig till. Vi får ta och se över det här tror jag. Vi startar en arbetsgrupp helt enkelt.
Veckan var rätt kämpig fysiskt sett. Jag vet inte om nämnda förkylning var en reaktion på att jag äntligen fick en helt och hållet lugn helg förra veckan efter en månad med lite väl högt tempo, eller om det bara var en biverkning efter kallsupen i den häxbrygd bestående av 150 tonåringars samlade baciller som jag har badat i under terminsinledningen. Sak samma, det var drygt att vara snuvig oavsett orsak. Avgå immunförsvaret säger jag bara.
Annars har veckan varit bra. Det är spännande att lära känna de nya eleverna och det är grymt skönt att ha ungefär tusen gånger så mycket erfarenhet jämfört med förra gången jag fick en sjua. Där jag för tre år sedan trevade mig fram utan någon som helst övergripande plan har jag nu tydliga syften med allt (nåja, nästan allt) jag gör och jag vet att det jag etablerar nu kommer att underlätta jobbet kommande år. Erfarenhet är nog lite underskattat ändå. Tänk på det alla åldersrasister därute.
En höjdare under veckan var den spontana reunion jag, Björn, Kalle och Dennis fick till på Pipes of Scotland i torsdags. Det slumpade sig så att både Kalle och Dennis var i stan samtidigt, och för ett par timmar var vi tillbakaflyttade till den fantastiska stämning som rådde i vårt kompisgäng under studietiden. Det måste ha varit glädjen i den kvällen som dödade förkylningen tror jag.
Till slut kom helgen och då skulle sommaren avtackas, och vad är ett bättre sätt att avtacka sommaren än att gå på festival på Eriksdalsbadet i Stockholm? Just det. Inget!
Först fick jag för mig att festivalen hette Propaganda, vilket ledde till att orimligt mycket av det jag pratade om i fredags relaterade till Joseph Goebbels. Sedan fick jag reda på att festivalen hette Popaganda. Boy, was my face red? Pinigt att vara en sådan n00b alltså.
En fin festivaltradition som jag har förädlat sedan jag missade Kent på Hultsfred 2001 är att ha tänkt se en artist, men sedan inse att det är så mycket trevligare att sitta och snacka och dricka öl istället så man tänker att skitsamma, det kommer fler spelningar. Denna tradition inlemmades även i Popaganda 2013, då vi råkade köpa en öl när Kate Nash började spela (henne har jag missat två gånger nu) och sedan bara kunde höra henne på avstånd. Resten av banden den kvällen missade jag också mer eller mindre. Jag såg bara lite av El Perro del Mar och The XX, men det jag såg gjorde inget för att övertyga mig om att det hade varit en bra idé att se mer av dem.
(Min värsta miss utan någon som helst konkurrens var när jag valde bort M.I.A. på Hulstfred 2005 för att gå och äta chips i tältet. Mår fortfarande dåligt över det beslutet.)
När området stängde gick jag och festivalsällskapet Becks på en mindre pubrunda på Söder innan vi tog logi hemma hos hennes moster.
Dagen efter var det dags för mer festival. Nu var det lite mer uppstyrt från vår sida och efter att ha mött upp Emma och hennes syrra såg vi flera band, om än några på håll eftersom ölområdet inte sträckte sig ut framför scenerna, dumt nog. Makthaverskan och Taken by Trees flimrade förbi utan att göra något större intryck innan Sibille Attar rev av en bra och energisk spelning. Jens Lekman såg jag lite på håll och det var helt rätt beslut eftersom den jäveln inte spelade sin bästa låt You are the light.
Resten av kvällen var en enda lång väntan på att Håkan Hellström skulle köra igång. Det var i och för sig inget som helst problem att slå ihjäl den tiden då man kunde dricka Norrlands samt kolla på skönt dansbeatiga Hot Chip. Med risk för att vara lite oskönt gubbig här (hey, jag fyller 30 nästa månad så vem bryr sig) vill jag uppmärksamma tjejen bakom trummorna i bandet, för jag känner att det är något alldeles särskilt med tjejer som spelar trummor. Om ni känner någon tjej som spelar trummor, fixa en blind date till mig då. Trummor är mitt enda önskemål. Och humor. Trummor och humor. Och intelligent. Trummor, humor och intelligent är mina enda önskemål. Och snygg om det går.
Någon minut efter nio drog Håkan till slut igång med Jag har varit i alla städer, och sedan var det bara att njuta i två timmar. Det finns få artister på vars spelningar jag kan sjunga med i varenda textrad och det finns ingen i Sverige som slår honom som liveakt, så på många sätt var det en fulländad spelning. Mitt betyg blir dock bara fyra bankbrädor, då jag tycker att han körde lite för mycket på rutin. Överraskningarna blev ganska få, och rätt många detaljer kände jag igen sedan gammalt i allt från gester till mellansnack. Nu börjar det också bli dags att plocka bort Ramlar som låt nummer tre i setlisten. Den börjar faktiskt bli sönderspelet (vilket framförallt är mitt eget fel naturligtvis då jag har spelat den exakt varje gång jag har sett Spotify på någon fest sedan 2007).
Bortsett från dessa små invändningar är jag mycket nöjd med spelningen, och det var passande att det var just Håkan som fick avsluta sommaren 2013 för min del, för den här sommaren har varit en riktigt Hellström-revival. Inte nog med att han släppte ett av sina mest helgjutna album i våras och att filmen baserad på hans texter kom i juli, jag har även lyssnat mycket på alla hans album under semestern. Därför var det symboliskt rätt att det var just han som blåste slutsignalen för årstiden, samtidigt som det var hoppingivande att det blev en framåtsyftande avslutning med Du är snart där.
Efteråt var vi två människospillror som trötta och slitna släpade oss Södra Station och pendeln hem till Uppsala. Trötta och slitna, men mycket nöjda med en härlig helg som gav fint energipåslag inför höstlunkens obeveklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar