You're the storm that I believe in

Idag finns det egentligen bara två saker att tala om och jag har svårt att avgöra vilken som är mest klichéartad:
1. Stormen St Jude/Judas Taddeus/Simone eller vilket namn som nu gäller den här timmen.
2. Återgången till den så kallade normaltiden.

Ettan handlar ju om vädret, så den kräver ju ingen ytterligare motivering. Vädret är ju något vi alla verkar använda som social motorolja i det stora maskineriet vi har valt att kalla interaktionen. Det sägs ju även finnas en kulturhistorisk aspekt här då väder var något som i allra högsta grad påverkade vår vardag på den tiden för en sådär 150 år sedan då vi var mer självförsörjande än idag. Då kunde ju en sommar som den vi just upplevde innebära torkkatastrof för grödorna, men svält och död som följd, och således var vädret alltid centralt.

Jag kan dock känna att vi är klara med vädret som samtalsämne nu. Det är uttömt. Jag har i alla fall inget mer att tillägga - mitt korta och tämligen finesslösa kåseri om att snö inte är särskilt kul att ha och göra med där efter lunchen idag blev mitt sista genmäle i den stora debatten om vädret. Vi måste ha kommit längre i vår sociala utveckling år 2013 snart 14. Och ja, ni får verkligen trycka upp detta inlägg i ansiktet på mig nästa gång jag pratar om att det är jobbigt med svart novemberregn i sidled. Det är inte mer än jag förtjänar.

Vad gäller tvåan ovan finns det vissa oskrivna regler för vad man ska ta upp.Vi bör till exempel prata om hur skönt det är att få sova en timme extra, samt att det är lite ljusare på morgonen igen. Men det är bara uppvärmningen. Den riktiga 100-metersfinalen är givetvis minnesreglerna. Dessa ska avhandlas minst tre gånger måndagen efter normaltidens införande. Och eftersom jag tydligen inte heller har förnyat mina uppslag på fyra år, så tror jag att vi lämnar de sociala klichéerna där. För den här gången. Vi hörs väl igen om detta i slutet av mars igen, antar jag.

(Också intressant att se i länken att alla gillade listor redan 2009.)

Den här helgen kommer inte gå till historien som den mest hälsosamma jag har unnat mig, och efter att knappt ha motionerat under veckan av rädsla för att trigga igång förkylningen som ligger och lurar någonstans till höger om halsmandlarna går inte heller veckan till historien som den mest hälsosamma. I fredags hade vi personalfest med någon form av spöktema och det blev sent som vanligt. Skandalerna uteblev dock (bortsett från att ett bord brann upp och att Marie blev så rädd på spökvandringen att hon började gråta - en vanlig fest alltså).

Efter att ha ägnat lördagen åt att i många timmar i lugn samtalston resonera med mig själv om det orimliga i att komma hem en sådär dryg timme innan DN anländer rykte jag upp mig och åkte buss till Vickan för lite häng med tjejerna där. Vi åt pizza och något glas Il Conte tills det blev sådär sent igen och sen fick jag åka buss genom natten.

På söndagen gjorde jag som i visan och sov mest. Oavsett vad vår präst ville.

Idag har det varit höstlovsjobb. Mina nya elever gjorde som mina gamla förra veckan. När de frågade vad jag skulle göra på lovet och jag svarade "jobba" hånade mig grovt. Jag ser fram emot att hämnas när jag åker till London om några veckor. Det är allt jag har att säga om det.

I morgon tror jag att jag ska prata en hel del om att det blir så oerhört mörkt så tidigt på eftermiddagarna numera.

Ser jag röken från Tekniska Verken är jag snart hemma igen

Den här helgen har jag sponsrat SJ för allt vad kortläsarna höll. Jag började med en klassisk joggning från jobbet, eventuellt någon timme för tidigt mot när jag egentligen slutar, för att hinna med tåget ner till Linköping. Bortsett från en frän krampattack i baksidan av höger lår i höjd med Nyköping var resan lugn och behaglig. Det räckte med att jag vecklade ut benen lite mer. Står det mellan kramp och ogillande blickar från medresenären mittemot som tvingas flytta på sina gigantiska stövlar är valet enkelt.

I Linköping var det orimligt kallt så jag skyndade mig till Per där han och Sandra bjöd på en patenterat stark drink och en bättre pasta. Även Elin var där och kom som vanligt inte riktigt överens med katten Lukas som imponerande nog fortfarande lever. Förtäringen satt där den skulle, och vi hade nog alla gärna suttit kvar där i tre-fyra timmar till och förlustat oss, men vi hade ju biljetter till Lasse Winnerbäck så det var bara att ge sig ut i istiden igen. På Cloetta Center skiljdes vi åt, Jag, som var förutseende nog att köpa biljetter när det fortfarande fanns biljetter till ståplats, gick till ståplats och alla andra, som sköt upp det här med att köpa biljetter litegrann, gick till sittplats. Axel-Prokrastinering 0-1.

Efter spelningen kände vi alla att vi behövde ventilera upplevelsen och gick därför till en pub i de centrala delarna av Linköping som jag av någon anledning trodde hette Broder Tuck. Detta var mycket märkligt eftersom det aldrig såvitt jag vet aldrig har funnits en pub med det namnet i stan. Jag såg i de andras ögon att de var på väg att ringa psykakuten, men när jag skämtade bort mitt misstag blev stämningen åter mycket fryntlig.

Vi satt på Pitchers, som puben tydligen heter (har bara funnits i typ fem år så det är inte så konstigt att jag inte har koll), tills klockan började bli så mycket att jag fick återuppleva livet som 18-åring i Lambohov genom att åka nattbussen hem. Det var inte sista bussen då de har ändrat så att den går typ klockan tre nu (vad var det för fel att genomföra den förändringen 2002 när jag BRYDDE mig?) så det var antagligen därför den inte var den där rullande tortyrkammaren full av överförfriskade idioter (including yours truly) jag minns nattbussen som.

Jag kom i säng klockan två och blev mycket irriterad när någon jävel hade satt min väckarklocka på 06.00 på lördagsmorgonen. Jag var på väg att skriva något väldigt argt på Facebook, men sedan kom jag på att den där jäveln var jag själv eftersom jag och mamma skulle ta ett tidigt tåg till Eskilstuna. Nu har jag lärt mig att jag behöver mer än fyra timmars sömn under en natt.

I Eskilstuna var det 90-årskalas för farfar och han berättade väldigt mycket om hur det var att jobba på Skandiaverken på 1930-talet. Det var intressant till största delen, även om detaljerna blev något utmattande efter ett tag. Hans minne är något alldeles enastående då han kan komma ihåg detaljer om gubbarna på fabriken från 1938. Hade jag berättat historier om när jag var yngre skulle jag ha svårt att minnas den typen av detaljer om de så var från förra veckan. Jag är rätt minnesgod själv (bortsett från om jag har träffat folk förut) vill jag tycka, men det där är extremt.

Det var en trevlig dag och alltid kul att träffa släkten, men det ska medges att det var oändlig skönt att komma hem och få sova. Fyra timmar är verkligen inte nog.

Idag har jag grejat lite med supporterklubbsprylar. Skrivit lite texter och skickat mail och sådant. Jag har dessutom sprungit en mil på en rätt bra tid. Mer än så finns det nog inte att berätta, för nu tänkte jag kolla på Agenda och förbereda en grej inför jobbet i morgon som jag inte hade behövt göra om de hade styrt upp ett bättre datasystem. Kul att jobba ideellt ändå.

Recension: Lasse Winnerbäck

Var: Cloetta Center, Linköping
När: 18 oktober 2013
Bäst: Vem som helst blues
Sämst: Ljudet. Winnerbäck är för mellansnack ungefär vad Tre Solar är för svensk filmkonst, men jag vill gärna uppfatta att mellansnacket är fantasilöst och lamt.
Fråga: Om du står till exempel bakom mig och hojtar att För dig är din favoritlåt, hur påverkas då din trovärdighet av att du pratar sönder exakt hela låten?
Betyg:

Förra gången jag såg Lasse Winnerbäck, på Gröna Lund för drygt ett år sedan, tyckte jag att han hade blivit mindre publikfriande och mer svårtillgänglig för den som inte är inlyssnad på hela hans backkatalog jämfört med tidigare konserter. Då inledde han med en låt som fortfarande inte är utgiven, som om han ville testa publikens tålamod. Den inledningen framstår dock som en övertänd Stockholm i mitt hjärta i Allsång på Skansen i jämförelse med den matta av svårmod han rullar ut över Cloetta Center i hemstaden med de första låtarna av den här spelningen.

Inledande Vi åkte aldrig ut till havet låter ungefär som om någon skulle göra parodi på en Winnerbäcklåt, så den har jag nästan svårt att ta på allvar. Den är så sjukt deppig att AW-stämningen i arenan är på väg att bytas ut mot måndagsmisär. Publiken är dock i allmänhet - i alla fall den delen av publiken som är där för att lyssna och inte stå och snacka hela tiden - på hugget och håller, trots huvudpersonens mörker, modet uppe med entusiasm och ständiga små jubel när någon Linköpingsreferens dyker upp i texterna.

Efter en svart inledning där backdropen pryds av upplyftande bilder som skorstenar, avfallshögar och en nedlagd Folkets Park, kommer några äldre låtar som lättar upp stämningen något där framförallt En tätort på en slätt och Min älskling har ett hjärta av snö får lyster. Bandet är ganska stelbent och behöver nog jobba mer på att nå ut till en så pass stor publiken som den här kvällen.

Höjdpunkten kommer när Vem som helst blues spelas, och den illustreras effektivt på skärmen bakom bandet med en lång utzoomning i en bar där människorna sitter och ensamdricker och där Lasse själv dyker upp på ett hörn, lite som vem som helst. Övertydligt javisst, men väldigt estetiskt tilltalande. Ett annat riktigt starkt nummer från nya skivan är titelspåret Hosianna, som känns lite som en kusin till Söndermarken.

Publiken fortsätter också leverera genom att skapa feststämning, och agera gigantisk kör i Ingen soldat. Kan jag kanske våga hoppas på att den nu får ersätta överskattade Hugger i sten som det stora allsångsnumret på Winnerbäckspelningar framöver?

Under extranumren får spelningen den tändning som jag saknar under det ordinarie setet och både Elden och Solen i ögonen är så bra som jag någonsin har sett dem framföras. Sista låten är givetvis Söndermarken, och på nytt bjuds vi på den film där vi bokstavligen får följa båtens väg från Tinnerbäcken kanske vidare mot Vättern, kombinerat med svepande luftbilder från Vidingsjö. En repris, men vissa repriser klarar man av att återuppleva många gånger. Särskilt i Linköping där alla känner igen bilderna.

Överlag är det en bra spelning, men jag saknar överraskningarna. Mycket går i trygghetens tecken, och bandet skulle med fördel kunna leka lite mer med låtarna så att de inte låter precis som studioversionerna. En del av låtarna på nya skivan håller inte heller samma klass som vissa av de som utelämnades den här kvällen och det känns lite slösaktigt att inte spela det bästa materialet. Samtidigt förstår jag att han vill spela nya skivan fullt ut. Ett annat minus är att ljudkvaliteten är alldeles för dålig.

Jag sammanfattar det hela som trevlig fredagsunderhållning i Cloetta Center. Det är dock ganska långt från en riktigt magisk spelning.

And I said, what about breakfast at Tiffany's

Disclaimer efter att själv ha läst igenom: Det här inlägget blev inte direkt läsvärt, men då jag saknar stolthet i stort publiceras det ändå. Tips: Istället för att läsa det kan man exempelvis börja med Platespotting.

Sådär. Det tog bara 72 timmar för mig att bli människa igen efter lördagens lilla backanal. Känns som ett klart rimligt sätt att tillbringa en hel söndag, en hel måndag och, om vi överdriver lite, nästan hela tisdagen. Så det där får vi ju se till att göra om.

Jag var i Karlstad i helgen och firade femtioårsjubileet av The Beatles spelning i Sundstaaulan. Ja, det var lite jobb med supporterklubben också, men fokus låg så klart på att uppmärksamma att de fyra långhåriga gossarna från Liverpool som en gång bodde på samma hotell som jag nu fick äran att begå nattkvarter på. Jag tror att de bodde på Statt i alla fall. Var skulle de annars ha bott?

Närå. Det var ju såklart klubben som på nytt tog mig till Värmland. Vi hade styrelsemöte, samt firade att vår nya hemsida äntligen ligger online (alla hyllar den, till och med Hipp-Hipp-Anders Jansson på Twitter). En mycket produktiv dag, även om man blir utmattad av att sitta och vara kreativ under så pass många timmar som vi ändå jobbade. Ändå var vissa mer kreativa än andra. Kicken levererade ännu ett storstilat citat då han i ett försök att övertyga någon om att denne inte skulle beskyllas för något om en satsning gick snett: "Du kommer inte behöva bära skamvrån".

Efter mötet gick vi och käkade middag på en båt där Jocke talade om för vår kypare att Uffe hade skaffat ett Twitterkonto ungefär 25 gånger. De sista 23 gångerna såg hennes leende svagt ansträngt ut. Efter några ingefärsdrinkar gick vi vidare till någon form av etablissemang där vi trodde att vi var så unga att vi skulle kunna tåla vad som helst. Därefter sjöng vi om Mesut Özil tills de stängde innan jag och Bäckström tycke det var god idé att skälla ut minibaren på hotellrummet.

Dagen efter hade vi som orkade upp en liten återsamling i föreningslokalen, eller egentligen orkade jag inte, men eftersom tåget ändå snart skulle gå fick jag masa mig upp till en sen frukost. Den här hajpen runt hotellfrukostar som en del kör förstår jag inte riktigt längre. Det är ju alltid samma gamla trötta baconskivor och köttbullar och smaklösa pålägg överallt. Dags att någon förnyar sig. Jag kan rekommendera att ni kollar in Pullmann-hotellet i Köln. Alla bra frukostbufféer bör servera champagne. Se och lär.

Sen var det en mindre stabil tågresa hem i ett X2000 där den där vinkelbalanstjofräsen som vanligt inte fungerade. Väl hemma tänkte jag att jag skulle vila ögonen lite där vid 18-tiden. Sen, när jag vaknade klockan 21.30, kände jag mig bra dum. Nu skulle jag ju inte kunna somna på natten.

Så blev det. Jag var pigg som en lärkspya hela dagen igår och det får betecknas som världens åttonde underverk att jag var kvar och jobbade till klockan 18. I övrigt har jag redan förträngt måndagen den 14 oktober.

Idag har det varit tisdag, en dag som inte har klättrat på världsrankingen (alla gillar ju listor) sedan 2010, och som inte heller visar några som helst tecken på en ny formtopp. Det enda riktigt minnesvärda från den här dagen var det unika i att jag fick ett elevarbete inlämnat via Twitter (uppgiften gick ut på att skriva Twitterinlägg, så det var inte så konstigt som det låter). How's that for att tala kidsen språk?

Sedan tänkte jag åka till Ikea, men ångrade mig direkt. Varför göra något den här veckan som man kan skjuta på till nästa?

Och min tunna karaktär, bara vrider och vänder sig

Om du bildgooglar karaktär så får du antagligen inte upp den här bilden. Det är bra mycket större chans att du får upp en bild på mig, iklädd min bästa löparoutfit i färd med att ge mig ut på veckans tredje joggingpass. På en fredag. Klockan 19.15.

Som nybliven 30-åring måste man nämligen börja ta hand om sin kropp. Det är så när man plötsligt kan säga "man är ju inte 20 längre" utan att folk tar det som ett skämt, utan snarare nickar medlidsamt som om man just har berättat att man ska amputera foten nästa vecka. Så jag tar hand om min kropp.

Huruvida jag hade tagit hand om min kropp eller inte om jag inte skulle med tåget mot Karlstad i morgon klockan 7.11 är emellertid av akademiskt intresse. Och akademin får alldeles för stor plats i Uppsala som det är, så vi lämnar den diskussionen därhän.

Jag har återhämtat mig mycket bra från Tjurruset, och har levt på adrenalinet sedan dess. Tre löprundor på fem dagar är inte kattpiss, särskilt inte då mitt nästa motionslopp antagligen är Blodomloppet i maj eller när det nu brukar vara. Vi får se hur länge den här inställningen till träning får leva, jag tippar på tills jag blir förkyld nästa gång - lagom till höstlovet skulle jag tro.

Annars vore det härligt om jag kunde hålla i detta med att träna flera gånger i veckan under hela vintern. Dessvärre brukar det vita bajset, som jag brukar kalla det, effektivt sätta stopp för löpning utomhus under fyra månader om året, så det är väl bara att glömma.

(Min lista över dåliga vita saker som kommer från himlen:
1. Snö
2. Hagel
3. Fågelskit
Min lista över bra vita saker som kommer från himlen:
1. Manna)

Den här fredagen varit mycket mer harmonisk än den förra. Det var lite mindre stress på jobbet än då även om jag var sist kvar som vanligt, och larmade på klockan 17.30 (PÅ EN FREDAG?!). Det kan i och för sig bero på att jag satt och fikade i 45 minuter med två tjejer i nian där på eftermiddagen när de andra jobbade klart, men det här med att sluta tidigt är ändå överskattat.

Igår var jag och Magnus på Stadsteatern igen. Vi såg en ganska fritt tolkad version av Hamlet. Jag har sett den pjäsen tidigare och från den uppsättningen i Stockholm kan jag inte minnas första aktens inslag av mimande astronauter, zombies och flygande motorcyklar. Andra akten var lite mindre okonventionell och således lättare att begripa, men jag kan tänka mig att det är dylika inslag som får ovana teaterbesökare att vända i dörren. Skönt dock att Göran Engman var tillbaka i ensemblen. Jag har tröttnat på att kolla gamla avsnitt av Skärgårdsdoktorn för att se honom agera. Pjäsen slutade för övrigt med, som alla andra Shakespeares dramer, att alla dog. Han är fan värre än en högstadieelev som skriver berättelse när det gäller att döda sina karaktärer. Dålig fantasi.

Mycket fokus på att jobba den här veckan, med många sena kvällar. Man märker att ett lov närmar sig. Då blir det såhär. Jag trivs dock med högt tempo, det blir aldrig långtråkigt då och veckorna bara rusar fram. Tänk att det snart är jul.

You say it's your birthday, it's my birthday too

Sedan vi hördes sist har jag förflyttats till en helt ny plats i livet. Inte bara åldersmässigt, utan även geografiskt. I någon mån även mognadsmässigt också. Dessutom har jag badat i en bäverdamm, som om det vore världens mest naturliga sak att göra. Det har med andra ord varit en fullspäckad vecka.

Inledningen av veckan handlade mest om att packa. Jag hann visserligen gå emellan med en Champions League-kväll hemma hos Marie och hennes familj. Ett mycket bra avbrott i det bedrövligt tråkiga flyttpackandet, som jag nu är så trött på att jag munkräks lite varje gång jag överhuvudtaget ser en flyttkartong.

Onsdagen bestod också i att packa. Det var heeelt värdelöst. Kanske det tråkigaste jag har gjort sedan jag rotfyllde en framtand 2005.

I torsdags gick så flyttlasset (förutom de fyra kartonger med alla mina köksprylar som jag tänkte att "dom lämnar jag i källaren så länge så att jag måste åka och och hämta dom med taxi i morgon istället"). Det var en enkel match att köra de dryga 300 metrarna åt sydost för att med benägen hjälp av Hannes, Becks och Erik slänga in prylarna i nya lyan. Känns som min taktik att göra mig av med allt jag äger börjar ge utdelning nu. Flyttarna blir sjukt snabba. Plus att man inte blir lyckligare av fler ägodelar - det lärde jag mig under mina år som buddistmunk i Nepal, och har börjat praktisera nu.

I fredags var det supermycket att göra på jobbet, så jag larmade inte på förrän klockan 17 (PÅ EN FREDAG!?) och därefter åkte jag och hämtade de där förbannade lådorna från källaren innan jag och Hannes tog ett par öl som en liten inflyttningsfest. Något senare kom mina föräldrar och vi gick och åt någon form av asiatisk buffé. Räkchips alltså. Bästa chipsen efter dillchips.

Igår var det så dags för den stora utmaningen som heter Tjurruset. Magnus och hans kompis Tomas gjorde sitt bästa för att skrämma upp mig inför loppet så jag var lite spänd på förhand, men jag tyckte att det var hur kul som helst. Första märkliga hindret var när man skulle vada längs stranden av en sjö, men annars rörde det sig mest om kuperad terräng som jag tog mig igenom förhållandevis lätt. I slutet av loppet kände jag att det hade gått alldeles för smärtfritt samt att jag nästan var lite besviken över att det utlovade gyttjebadet verkade utebli. Men då dök den upp. Bäverdammen.

Den bestod av, som bäverdammar tydligen gör, en större bäck som det låg en massa trädstammar i. Där var det bara att hoppa i och försöka ta sig framåt. Om du någon gång har tänkt att få in lervatten i munnen ber jag dig tänka om. Det var väldigt, väldigt äckligt. Men det var kul att bada i lera. Det var som Roskilde fast annorlunda. (Här är en video när jag springer i mål. Väldigt lerig i skägget.)

Efter loppet var jag tvungen att skölja av mig och byta kläder eftersom jag skulle sätta mig på tåget hem till Uppsala. Jag hade rena kläder och så, men folk tittade ändå misstänksamt på mig. Kanske för att jag snöt ur mig ett par hekto lera ur näsan under resan hem.

På kvällen blev det finmiddag på Il Forno med mamma, pappa och Hannes. Det var väldigt mysigt på alla sätt och vis, förutom när Hannes ställde till med en stor scen då hans mat tydligen var för kall varpå han skickade tillbaka den till köket och ville skälla ut kocken. Det var ett jävla temperament. Man ska nog inte hamna i vägen för det...

Vi rundade av kvällen med en öl på Pipes innan jag och Hannes rundade av kvällen en gång till på Pub 19. Han bjöd på ställets dyraste whisky. Det var stort.

30-årsdagen har jag ägnat åt att få bekräftelse på de sociala medierna samt vila en något stukad kropp. Det var faktiskt precis vad jag ville göra idag.