My tea’s gone cold

Igår hade jag min första rejäla dag med me-time för den här sommaren. Det är faktiskt sjukt underskattat att umgås med sig själv ibland och bara vara. Särskilt som att jag har varit omgiven av andra människor tjugofyrasju sedan jag gick på semester för tre veckor sedan, mycket trevliga människor för all del men någon jävla måtta på trevligheterna får det vara. Ser jag ut som Skavlan eller?

Vad kan man då ägna sig åt en fredag i början av juli i ett Uppsala i sommarkoma? Tja, det vanliga. Motionera (två pass – vad säger ni nu va?!), städa lite halvhjärtat, ta igen tre veckors missad surfrunda, gå och handla ett par gånger bara för att man kan, söka lägenhet, göra te, glömma bort att man har gjort te, bli irriterad, lugna ner sig, tänka att det gör inget för jag kan göra nytt, göra nytt, glömma bort det igen, tänka att jag vill ändå inte ha något jävla äckligt te, boka en resa samt spela ukulele.

Jag klarade mig från att bli rastlös fram till kvällen ungefär, men jag tror att det är bra att träna sig på att hantera ADHD:n så att den inte eskalerar. Vi behöver alla tid för återhämtning och kontemplation över de intryck man har fått under de inledande veckorna av semestern. Till exempel att analysera den jämtländska dialektens särart. Bara ordet ”brydd” skulle jag kunna ägna fler timmar åt och verkligen bena ut dess betydelse, för det där ordet använde de till allt som har med förvåning till irritation att göra. För att inte tala om den märkliga kongruensböjningen av adjektiv i plural.

Men det kan jag faktiskt inte tänka mig att en kvalificerad majoritet av läsarna är intresserade av grammatikanalyser, så resten av mina tankar om det behåller jag för mig själv. För tro mig, det finns mer. Jag är sjuk. Jag behöver nog vård.

Idag gör jag nog ungefär samma. Jag ska landa i rastlösheten en gång för alla.