Förra veckan kändes som att den aldrig skulle ta slut, och efter jobb, jobb och jobb plus jobbtankarna däremellan kändes det nästan lika skönt som det låter att i fredags spräcka fontanellen i kaklet och mata in betygen.
Jag firade detta med att möta upp Hannes på Centralstationen och ta bussen till Västerås där Love och Kerstin utlovade räkmuffins och pulled chicken. Men huvudattraktionen var inte maten, även om jag var mycket förtjust i maten. Huvudattraktionen var givetvis nyfödda Edith som numera också är Västeråsbo. Det kändes skönt att välkomna detta unga lovande tillskott i släkten för talangpoolen har börjat kännas rätt så grund på slutet. Vi behöver all påfyllning vi kan få.
Edith är inte mer än en månad gammal, så hon kan ju inte så många tricks ännu. Det hon gjorde var mest att sova, äta, gråt, bajsa och kräkas. Ungefär som jag igår alltså. Men mer om det senare. Storebror Elis hade dock fler trick på lager, och den här kvällen verkade han skrämmande nog ha snöat in på att jobba med eld. Först kom han ut från toan där ett juleljus brann i stämningssyfte, och sa att han hade "hällt bort det röda varma vattnet" som låg i ljuset ner i toan. Nog kan man någonstans se treåringens goda ambition med detta, men frågan är om Västerås kloaker håller med. Stearin passar mindre bra i avloppsrör har jag hört.
Han ville också testa ett annat ljus genom att trycka in fingret i veken, vilket tyvärr visade sig göra ont. Bränt barn vill in i elden, eller hur det nu är man säger. Utmaningen i att uppfostra en treåring alltså. Jeezus...
På lördagen väcktes jag klockan tidigt av att Elis tände taklampan i vardagsrummet där jag och Hannes sov. Det finns värre sätt att vakna när han är med om man säger så - en gång viskskrek han att jag lät som en gris när jag sov. Efter frukost drog vi tillbaka till Uppsala där jag först gick och kollade på någon jävla skitmatch innan jag mellanlandade hemma inför kvällens numera rejält traditionsenliga knytisjulbord med hasard. Traditionen startade, räknade vi ut, 2006 hemma hos Josefin på Höganäsgatan och därefter har vi nu genomfört den varje år i åtta år. Av originaldeltagarna är det bara jag och Becks som återstår, men sådär är det ju med klassiska formationer - medlemmar byts ut då och då. Se bara på Beach Boys eller Kiss. Eller Sugababes.
I år blev vi nio personer, varav tre debutanter. För första gången var vi hemma hos Emma och om man någon gång ska använda begreppet gamman så var det nu. Det var som en riktigt Disneyjul (fast med 15 liter vin) och alla var glada och julfryntliga.
Julklappshasarden tillhör alltid en av höjdpunkterna på kvällen, och det är alltid någon present som blir högintressant. Den här gången var det pelikanturbanen som lockade mest intresse, tätt följd av flygsvampsstatyetten. Självklart fick jag inte med mig någon av dessa hem - inte ens min present, Hello Kitty-DVD:n, kom jag ihåg att ta hem. Becks fick turbanen och Emma tog för andra året i rad hem en superpresent i flugsvampen. Minns bara förra årets bröstkopp.
Festen fortsatte till sent, men när ångorna från den konstgjorda snön som Hannes hade vunnit och propsat på att vi skulle testa hade fyllt lägenheten tillräckligt fick det vara nog för mig. Att gå 1,5 kilometer hem fanns givetvis inte på världskartan när klockan var så långt gången in på det nya dygnet så jag investerade i en taxi. Den bäst spenderade hundringen förra veckan skulle jag säga.
Igår imiterade jag alltså Edith så mycket jag kunde - bortsett från gråt- och kräksattackerna. Det var verkligen inte läge för några som helst utsvävningar.
I morse kände jag att jag verkligen längtar efter jullov. Verkligen alltså. Fyra dagar till - det får gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar