När: 18 oktober 2013
Bäst: Vem som helst blues
Sämst: Ljudet. Winnerbäck är för mellansnack ungefär vad Tre Solar är för svensk filmkonst, men jag vill gärna uppfatta att mellansnacket är fantasilöst och lamt.
Fråga: Om du står till exempel bakom mig och hojtar att För dig är din favoritlåt, hur påverkas då din trovärdighet av att du pratar sönder exakt hela låten?
Betyg:
Förra gången jag såg Lasse Winnerbäck, på Gröna Lund för drygt ett år sedan, tyckte jag att han hade blivit mindre publikfriande och mer svårtillgänglig för den som inte är inlyssnad på hela hans backkatalog jämfört med tidigare konserter. Då inledde han med en låt som fortfarande inte är utgiven, som om han ville testa publikens tålamod. Den inledningen framstår dock som en övertänd Stockholm i mitt hjärta i Allsång på Skansen i jämförelse med den matta av svårmod han rullar ut över Cloetta Center i hemstaden med de första låtarna av den här spelningen.
Inledande Vi åkte aldrig ut till havet låter ungefär som om någon skulle göra parodi på en Winnerbäcklåt, så den har jag nästan svårt att ta på allvar. Den är så sjukt deppig att AW-stämningen i arenan är på väg att bytas ut mot måndagsmisär. Publiken är dock i allmänhet - i alla fall den delen av publiken som är där för att lyssna och inte stå och snacka hela tiden - på hugget och håller, trots huvudpersonens mörker, modet uppe med entusiasm och ständiga små jubel när någon Linköpingsreferens dyker upp i texterna.
Efter en svart inledning där backdropen pryds av upplyftande bilder som skorstenar, avfallshögar och en nedlagd Folkets Park, kommer några äldre låtar som lättar upp stämningen något där framförallt En tätort på en slätt och Min älskling har ett hjärta av snö får lyster. Bandet är ganska stelbent och behöver nog jobba mer på att nå ut till en så pass stor publiken som den här kvällen.
Höjdpunkten kommer när Vem som helst blues spelas, och den illustreras effektivt på skärmen bakom bandet med en lång utzoomning i en bar där människorna sitter och ensamdricker och där Lasse själv dyker upp på ett hörn, lite som vem som helst. Övertydligt javisst, men väldigt estetiskt tilltalande. Ett annat riktigt starkt nummer från nya skivan är titelspåret Hosianna, som känns lite som en kusin till Söndermarken.
Publiken fortsätter också leverera genom att skapa feststämning, och agera gigantisk kör i Ingen soldat. Kan jag kanske våga hoppas på att den nu får ersätta överskattade Hugger i sten som det stora allsångsnumret på Winnerbäckspelningar framöver?
Under extranumren får spelningen den tändning som jag saknar under det ordinarie setet och både Elden och Solen i ögonen är så bra som jag någonsin har sett dem framföras. Sista låten är givetvis Söndermarken, och på nytt bjuds vi på den film där vi bokstavligen får följa båtens väg från Tinnerbäcken kanske vidare mot Vättern, kombinerat med svepande luftbilder från Vidingsjö. En repris, men vissa repriser klarar man av att återuppleva många gånger. Särskilt i Linköping där alla känner igen bilderna.
Överlag är det en bra spelning, men jag saknar överraskningarna. Mycket går i trygghetens tecken, och bandet skulle med fördel kunna leka lite mer med låtarna så att de inte låter precis som studioversionerna. En del av låtarna på nya skivan håller inte heller samma klass som vissa av de som utelämnades den här kvällen och det känns lite slösaktigt att inte spela det bästa materialet. Samtidigt förstår jag att han vill spela nya skivan fullt ut. Ett annat minus är att ljudkvaliteten är alldeles för dålig.
Jag sammanfattar det hela som trevlig fredagsunderhållning i Cloetta Center. Det är dock ganska långt från en riktigt magisk spelning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar