Den här helgen har jag sponsrat SJ för allt vad kortläsarna höll. Jag började med en klassisk joggning från jobbet, eventuellt någon timme för tidigt mot när jag egentligen slutar, för att hinna med tåget ner till Linköping. Bortsett från en frän krampattack i baksidan av höger lår i höjd med Nyköping var resan lugn och behaglig. Det räckte med att jag vecklade ut benen lite mer. Står det mellan kramp och ogillande blickar från medresenären mittemot som tvingas flytta på sina gigantiska stövlar är valet enkelt.
I Linköping var det orimligt kallt så jag skyndade mig till Per där han och Sandra bjöd på en patenterat stark drink och en bättre pasta. Även Elin var där och kom som vanligt inte riktigt överens med katten Lukas som imponerande nog fortfarande lever. Förtäringen satt där den skulle, och vi hade nog alla gärna suttit kvar där i tre-fyra timmar till och förlustat oss, men vi hade ju biljetter till Lasse Winnerbäck så det var bara att ge sig ut i istiden igen. På Cloetta Center skiljdes vi åt, Jag, som var förutseende nog att köpa biljetter när det fortfarande fanns biljetter till ståplats, gick till ståplats och alla andra, som sköt upp det här med att köpa biljetter litegrann, gick till sittplats. Axel-Prokrastinering 0-1.
Efter spelningen kände vi alla att vi behövde ventilera upplevelsen och gick därför till en pub i de centrala delarna av Linköping som jag av någon anledning trodde hette Broder Tuck. Detta var mycket märkligt eftersom det aldrig såvitt jag vet aldrig har funnits en pub med det namnet i stan. Jag såg i de andras ögon att de var på väg att ringa psykakuten, men när jag skämtade bort mitt misstag blev stämningen åter mycket fryntlig.
Vi satt på Pitchers, som puben tydligen heter (har bara funnits i typ fem år så det är inte så konstigt att jag inte har koll), tills klockan började bli så mycket att jag fick återuppleva livet som 18-åring i Lambohov genom att åka nattbussen hem. Det var inte sista bussen då de har ändrat så att den går typ klockan tre nu (vad var det för fel att genomföra den förändringen 2002 när jag BRYDDE mig?) så det var antagligen därför den inte var den där rullande tortyrkammaren full av överförfriskade idioter (including yours truly) jag minns nattbussen som.
Jag kom i säng klockan två och blev mycket irriterad när någon jävel hade satt min väckarklocka på 06.00 på lördagsmorgonen. Jag var på väg att skriva något väldigt argt på Facebook, men sedan kom jag på att den där jäveln var jag själv eftersom jag och mamma skulle ta ett tidigt tåg till Eskilstuna. Nu har jag lärt mig att jag behöver mer än fyra timmars sömn under en natt.
I Eskilstuna var det 90-årskalas för farfar och han berättade väldigt mycket om hur det var att jobba på Skandiaverken på 1930-talet. Det var intressant till största delen, även om detaljerna blev något utmattande efter ett tag. Hans minne är något alldeles enastående då han kan komma ihåg detaljer om gubbarna på fabriken från 1938. Hade jag berättat historier om när jag var yngre skulle jag ha svårt att minnas den typen av detaljer om de så var från förra veckan. Jag är rätt minnesgod själv (bortsett från om jag har träffat folk förut) vill jag tycka, men det där är extremt.
Det var en trevlig dag och alltid kul att träffa släkten, men det ska medges att det var oändlig skönt att komma hem och få sova. Fyra timmar är verkligen inte nog.
Idag har jag grejat lite med supporterklubbsprylar. Skrivit lite texter och skickat mail och sådant. Jag har dessutom sprungit en mil på en rätt bra tid. Mer än så finns det nog inte att berätta, för nu tänkte jag kolla på Agenda och förbereda en grej inför jobbet i morgon som jag inte hade behövt göra om de hade styrt upp ett bättre datasystem. Kul att jobba ideellt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar