Jag vill inte gärna inleda med en lögn, så jag skriver inte att jag redan på morgonen kände att den här tisdagen skulle bete sig lite rövt. Men det var något som hamnade snett tidigt i alla fall, och när något hamnar snett tidigt blir det ungefär som på träslöjden. Jag ser att jag har skruvat ihop de första två brädorna av min hylla lite snett, men tänker att det löser sig nog - och en termin senare ger jag pappa en hylla som hellre borde kallas för ramp. Eller brasved för den delen. Det löser sig liksom aldrig om det blir snett för start.
Min ej särskilt noggranna inledande skruvdragning den här dagen bestod i att jag missade min hållplats i morse. Eller missade den gjorde jag inte, utan jag var beredd att kliva av men bussjäveln bara körde förbi. De borde införa ett system för det där med avstigande passagerare. Någon form av signal från oss till chauffören om att "Nu vill jag av!". Det kan inte vara så svårt att styra upp.
Alternativet är att jag använder det där systemet med stoppknappar som faktiskt finns, och inte förväntar mig att någon annan ska göra det åt mig. Som om jag inte har nog med saker att tänka på.
Det var inte konstigt att jag kände mig lite stukad när jag kom till jobbet. Mina medpassagerares skadeglada blickar när det såg mig missa min hållplats - eftersom jag stod där vid dörren som en dåre när bussen åkte förbi - brände fortfarande i ryggen på mig, och till råga på allt fick jag omgående ont i bihålorna.
Under sådana omständigheter krävs det inte mycket för att jag ska bli lite småtjurig på morgonsamlingen (efter kommentaren "Vadå prov i morgon? Varför har du inte sagt något?" - vilket jag givetvis har gjort, ett tresiffrigt antal gånger). Enligt mig själv är jag oftast väldigt otjurig (min förra klass hävdar säkert motsatsen - men på den tiden förlorade Arsenal mycket oftare), men ibland är gränsen passerad.
Nu ska vi dock inte dröja vid det något mer. Tisdagar är tisdagar är tisdagar som man säger, så det är bara att tugga i sig den, spotta ut kärnorna och gå vidare. Vidare mot kvällens tid i tvättstugan. Living the dream.
Det är tuffa tider i lärarbranschen just nu, när vi lider emot jul. Mina rättningshögar verkar inte försvinna av sig själv i år heller, trots att jag bär dem fram och tillbaka mellan skolan och hemmet. Jag orkar inte sitta kvar på skolan till skitsent varje dag, men hemma får jag verkligen inget gjort. Ska jag hinna med allt före betygssättning får det nog inte bli några fler avantgardistiska försök att ta med jobbet hem, så det får bli arbetskvällar på arbetet den här veckan och nästa. Så ni vet var ni har mig.
En bra sak med den här dagen, för att väga upp lite, var att jag köpte en ny patron till sodastreamern tre veckor efter att den gamla tog slut. Nu behöver jag inte dricka okolsyrat vatten som en barbar längre. Ibland får man vara glad för minsta lilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar