Vi, that is päronen, Hannes, Love, Kerstin, Elis och yours truly, har varit här i några dagar nu, jag vet inte riktigt hur många och det spelar faktiskt ingen roll. Det är semester och slappt på alla sätt och vis, men det hindrar ju inte att det händer en hel del att skriva hem om.
Det bästa, eller värsta beroende på hur man ser det, hände i lördags just när vi hade kommit hit. Han som äger huset vi hyr bor på granntomten, och helt utan förvarning stack han ut huvudet från köksfönstret som vetter mot vår uteplats där jag och Kerstin satt, minding our own business. Mannen frågade oss om vi ville se "en liten show" i hans trädgård sen. Jag genomgick då en inre kris där jag slets mellan känslan att det var det absolut sista jag ville se i hela världen och kravet att uppträda så att tesen om svenskar tråkighet och inbundenhet motbevisades. Detta ledda till att hela gänget (utom Love som skyllde på att någon var tvungen att vara med en sovande Elis) kom fram till ett gemensamt YOLO och till slut gick på "showen".
Jag kommer ha svårt att beskriva det vi fick uppleva, nej genomlida, där i grannträdgården med ord som gör spektaklet rättvisa. Det var som att manusförfattarna till Tre solar och Spiceworld hade gått samman för att genomföra ett Guinness-rekordförsök i grenen sämsta monolog någonsin.
En man i medelåldern som av oklar anledning bar peruk, sydväst, solglasögon upp och ner samt hade stoppat en kudde under träningsoverallsjackan för att se tjock ut (som man gjorde när man var sex år gammal) började berätta en bearbetad version av Rödluvan och vargen. Bearbetningen gick ut på att bokstäverna i många ord bytte plats så att till exempel "Rödluvan" blev typ "Lödruvan".
Inledningsvis gick det att sympatiskratta här och där, men i takt med att ångesten växte och allting visade sig vara rätt poänglöst förbyttes våra ansträngda leenden i stela grimaser. Jag tror jag såg ut ungefär som den där stackars vietnamesen som just ska bli skjuten av polischefen i huvudet på det där berömda svartvita fotot. När showmannen gick över till att spela full och göra sin variant av Robert Gustavssons Illern Göran, med fiskar i huvudrollen för att få till en västkustsk touch på det hela, började vi alla hoppas på att något drastiskt, typ en atombomb, skulle inträffa så att det tog slut någon gång. När han sedan började berätta en rolig historia blev jag på allvar orolig att jag skulle vara tvungen att sitta där i flera timmar.
Till slut klev mamma in i handlingen och sa att vi var tvungna att gå och börja packa upp och då flydde jag fältet, så svårt traumatiserad att jag inte klarade av att prata om det inträffade förrän 24 timmar senare. Och inte hade vi hunnit gå på Bolaget heller, så det fanns ingenting av bedöva sig med. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Både uppträdandet och det där med Bolaget.
Det blev lite mer kvalitativt igår när jag och pappa gick till den klassiska biografen Folkan och såg Känn ingen sorg. Filmen var kanske ingen superhöjdare, men det var ändå fint att se alla Håkan Hellström-referenser och höra tolkningarna av hans låtar.
Jag skulle här vilja ta tillfället i akt att punktera myten om att Håkan inte kan sjunga. Man må avsky hans låtar eller honom som person, men ingen som lyssnar ärligt på låten Valborg kan påstå att han inte sjunger rent. Gör man det ändå är man helt omusikalisk och bör avstå från att yttra sig om musik i resten av livet.
Nu måste jag luta mig tillbaka i brassen och bearbeta alla de jobbiga känslor som revs upp i och med att jag behandlade sång- och dansmannen med kudden innanför tröjan. Glömma går inte. Det finns inte tillräckligt med vin och sprit för att fylla den fjärd av sorger som revs upp i min själ. Det är så att säga för sent för vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar