Skulle vilja inleda med en liten varning om att kvaliteten på det här inlägget inte motsvarar den vi kan kräva av mig. Jag föreslår att ni istället läser något av de två inlägg från i år som faktiskt motsvarade de krav jag ställer på mig själv. Antingen det här, eller också det här. Resten kan ni högaktningsfullt skita i.
Det märks att det börjar bli skarpt läge på jobbet. Förra veckan lallade folk på i lugnt tempo, och fikarasterna hade en förmåga att dra ut på tiden som om det var fredagsfika varje dag. Då fanns ju fortfarande eoners eoner av tid till att förbereda allting. Nu har dock alla börjat inse att eleverna faktiskt börjar på måndag, och att man faktiskt hade mycket mer att göra än vad man hade trott. Och det i ett nytt datasystem.
Detta yttrar sig på olika sätt. Vissa blir tysta och sammanbitna, andra lättirriterade och sitter och smågnäller lite framför datorn över att den där filen VISST är sparad i rätt format, jag gjorde ju precis det IDIOTSYSTEM. Många drabbas också av störningar i korttidsminnet, inte RAM-minnet alltså utan det i huvudet. Som när man till exempel ska gå och kopiera något och på vägen till kopiatorn glömmer bort vad det var man skulle kopiera, och när man väl har kopierat så glömmer man kopiorna i kopieringsrummet och när man går tillbaka för att hämta kopiorna så glömmer man vad det var man skulle hämta. Sådär håller det på.
Jag själv märker särskilt av att jag fortfarande är mer i semesterläge än jobb-mode på att jag är så ineffektiv. Ta bara min seghet på morgonen. Det är som att jag har häftmassa under fötterna. Jag har två av tre mornar den här veckan missat bussen på grund av att jag har tagit för lång tid på mig att lämna frukostbordet till att ta på mig skorna och gå till busshållplatsen. Jag menar om bussen går 7.47 och det tar fyra minuter att gå till busshållplatsen är det inte så genomtänkt att gå hemifrån 7.46, som i måndags. Eller 7.48 som idag.
Men jag tror jag långsamt närmar mig formen, dag för dag. Jag behöver bara ett adrenalinpåslag, och det kommer när jag står inför den nya gruppen. Det ska bli grymt kul att träffa min nya klass. Än så länge är de bara namn i ett datasystem som jag inte riktigt behärskar, så jag ser fram emot att få ansikten och egenskaper att addera till dessa namn.
Just nu känner jag dock att jag behöver vila någon dag. Jag har inte haft en enda slappardag sedan jag åkte till Lysekil, och med tanke på att det känns som att åkte till Lysekil 1995 är det lite för länge. Beslutet att köra all in som avslutning på semestern har visat sig något överilat, och jag hade gärna tagit en lugn helg - men supporterplikten kallar. Så det får fortsätta gå i ett någon vecka till.
Jag får försöka gå och lägga mig i tid istället, även om det inte är lätt när jag ligger så många avsnitt av The Daily Show back efter sommaren. Eller när man får för sig att googla på tv-serien Step by step som gick på eftermiddagarna när jag gick på högstadiet för att ta reda på vad min tv-flickvän som var med i serien hette (Dana) (även Al var en kandidat, särskilt i de senare säsongerna) (men jag har aldrig varit svag för Karen, hon försökte för mycket på något sätt).
Ja, precis sådan där omistlig information som man bara måste förtära när klockan närmar sig 0.18.
Det var det. Kom inte och säg att jag inte varande er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar