Ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud

Jag hade inte otur en enda gång igår, fredagen den trettonde till trots. Å andra sidan hade jag inte heller tur en enda gång heller, men det ena behöver ju inte förutsätta det andra. Det var en dag helt utan nyckfulla inslag från henne vi brukar kalla ödet.

Eftersom att det var en sådan där mellandag igen, som man behöver efter en resa, tog jag det bara lugnt. En dag när man bara varvar ner och låter dagen långsamt gunga en genom tillvaron, likt en mor som ömsint vaggar sin nyfödde son till sömns i vagnen en solig förmiddag i bersån. Zentillvaro är kanske att ta i, för jag är ju ingen dreadsbackpacker i Asien som håller på att ”hitta sig själv” genom ”meditationskurser med buddismmunkar”. Min tillvaro är mer zenish.

Jag ägnade mig åt vardagsbestyr som att tvätta. Ja. Det var väl det enda vardagsbestyret jag gjorde som räknas när jag tänker efter, i alla fall om man ser till det som kreti och pleti kallar vardagsbestyr. Jag tror inte den stora allmänheten räknar ”Att uppdatera Arsenal.se” som ett vardagsbestyr. Nog är det ett vardagsbestyr för mig, så jag gjorde två vardagsbestyr. Men nu tror jag att alla, efter snart sju upprepningar, har läst ordet vardagsbestyr tillräckligt många gånger för att fylla en tvåårsranson så vi går vidare.

Det har också blivit två motionsrundor. Jag känner att jag skulle må bra av att åtminstone närma mig min matchvikt igen, och för två somrar sedan gick jag bort nästan tio kilo så jag vet att det kan vara effektivt med långa promenader. Då hade jag i och för sig ångest över att mitt förhållande inte var särskilt bra och motion är en bra ångestdämpare, så jag hade finfin motivation då att gå eller springa ett par mil om dagen.

Tyvärr har jag inte så mycket att ha ångest över för tillfället, så jag är ganska säker på att jag inte kommer att gå ner tio kilo. Det enda som får det att hugga till lite i magmunnen då och då är väl det att jag ännu inte har klart med en bostad från och med augusti, men det börjar se ljusare ut på den fronten. I början av nästa vecka vet jag mer. Dessutom har det här med bostadjakten varit ett stående ångestinslag i ett och ett halvt års tid så det är mer som att andas än regelrätt ångest. Något som bara pågår utan att man tänker på det.

Så några tio kilo blir det inte som sagt.

Vad ska jag göra idag då? Skulle kunna tänka mig att fortsätta njuta av en stressfri tillvaro och bara samla kraft. Snart kommer höstens regn och rusk och ersätter sommarens regn och rusk. Då måste man vara redo och utvilad.