Idag har jag idisslat en av livets stora frågor alldeles för länge. En sådan där dovt surrande tanke som aldrig riktigt släpper taget, och som till slut blir ett jetmotorvrål som tar över hela tillvaron. En fråga som har gäckat mänskligheten sedan den dag vi blev medvetna om vår existens.
Jag syftar givetvis på frågan "Hur ser man skillnad på en text där eleven 'skriver med relativt god språklig variation, utvecklad textbindning samt relativt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer' och en text där hon 'skriver med god språklig variation, välutvecklad textbindning samt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer'?".
Om man skulle göra en skiktröntgen på min hjärna just nu skulle det bara synas livstecken i den delen som sätter betyg. Övriga delar skulle överhuvudtaget inte ge något utslag alls. Deadlinen för den här terminen närmar sig och jag har alldeles för mycket kvar att bedöma för att det ska kännas som att jag har läget under kontroll. Det kan nog bli rekord i arbetade timmar den här veckan.
Det är i regel alltid mycket att göra sista veckan före betygsättning, men i år känns det mer än någonsin. Varje gång jag blundar ser jag utdrag ur läroplanens kunskapskrav, dansande som solkatter framför ögonen. Och så de ständiga avvägningarna. Är texten tydlig, eller bara relativt tydlig? Är den här analysen välutvecklad och väl underbyggd eller bara utvecklad och relativt väl underbyggd? Är det nu jag går raka vägen till regeringskansliet och utmanar Jan Björklund på duell en gång för alla?
När jag överblickar mina digitala rättningshögar hugger stressen tag i min nacke som klorna på en störtdykande vildvittra och avståndet till fredag känns jämförbart med det till midsommar. Som tur är kommer jag givetvis lösa även detta, men jag har en känsla av att mitt rekord i att jobba sent från förra torsdagen kommer vara hotat.
I helgen lyckades jag dock sticka ett tillfälligt hål på betygsbubblan då jag drog till Örebro för lite fint häng med Ellström, Lander, Teo och Kicken. Alltid när jag åker till Örebro spelar vi TP, och jag gick in i matchen med gott självförtroende. Jag tog även tidigt tunga frågor som Återstoden av dagen och Pygmalion, men jag märkte omgående att den intellektuella spänsten ungefär motsvarade spänsten hos den där ryske höjdhopparen den gången han tävlade dyngrak. Det hela slutade med att Lander vann på tid, men när vi sedan valde att spela vidare tog jag hem segern - även om det knappast kändes som en seger. Geografi alltså - vilken bedrövlig kunskapslucka jag har där.
På kvällen gick vi ut och roade oss, men när Teo förvandlades till offentliga-julpynts-Grinchen var vi tvungna att jogga hem i snöyran. Innan Dennis eller någon annan från Örebropolisen plockade in honom.
Dagen efter kom Kicken och bjöd på frukost. Han var sliten efter att enligt egen utsago ha slagit estniskt rekord i att vara vaken mellan fredag och lördag, och sedan ägnade jag resten av dagen åt att lyssna på hans teorier om livet, universum och allting. Han är nog den av de jag känner som är mest lik Karl Pilkington (och det är en komplimang), för Kicken har ett sätt att se på världen som ingen annan. Jag borde pitcha idén om att göra reality-tv med honom till mina kontakter i tv-branschen. Björn känner ju han Raggadish-killen, så där har vi kanske en väg in.
En uppfriskande helg mitt i betygshetsen - som inleddes omgående igår igen. Då köttade jag på hemma fram till elva, men idag kände jag att det fick vara nog med hemarbete. Det är bara betyg som ska sättas - inte något världsavgörande klimatavtal med jordens framtid på spel som ska klubbas igenom - och jag ska inte fullständigt gå ner mig bara för det. Det kan vara värt att intala sig när vildvittrorna krafsar en i hårbotten och ingen Birk finns i närheten som räddaren i nöden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar