Idag finns det egentligen bara två saker att tala om och jag har svårt att avgöra vilken som är mest klichéartad:
1. Stormen St Jude/Judas Taddeus/Simone eller vilket namn som nu gäller den här timmen.
2. Återgången till den så kallade normaltiden.
Ettan handlar ju om vädret, så den kräver ju ingen ytterligare motivering. Vädret är ju något vi alla verkar använda som social motorolja i det stora maskineriet vi har valt att kalla interaktionen. Det sägs ju även finnas en kulturhistorisk aspekt här då väder var något som i allra högsta grad påverkade vår vardag på den tiden för en sådär 150 år sedan då vi var mer självförsörjande än idag. Då kunde ju en sommar som den vi just upplevde innebära torkkatastrof för grödorna, men svält och död som följd, och således var vädret alltid centralt.
Jag kan dock känna att vi är klara med vädret som samtalsämne nu. Det är uttömt. Jag har i alla fall inget mer att tillägga - mitt korta och tämligen finesslösa kåseri om att snö inte är särskilt kul att ha och göra med där efter lunchen idag blev mitt sista genmäle i den stora debatten om vädret. Vi måste ha kommit längre i vår sociala utveckling år 2013 snart 14. Och ja, ni får verkligen trycka upp detta inlägg i ansiktet på mig nästa gång jag pratar om att det är jobbigt med svart novemberregn i sidled. Det är inte mer än jag förtjänar.
Vad gäller tvåan ovan finns det vissa oskrivna regler för vad man ska ta upp.Vi bör till exempel prata om hur skönt det är att få sova en timme extra, samt att det är lite ljusare på morgonen igen. Men det är bara uppvärmningen. Den riktiga 100-metersfinalen är givetvis minnesreglerna. Dessa ska avhandlas minst tre gånger måndagen efter normaltidens införande. Och eftersom jag tydligen inte heller har förnyat mina uppslag på fyra år, så tror jag att vi lämnar de sociala klichéerna där. För den här gången. Vi hörs väl igen om detta i slutet av mars igen, antar jag.
(Också intressant att se i länken att alla gillade listor redan 2009.)
Den här helgen kommer inte gå till historien som den mest hälsosamma jag har unnat mig, och efter att knappt ha motionerat under veckan av rädsla för att trigga igång förkylningen som ligger och lurar någonstans till höger om halsmandlarna går inte heller veckan till historien som den mest hälsosamma. I fredags hade vi personalfest med någon form av spöktema och det blev sent som vanligt. Skandalerna uteblev dock (bortsett från att ett bord brann upp och att Marie blev så rädd på spökvandringen att hon började gråta - en vanlig fest alltså).
Efter att ha ägnat lördagen åt att i många timmar i lugn samtalston resonera med mig själv om det orimliga i att komma hem en sådär dryg timme innan DN anländer rykte jag upp mig och åkte buss till Vickan för lite häng med tjejerna där. Vi åt pizza och något glas Il Conte tills det blev sådär sent igen och sen fick jag åka buss genom natten.
På söndagen gjorde jag som i visan och sov mest. Oavsett vad vår präst ville.
Idag har det varit höstlovsjobb. Mina nya elever gjorde som mina gamla förra veckan. När de frågade vad jag skulle göra på lovet och jag svarade "jobba" hånade mig grovt. Jag ser fram emot att hämnas när jag åker till London om några veckor. Det är allt jag har att säga om det.
I morgon tror jag att jag ska prata en hel del om att det blir så oerhört mörkt så tidigt på eftermiddagarna numera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar