And I said, what about breakfast at Tiffany's

Disclaimer efter att själv ha läst igenom: Det här inlägget blev inte direkt läsvärt, men då jag saknar stolthet i stort publiceras det ändå. Tips: Istället för att läsa det kan man exempelvis börja med Platespotting.

Sådär. Det tog bara 72 timmar för mig att bli människa igen efter lördagens lilla backanal. Känns som ett klart rimligt sätt att tillbringa en hel söndag, en hel måndag och, om vi överdriver lite, nästan hela tisdagen. Så det där får vi ju se till att göra om.

Jag var i Karlstad i helgen och firade femtioårsjubileet av The Beatles spelning i Sundstaaulan. Ja, det var lite jobb med supporterklubben också, men fokus låg så klart på att uppmärksamma att de fyra långhåriga gossarna från Liverpool som en gång bodde på samma hotell som jag nu fick äran att begå nattkvarter på. Jag tror att de bodde på Statt i alla fall. Var skulle de annars ha bott?

Närå. Det var ju såklart klubben som på nytt tog mig till Värmland. Vi hade styrelsemöte, samt firade att vår nya hemsida äntligen ligger online (alla hyllar den, till och med Hipp-Hipp-Anders Jansson på Twitter). En mycket produktiv dag, även om man blir utmattad av att sitta och vara kreativ under så pass många timmar som vi ändå jobbade. Ändå var vissa mer kreativa än andra. Kicken levererade ännu ett storstilat citat då han i ett försök att övertyga någon om att denne inte skulle beskyllas för något om en satsning gick snett: "Du kommer inte behöva bära skamvrån".

Efter mötet gick vi och käkade middag på en båt där Jocke talade om för vår kypare att Uffe hade skaffat ett Twitterkonto ungefär 25 gånger. De sista 23 gångerna såg hennes leende svagt ansträngt ut. Efter några ingefärsdrinkar gick vi vidare till någon form av etablissemang där vi trodde att vi var så unga att vi skulle kunna tåla vad som helst. Därefter sjöng vi om Mesut Özil tills de stängde innan jag och Bäckström tycke det var god idé att skälla ut minibaren på hotellrummet.

Dagen efter hade vi som orkade upp en liten återsamling i föreningslokalen, eller egentligen orkade jag inte, men eftersom tåget ändå snart skulle gå fick jag masa mig upp till en sen frukost. Den här hajpen runt hotellfrukostar som en del kör förstår jag inte riktigt längre. Det är ju alltid samma gamla trötta baconskivor och köttbullar och smaklösa pålägg överallt. Dags att någon förnyar sig. Jag kan rekommendera att ni kollar in Pullmann-hotellet i Köln. Alla bra frukostbufféer bör servera champagne. Se och lär.

Sen var det en mindre stabil tågresa hem i ett X2000 där den där vinkelbalanstjofräsen som vanligt inte fungerade. Väl hemma tänkte jag att jag skulle vila ögonen lite där vid 18-tiden. Sen, när jag vaknade klockan 21.30, kände jag mig bra dum. Nu skulle jag ju inte kunna somna på natten.

Så blev det. Jag var pigg som en lärkspya hela dagen igår och det får betecknas som världens åttonde underverk att jag var kvar och jobbade till klockan 18. I övrigt har jag redan förträngt måndagen den 14 oktober.

Idag har det varit tisdag, en dag som inte har klättrat på världsrankingen (alla gillar ju listor) sedan 2010, och som inte heller visar några som helst tecken på en ny formtopp. Det enda riktigt minnesvärda från den här dagen var det unika i att jag fick ett elevarbete inlämnat via Twitter (uppgiften gick ut på att skriva Twitterinlägg, så det var inte så konstigt som det låter). How's that for att tala kidsen språk?

Sedan tänkte jag åka till Ikea, men ångrade mig direkt. Varför göra något den här veckan som man kan skjuta på till nästa?