It's getting hot in here

Ibland har jag använt mig av uttrycken "tropisk hetta" och "svettas floder". Det är dock först efter att ha upplevt temperaturer som är närmare 40 grader under några dagar som jag förstår deras sanna innebörd. Det ÄR verkligen tropiskt här i Centraleuropa och det jag HAR svettats får floden Wisla i Krakow att framstå som en rännil på fönsterrutan under ett höstregn. 

Åh. Höstregn - ge mig!

Men vi ska inte fastna i vädret. Jag vet vad ni tycker om det. Svårigheten är dock för oss eskimåer att överhuvudtaget greppa att det ens går att uppleva den här typen av värme, så samtalsämnena blir något låsta. Typ vid "Det här är det varmaste någonsin", "Jag längtar till november" och "Det är så sjukt varmt". Värme kan tydligen hämmande för kreativiteten. 

Men vi ska inte fastna i vädret. 

Sen vi sist hördes av har jag bytt resesällskap. Jag lämnade Lysekil efter en i mitt tycke trevlig vecka för buss och tåg ner till Helsinborg där Lander och Ellström mötte upp för vidare färd ner till Hamburg. Där drog vi snabbt till Reeperbahn för en helkväll med uteserveringshäng samt lite dans framåt sent. 

Dagen efter (och här ska vi inte fastna i vilka sängplatser vi valde under natten, för Ellström vill nog inte det) var det segt till en början och värmen hade då börjat klättra mot rekordnivåer. Målet för dagen var träningsmatchen mellan Hamburg och Inter på en mer än halvtom arena. Det var kul ändå eftersom man får dricka öl på tyska arenor. 

Matchen utvärderades inte alls särskilt noga på kvällens middag. Vi pratade mer om vädret tror jag. Min obligatoriska schnitzel var dock tyvärr rätt svag, så jag antar att jag måste tillbaka till Tyskland snart igen. Vilket känns överkomligt. 

I söndags åkte vi bil hela dagen bortsett från en paus i gamla DDR för Bundesliga 2-matchen mellan Cottbus och ett annat lag som jag inte orkar kolla upp vad det heter. Matchen var avgjord efter tio minuter då östtyskarna hade 3-0 redan då. Det var inte den bästa match jag har sett i mitt liv, men det har sin charm ändå att uppleva nya arenor samt att se den tyska fotbollsfamiljen i all sin brist på prakt. 

Resten av dagen handlade om bilåkning till Krakow samt att diskutera hur extremt sjukt varmt det var och att gnälla på standarden på de polska vägarna. Äntligen, efter nästan hundra mil, var vi i Krakow och varvade vi ner med några fina lokala pilsner i hotellbaren. Jag gillar hotellbarer måste jag säga. 

Idag gick vi upp skapligt och ägnade några timmar åt att lära känna Gamla Stan av Krakow, vilken var vacker. Det var dock väldigt varmt igen så efter att tag var vi tvungna att åka bil igen, mest för att få känna svalkan från vår nya BFF AC:n. 

Nästa stopp var laddat då det var koncentrationslägret Auschwitz Birkenau Jag behöver nog inte förklara hur det kändes att se ett dödläger med egna ögon så jag skippar det. Det som gjorde starkast intryck på mig var dock att se de gigantiska högarna med skor, resväskor och andra personliga tillhörigheter som blev kvar efter att fångarna hade avrättats. Särskilt en monter som var överfull med barnskor fick det att hugga till i hjärtat. 

Värmen tog dock knäcken på oss så det gick inte att se allting i de två lägrena. Det vi hann med var dock tillräckligt att smälta för en dag. 

Nu är det ännu en etapp i bil. Jag sitter och lyssnar på Lander som antingen skäller ut det polska vägnätet eller citerar Jönssonligan samt håller räkningen på hur många gånger Ellström har somnat. Känns som att det här med att åka bil börjat bli ungefär lika uttjatat som allt snack om väder i det här inlägget, så det ska bli skönt med några bilfria dagar i Warszawa nu. Men det får gärna bli lite kallare än de 38 grader som termometern visade efter vandringen på Auschwitz. 

Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte

Här sitter jag på en strand i sunny Lysekil och bara njuter. Om man bortser från att jag missade att smörja in min ena fot så den har jag bränt utav bara helvete, och den smärtar ju en hel del. Annars bara njuter jag. Det är som det ska för det är ju som Leonard säger: There's a crack in everything. 

Vi, that is päronen, Hannes, Love, Kerstin, Elis och yours truly, har varit här i några dagar nu, jag vet inte riktigt hur många och det spelar faktiskt ingen roll. Det är semester och slappt på alla sätt och vis, men det hindrar ju inte att det händer en hel del att skriva hem om. 

Det bästa, eller värsta beroende på hur man ser det, hände i lördags just när vi hade kommit hit. Han som äger huset vi hyr bor på granntomten, och helt utan förvarning stack han ut huvudet från köksfönstret som vetter mot vår uteplats där jag och Kerstin satt, minding our own business. Mannen frågade oss om vi ville se "en liten show" i hans trädgård sen. Jag genomgick då en inre kris där jag slets mellan känslan att det var det absolut sista jag ville se i hela världen och kravet att uppträda så att tesen om svenskar tråkighet och inbundenhet motbevisades. Detta ledda till att hela gänget (utom Love som skyllde på att någon var tvungen att vara med en sovande Elis) kom fram till ett gemensamt YOLO och till slut gick på "showen". 

Jag kommer ha svårt att beskriva det vi fick uppleva, nej genomlida, där i grannträdgården med ord som gör spektaklet rättvisa. Det var som att manusförfattarna till Tre solar och Spiceworld hade gått samman för att genomföra ett Guinness-rekordförsök i grenen sämsta monolog någonsin. 

En man i medelåldern som av oklar anledning bar peruk, sydväst, solglasögon upp och ner samt hade stoppat en kudde under träningsoverallsjackan för att se tjock ut (som man gjorde när man var sex år gammal) började berätta en bearbetad version av Rödluvan och vargen. Bearbetningen gick ut på att bokstäverna i många ord bytte plats så att till exempel "Rödluvan" blev typ "Lödruvan". 

Inledningsvis gick det att sympatiskratta här och där, men i takt med att ångesten växte och allting visade sig vara rätt poänglöst förbyttes våra ansträngda leenden i stela grimaser. Jag tror jag såg ut ungefär som den där stackars vietnamesen som just ska bli skjuten av polischefen i huvudet på det där berömda svartvita fotot. När showmannen gick över till att spela full och göra sin variant av Robert Gustavssons Illern Göran, med fiskar i huvudrollen för att få till en västkustsk touch på det hela, började vi alla hoppas på att något drastiskt, typ en atombomb, skulle inträffa så att det tog slut någon gång. När han sedan började berätta en rolig historia blev jag på allvar orolig att jag skulle vara tvungen att sitta där i flera timmar. 

Till slut klev mamma in i handlingen och sa att vi var tvungna att gå och börja packa upp och då flydde jag fältet, så svårt traumatiserad att jag inte klarade av att prata om det inträffade förrän 24 timmar senare. Och inte hade vi hunnit gå på Bolaget heller, så det fanns ingenting av bedöva sig med. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Både uppträdandet och det där med Bolaget. 

Det blev lite mer kvalitativt igår när jag och pappa gick till den klassiska biografen Folkan och såg Känn ingen sorg. Filmen var kanske ingen superhöjdare, men det var ändå fint att se alla Håkan Hellström-referenser och höra tolkningarna av hans låtar. 

Jag skulle här vilja ta tillfället i akt att punktera myten om att Håkan inte kan sjunga. Man må avsky hans låtar eller honom som person, men ingen som lyssnar ärligt på låten Valborg kan påstå att han inte sjunger rent. Gör man det ändå är man helt omusikalisk och bör avstå från att yttra sig om musik i resten av livet. 

Nu måste jag luta mig tillbaka i brassen och bearbeta alla de jobbiga känslor som revs upp i och med att jag behandlade sång- och dansmannen med kudden innanför tröjan. Glömma går inte. Det finns inte tillräckligt med vin och sprit för att fylla den fjärd av sorger som revs upp i min själ. Det är så att säga för sent för vin. 

We'll marry our fortunes together

Bra tryck på aktiviteterna nu måste jag säga. Stockholms skärgård, fotbolls-EM och bröllop. Och ännu är det tre veckor kvar på semestern. Loven alltså, det är fan därför man blir lärare.

Jag tar det i tur och ordning, för man behöver inte alltid sträva efter att få till dramaturgi med komplex uppbyggnad i bloggar. Jag har liksom redan fått mitt betyg i svenska för åk 9 (MVG, tackar som frågar) så jag har ingenting mer att bevisa någonsin i mitt liv.

Det började i torsdags med att jag och Aspeqvist (jag använder efternamnet här eftersom alla jag känner heter Erik) stämde träff på Arsenalsgatan i Stockholm för vidare färd mot skärgården. Ett av mina första inlägg på den har oftast tvivelaktiga bloggen handlade om just en sådan utflykt, så detta är nästan något av en tradition. Vi satte oss på en ångbåt och pratade om för- och nackdelar med friskolor (bland annat) i två timmar och vips var vi framme på Grinda, en bättre ö i den mittersta delen av skärgården.

Där letade vi upp en bergsskreva med lä och solsken och lät sedan sommaren skölja över oss i purpurvågor. Det rörde sig liksom inte om några stora åthävor, utan det var de enklaste av nöjen i fokus. Erik badade, jag smörjde in solkräm på min melanomska hy, vi åt sillunch och pratade om ledarskap (bland annat). Timmarna gick och efter en mellanlandning i solloungen på värdshuset tog vi båten över den guldglittrande fjärden tillbaka till Stockholm innan vi joggade till kvällens restaurang på Norr Mälarstrand. Jävlar vad vi unnade oss där, det var ett riktigt YOLO-restaurangbesök.

Efter middagen ville vi ta en drink och jag ville gå till närmaste hotellbar eftersom jag älskar hotellbarer. Erik tyckte dock inte att vi skulle ta första bästa ställe, så den idén dissades. Synd då att det första bästa stället också visade sig vara det sista bästa stället på Kungsholmen så vi fick efter en timmes letande åka till lägenheten på Lilla Essingen där Erik huserade istället. Känns som att Erik har bränt sina chanser att bestämma bar nu, är väl det man kan säga om det.

Fredagen blev i stort sett en mellandag med resa till Linköping och så. Jag var dessutom seg efter allt unnande dagen före, så en hel del av planerna för fredagen fick strykas. Det fanns dock utrymme för att gå och se England-Spanien i fotbolls-EM på nya fina Linköpings Arena med mor, far, Hannes och föräldravännen Björn. En kul match även om Arsenaldamerna i England inte levererade i och med spanjorskornas seger.

På lördagen var det så bröllop. Fredrik skulle gifta sig med Märta och det var en fin inledande vigsel innan det blev finmiddag. Det var kul att träffa Berlingänget igen, och det var dessutom en del andra roliga återseenden. Min bordsdam visade sig vara pressekreterare i Miljöpartiet, så det är bra att jag nu har en direktlina in till Gustav (som vi i den inre kretsen kallar honom, ja språkröret ni vet). Det blir praktiskt när jag ska få igenom den så kallade Fridolinreformen till årsskiftet 2014-15, som med en tidsrevolution kommer lösa problemen med arbetslösheten och stressen i samhället. Jag började spåna på idén där under slutet av kvällen och jag är säker på att när jag presenterar den så kommer den gå viral i samma stund. Återkommer kanske till den i ett senare inlägg.

Jag höll, såklart, ett tal och ledde in det i min och Fredriks låt Statoil som vi skrev för drygt tio år sedan. Vi framförde låten tillsammans och det var kul att få göra det. Han uppskattade det mycket, och det var precis meningen.

Senare på kvällen återförenade också jag och Kleiner vår duo Sprängarpatrullen och framförde vår största hit, en cover av Paul Simons America som vi senast framförde för elva år sedan under en turné på Costa del Sol i Spanien. First Aid Kit, ni kan väl välja en egen låt att tolka?

Det blev en rolig och minnesvärd bröllopsfest som slutade med en taxiresa i morgonljuset genom stan för 1100:-. Vi tar väl en YOLO på den också antar jag.

I söndags blev det lugnt och städat på alla sätt och vis, men jag orkade ändå med en längre promenad från Lambot till Gamla Linköping och tillbaka. Känns som att jag behöver några sådana dagar till nu.

Igår träffade jag Per och Erik (alla heter som bekant Erik, den här är Pers bror) och vi kollade på England-Ryssland. Jag tar främst med mig två saker från matchen:
1. Att höra först Rysslands nationalsång och sedan nynna med i God save the queen var mäktigt.
2. Ibland stämmer myten om engelska personer och deras bristande dentalhygien. En supporter såg ut precis som karikatyrerna av brittiskor i Family Guy, in i minsta detalj, ända ner till tanden. Ja, tanden. Det ska vara singularis.

Efter matchen tog vi en öl med Elin innan det blev lite soffhäng i Lambohov med Hannes som nu var pigg efter att ha sovit i 36 timmar i sträck efter den svensexa han var på i lördags.

Roliga dagar. Låt oss nu göra de avslutande tre veckorna på semestern lika trivsamma.

I've got two legs from my hips to the ground

Ser man på. Det är ett historiskt datum idag den elfte (?) juli 2013. Idag begåvades jag nämligen med min legitimation. Min lärarlegitimation. 

Som alla andra hade jag ju hoppats på att man skulle få typ en polisbricka, eller åtminstone en mässingsplakett av något slag. Istället blev det bara en PDF-fil med en lista på vad jag är behörig i. Avgå Björklund. 

Det var inga överraskningar. Inga negativa i alla fall. Jag får undervisa upp till gymnasiet i engelska och i svenska samt svenska som andraspråk är det upp till nian, precis som examen alltså. Bra att svenska 2 gick igenom, för där trodde jag att 30 poäng inte räckte för att få legitimation. 

Det som var mer oväntat var att jag också är behörig att undervisa i "Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering" på gymnasiet och "Humanistisk och samhällsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning". Jag känner mig inte helt hundra på vad det här är för ämnen i praktiken. Känns som att Luks är den som kommer förklara för mig vad det där betyder. 

Sedan vi hördes av sist har jag hunnit träffa Magnus för en samkvämskväll på Uplands. Det var inga konstigheter med det heller, men det var en intressant grej som hände. Jag berättade om alla märkliga lärarpraktikanter vi har haft hos oss det senaste året, och framförallt om hen som utan anledning ställde till med en stor scen genom att skälla ut en elev för något som eleven inte hade gjort och sedan hamnat i en stor konflikt med rektorn om det. Mitt sammanfattande omdöme om hen var att personen kanske är bättre lämpad inom någon annan bransch än skolan. 

Två timmar senare började det regna och en person hoppade in under parasollet där vi satt och frågade om det var ledigt. G i v e t v i s var det samma människa som jag hade pratat om vilket Magnus räknade ut på ungefär två minuter. Vissa personer sänder ut obehagliga vibbar. Vi gick ganska snabbt efter det kan jag säga. 

Nu har jag några dagars utflykt från Uppsala framför mig. Blir spännande att se vad det landar i. 

Vi har fest, med stillheten som gäst

Igår var jag tvungen att vila extremt mycket. Jag är nämligen så oerhört gammal nu så när jag går på en fest med en massa människor som är yngre än 25 år behöver jag sova i 48 timmar för att överhuvudtaget fungera i det här samhället. Jag tog alltså en längre tonårssovmorgon till kanske klockan tolv, och den följde jag sedan upp med en längre tupplur på en dryg timme där vid tresnåret. Mellan sömnskoven kollade jag på hela säsong ett av Arrested Development samt åt en glass. Det var den bästa måndagen hittills.

Den direkta orsaken till att jag behövde sova bort 75 procent av dygnet var att Tobias och hans sambo Allis bjöd till sommarfest i idyllen Sjötorp utanför Gävle i lördags. Det är en tradition som de har kört i fyra år nu, och därför var det såklart hedrande att som utböling bli inbjuden.

Jag kände inte så många där, men alla var väldigt trevliga så det var inga problem att umgås med folket. Jag har dock aldrig förut hört så mycket snack om efterbörd tidigare, och jag skulle bli mycket tacksam om jag inte hörde så jättemycket mer om det i framtiden. Inte för att jag är äckelmagad eller så, men att bada i det är att gå över gränsen.

Det var en vacker sommardag som långsamt vandrade in i en vacker sommarnatt. När det var som mörkast tog vi en simtur till en brygga som såg ut att ligga ungefär 60-70 meter bort, men när jag väl var i vattnet visade det sig att den i själv verket låg 60-70 kilometer bort. Det kändes i alla fall som det i och med att senaste gången jag simmade någon längre sträcka var på Fyrishov hösten 2010. I söndags fattade jag inte varför jag hade ont i armarna, innan jag förstod att simturen på ungefär fyra minuter var boven i träningsvärksdramat.

Vi var vakna sådär sent som ljusa sommarnätter inbjuder till och det blev ganska djupt framåt småtimmarna när till exempel människans inneboende ondska diskuterades. Vi kom dock inte fram till lösningen vad jag minns. Jag tror också att jag blev lite poetisk framåt läggdags för jag har hittat en anteckning i mobilen som lyder "Ser en dimridå som flyktigt vaddar in vattenytan / Ser en spegelbild som orsakr [sic!] oro i tid och rum."

Ja, det var vackert att se och så. Men det är ingen anledning till att hålla på så där. Vad jag försökte förmedla var antagligen det trolska i att se morgondimman sväva över vattnet ungefär som röken väller över scengolvet när Sarah Dawn-Finer gör en riktigt jävla fläskig ballad i melodifestivalen. Jag ska skärpa mig, men samtidigt är det inte första gången jag blir fullständigt knockad av det vackra i en insjö en sommarnatt när solen går upp. Ni får ha lite överseende med mig.

Söndagen inleddes med ett uppfriskande morgondopp. Så skulle man ha det inne i stan också. Synd att Fyrisån är lika inbjudande att bada i som de där vattendragen runt Fukushima, så det är ju inte att tänka på. Helgen i Sjötorp rundades av med fruktläsk och en lätt illamående resa tillbaka längs E4:an till Uppsala. Fina dagar.

Nu ska jag gå och slipa på mina metaforer. Känner inte att de var riktigt vässade där i lördags natt.

Jag har köpt mig en akustisk gitarr

*Paus för att jag ska räkna ut vilken dag det är*

Onsdag var det ja. Jag har några sköna dagar bakom mig där tempot har varit alldeles lagom. Visste ni för övrigt att det där om att begreppet lagom bara finns i svenskan är en faktoid? Det finns även i norskan har jag lärt mig, och nu har ni också lärt er det. Visste ni det redan så får ni ta det som en repetition, vilket aldrig skadar. Repetition är kunskapens moder, som jag brukar säga (jag brukar faktiskt det).

När tempot är lagom innebär det att jag har vettiga saker att göra, utan att det blir alldeles för mycket. Det kan vara ett ärende på stan, jobb med supporterklubben eller en löprunda. Perfekta sommardagar, men det skulle nog vara tråkigt att ha det så i längden. Den sociala inputen blir tämligen begränsad när man är i Uppsala på sommaren i och med att typ alla jag känner har flyttat härifrån, så det är tur att jag har Hannes att umgås med. Fast frågan är hur mycket social imput som kommer av sådant umgänge, för jag är mest storebrorsdryg och han är kränkt på grund av min storebrorsdryghet.

Fast lite får han faktiskt skylla sig själv när han sover till klockan 15.30 (alternativt dygnar för att komma rätt i rytmen) eller bokar tågbiljett till ett tåg som redan har gått.

I måndags var jag fortfarande lite sliten efter fredagens övningar hos Ola (ärligt talat, vad var det i den där skotska ölen?) men det gick över efter en långpromenad. På kvällen gick jag och Hannes till Sp*rs-Jonas och grillade. Hannes var en jävel som grillmaestro, vilket var en glad överraskning. Sin vana trogen gick han sin egen väg och vände köttet utan verktyg - utan att bränna sig. Imponerande.

Igår gjorde jag inte så mycket, och idag hade jag varit briljant nog att boka in en klipptid i gryningen. Det kändes som en vrålbra idé när jag bokade i måndags att lägga den tidigt så att jag inte skulle ligga och grissova bort min sommar. När klockan ringde i morse där vid halv tio kändes det som den sämsta idén sedan någon fick snilleblixten att bygga en tunnel genom Hallandsåsen, men jag kom upp till slut. Halv tio kanske inte låter så tidigt, men testa att tonårssova i några veckor så får du se hur lätt det är att gå upp sen. Det är nog lika bra att jag börjar vänja mig, för det är ju bara en månad kvar tills jag börjar jobba igen.

*Paus för ångestattack över att det är så lite kvar på semestern*

Idag fick jag ett stort paket från Tyskland på posten. Det var min nya gitarr som kom. Min gamla gick ju sönder en natt för fem år sedan när Esh råkade hoppa på den efter att vi hade dansat på bordet i mitt korridorsrum, så den åkte i brännbart. Sedan försvann även motivationen att spela gitarr på grund av att en person som hade stark påverkan på mig var väldigt anti mot att jag höll på med sådant, men det senaste året har lusten härligt nog återvänt. Och nu är alla förutsättningar på plats igen för att jag ska bli den där gitarrguden en gång för alla. Vi har alla våra öden och gitarrgud är mitt.

Om ni vill mig något i kväll är jag på nation. Det tur att jag har lärt känna nästa generation Uppsalastudenter nu när alla mina kompisar har blivit vuxna.

You said you needed time, and you had time

Det börjar droppa in ett och annat tecken på att jag nu är inne i semesterlunken på allvar. Det mest tydliga är att jag inte har koll på vilken veckodag det är i och med att jag nu när jag är ledig inte behöver följa det här konceptet med arbete på vardagarna och ledighet på helgen som de har infört. Det känns lite som att vara student igen, bortsett att jag inte går och fikar på ÖG stup i kvarten.

Ett mer subtilt tecken på att jag närmar mig semesterkoman är att jag blir helt sönderstressad av att ha en tid att passa. I fredags skulle jag till exempel vara hos Ola klockan sex, och det gjorde att jag började bli orolig över att hinna redan på torsdagskvällen. Det är märkligt för på en normal fredag passar jag ju tider hela dagen, från det att bussen går på morgonen via lektioner och möten på dagen till något mer festligt på kvällen. Jag får inte ihop det riktigt.

Det här går i och för sig att koppla till ett annat ledighetsfenomen, nämligen det att saker som normalt sett är en del av livspusslet och som genomförs med nästan robotliknande effektivitet nu kan bli ett dagsprojekt. Gå och handla - då är hela måndagen rökt. Klippa sig - tisdagen inbokad. Ta en öl på onsdagskvällen - ställ in resten av veckan.

Ett konstigt fenomen helt enkelt, för det är ju inte som att det saknas tid.

Sedan jag bedrev skogsröjning på landet har jag hunnit med en hel del. I tisdags åkte jag in till Eskilstuna med mina föräldrar och hälsa på farmor på hennes demensboende. Det var en situation som var svår att förhålla sig till, då jag inte har träffat farmor på länge samt att hon nu är så märkt av sjukdomen att hon knappast vet vem jag är längre. Att hon var glad och skrattade gjorde det dock enklare, men det är ändå en märklig känsla som jag inte riktigt kan hantera på något bra sätt.

Därefter blev det ett par dagar hos Luks i hans och Elins nyinköpta (nåja, ett år sedan) hus. Det kändes som ett bra hus, särskilt när den stora överraskningen presenterades - de har pool! Jag tror inte jag har känt någon med pool förut, så när de har fått ordning på pumpen känns det som att jag kommer bjuda in mig själv dit fler gånger på somrarna.

Det blev lugna dagar i Eskilstuna. Jag fortsatte med kroppsarbetet då jag hjälpe Luks gräva ett hål till den vallgrav han ska anlägga. Det blev här tydligt att jag är bäst på destruktiva aktiviteter som att gräva och såga ned saker. När det var något konstruktivt som skulle fixas, som att olja in trädäcket höll jag mig undan. Den konstruktiva delen av hjärnan är som sagt ledig.

I fredags var det dags för årets ölprovning hemma hos Ola. Jag, han och Magnus inledde traditionen i fjol och i år ville även Marie vara med. Skottland vann med 4,25 poäng i snitt. En fin kväll i det inte alltför kyliga sommarmörkret som tog slut när det började ljusna. Good times. Jag tänker dock inte nämna att jag drack te ur en Chelseakopp, för det var så sjukt förnedrande. Det ska också föras till protokollet att vi nästa år bör köra med en sexgradig skala, då vi inte kan hantera en femgradig längre på grund av det nya betygssystemet.

Gårdagen var en sådan som på Wikipedia skulle kunna få texten "Denna artikel om en dag är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den." i anslutning till den. Den saknade så att säga vettigt innehåll. Jag och Hannes låg mest i varsin soffa och kvad samt kollade på film och/eller sov. Han hade visst också varit på någon form av provning på fredagen om en säger.

Idag har jag roddad med sådant som var i behov av att roddas med samt sprungit ett litet varv. Diskat har jag också gjort. Ja, det var i min själ en spännande helg. I morgon säger kalendern att det är måndag, men jag upplever det inte som så i och med bristen på söndagsångest. Morgondagens projekt är att gå till kemtvätten och lämna in min kostym som ådrog sig stora fläckar av smink och tonårstårar på skolavslutningen. Stressen över allt som måste fixas hela tiden alltså. Kan man aldrig få ta det lite lugnt?