Jag har vaknat på Daugavas botten

Jag tänker inte påstå att jag är för gammal för den här typen av utsvävningar, för det vore en förolämpning mot alla som läser detta och är äldre än mig, men jag är fan inte tillräckligt ung längre. I går på förmiddagen mådde jag bara snäppet bättre än Arvid i Utvandrarna när han har druckit ur den giftiga källan i öknen. Min giftiga källa var dock delikat. Stupid Lāčplēša, sluta var så delikat.

Men nu går jag händelserna i förväg - även om cirkeldisposition inte alls är dumt rent dramaturgiskt. Här är hela storyn om dagarna i Riga.

I tisdags var det tidig, för att vara semester, uppstigning och taxi ut till ARN. Hedemora hade någon idé om att ju tidigare vi åkte ut desto bättre för då kunde man dricka mer öl, och jag var för trött efter måndagskvällens grillfest på balkongen (ärligt talat, det är dags att vi alla börjar kalla balkongen vid dess rätta namn nu – det där med ”ballen” slutade vara roligt 2007) för att orka protestera och påpeka det rimliga i att man oftast inte är sugen att dricka Carlsberg klockan nio på morgonen. Men är man på flygplats så är man, och det är tydligen lag på att man ska ta minst en pint då.

Timmarna gick snabbt och snart var vi uppe i luften för att ännu mera snart vara i Lettland. Det kändes typ som att flyga till Gotland. I Riga blev vi på klassiskt turistmanér blåsta av en taxichaufför innan vi kände på hotellet en kortis och därefter gick över mäktiga floden Daugava på en minst lika mäktig Sovjetpjäs till bro.

Vi började vår kväll i gamla stan där restaurangerna ligger. Först gick vi omkring planlöst och söp in atmosfären. Sedan kände vi för att supa in mer flytande intryck och satte oss på en pub där vi stiftade bekantskap med både min nya kompis Lāčplēša och servitrisen Kate. Eftersom att vi var i forna Sovjet tyckte jag att det var rimligt att äta surkål och jag kan bara anta att det var den som fick mig att må som en förgiftad dagen efter. Jag vet inte vad det skulle ha varit annars som gjorde mig så däven.

Eftersom att det kom en skyfall modell Småland var vi tvungna att sitta kvar på puben i flera timmar tills man blev sådär febrigt lullig som bara en lunch som övergår i en bättre sittning kan göra en. Till slut blev det dags att gå vidare och vi hamnade i en gränd där de anställda av allt att döma delar skräddare med Skorpan Lejonhjärta. Där ville vi vara djärva och smakade den lettiska nationaldrycken Black Balsam i en drink. Nu behöver jag inte smaka den någon mer gång. Det är allt jag har att säga om den.

Där satt vi en gränd och skålade så att ölen bokstavligen flöt över bordet och någonstans där kom vi på att mat vore en bra idé så vi testade en spännande lokal konceptkrog som serverade hamburgare över disk. McDonalds tror jag bestämt att den hette. Kvällen inne i stan avslutades med att vi gick förbi Kate och blev halvt utskällda för att vi bara ville ha en öl var. På hotellet inventerade jag minibaren. Det var ett väldigt, väldigt klokt och genomtänkt beslut.

Dagen efter mådde jag mindre bra som sagt, och när vi väl kom ut på stan hade nog klockan hunnit bli två. Det var dock inte förrän vi hade letat rätt på Skonto Rigas stadium som jag kvicknade till helt. Eller så var det urinstanken från den intilliggande knarkarkvarten som fungerade som luktsalt.

Vi tog dagen som den kom och carpade så mycket vi kunde. Gick in i någon galleria och konsumerade lite kläder och skor och sådär som man gör när man turistar. Lunchen intogs på en italienskjapansk restaurang. Bra kombo. Där satt vi och filosoferade över allt från trådbussar till hur det kommer sig att alla lettiska tjejer var snyggast i världen. Måste vara något i vattnet.

Det blev en vända till vårt hotells takterrass där kvällssolutsikten var så bedårande att man var tvungen att ta jättemånga kort som sedan inte alls gör den rättvisa. Sådana utsikter har vi nog alla haft många erfarenheter av. Maten däruppe motsvarade inte vyn, men drinkarna höll nog så hög klass. Han måste ha varit en sådan där bartender som inte kallar sig bartender utan mixolog.

På kvällen satt vi på ett torg och lyssnade på skönt dåliga coverband innan det blev en bit mat och ytterligare någon drink hos Kate, fast hon jobbade inte. Det var tydligen Laura som hade kvällspasset igår. Det var kanske därför Kate blev så irriterad när vi bara tog en öl i tisdags natt. Men det är bara spekulationer från min sida. Laura var också trevlig, men någon Kate var hon inte.

Som avslutning på resan tyckte Hedemora att vi skulle ”tömma hela jävla minibaren” och han kom in med mycket hög svansföring i rummet. Enda problemet var att han upptäckte sängen på väg mot kylskåpet och fann sig väl tillrätta i den istället. Så den enda som tömdes var hans plånbok när han fick betala räkningen för minibaren i morse.

Idag var det hemresa och hemresor är bland det tråkigaste jag vet. Det enda jag tänker nämna om den var att jag fick fina Phileas Fogg-vibbar när vi lyfte klockan 14.00 på RIX och landade klockan 13.59 på ARN. Ur led är tiden och så vidare.

Det första som hände i Uppsala var att det började regna. Det andra som hände var att en fågel lät sin avföring landa på min väska. En bättre metafor för allt det bedrövliga med en hemresa än detta går inte att hitta på.

Jag är dock mycket nöjd med resan. Riga är en mycket vacker stad och mycket, framförallt mat och dryck, är hemskt billigt. Fast allt känns billigt när man handlar med leksakspengar. Men nu får jag lugna ner mig med resandet för ett tag, för oavsett hur billigt allt kändes börjar pengarna på kontot ta slut nu.