Forever, forever, ever, forever, ever?

Jag skulle kunna inleda med något om trötthet, men det vill ju ingen läsa om. Särskilt inte nu när vi äntligen har nått torsdagen, vilket man märker - om inte på att det står skrivet i kalendern - på prefredagsstämningen som infinner sig lagom till eftermiddagsfikat på torsdagseftermiddagen. Folk blir lite mer avslappnade, får lite mer livsgnista i ögonen och gamnacken börjar långsamt stegra sig likt Gandalfs häst i den episka scenen i Sagan om ringen när Rohirrim kommer till Helms klyfta i gryningen och vinner slaget mot Sarumans armé.

Eh. Typ så i alla fall. Vad var det vi pratade om? Tröttheten ja. Jag skriver inget om den helt enkelt.

Jag börjar bli lite varm i kläderna med nya gruppen nu, även om det är utmattande att köra så mycket schemabrytande saker som vi gör nu. Jag har hållit i tunga informationspass där det i princip bara har varit jag som pratar, och så är inte riktigt jag van att jobba. Min stil är mer en snabb introduktion och sedan får kidsen sköta snacket. Mer eller mindre i alla fall. Så jag är rätt less på min egen röst nu. I helgen tänkte jag försöka hålla käften så mycket det bara är möjligt. Om jag inte hamnar i konflikt med Hannes igen vill säga.

Vi hade nämligen igår vårt första stora bråk sedan jag flyttade hit. Han berättade om att han hade varit nere på centralstationen för att köpa sig ett busskort, men att kön till resebutiken hade varit över hundra nummerlappar lång. Detta hade föranlett att många människor helt sonika hade lämnat sina uttryckta kölappar ovanpå automaten då de antagligen hade fått insikten att kön var för lång för att stå i och således ville ge någon annan chansen att utnyttja numret som annars skulle gå till spillo. Här grep jag in i berättelsen och sa något i stil med: "Det är sjukt forever alone att stå och leta kölappar ovanpå automaten".

Detta lilla inpass gjorde Hannes mycket upprörd och han hävdade i starkt fördömande ordalag att man inte alls kunde använda begreppet "forever alone" i det sammanhanget, varpå han med emfas underströk det orimliga i min kommentar med att använda forever alone i varje mening. Typ "Hej, jag steker bacon. Forever alone" eller "Det var kul på jobbet idag. Forever alone". Då kontrade jag med min alltmer vanligt förekommande recension av brorsan i vilken "världens mest lättkränkta människa" är andemeningen, något som i sin tur ledde till att han blev än mer upprörd. När jag därefter, som ett saltkar i såret, norpade ett litet baconflarn ur hans stekpanna började det slå blixtar ur ögonen på honom: "DET ÄR JU BARA ETT PAKET I!"

Sen lugnade vi ner oss och kom under mer civiliserade former överens om vapenvila och jag gick och spelade badminton med Bäckström istället. Jag tycker att det där är en rolig motionsform. Det är intensivt, man får tävla lite, kanske lappa till sig själv i huvudet med ett racket och svettas en sväng. Ett bra komplement till att springa. Tills man sliter av sig hälsenan vill säga. Det är bara en tidsfråga.

Efter badmintonmatchen åt vi suspekt thaimat från ett suspekt gatukök innan vi avnjöt en efterlängtad Arsenalvinst på sjunde våningen i Ekumenikumparken. Bra onsdagskväll.

Tisdagskvällen var också bra då jag och Björn samt hans exkollega Viktor gick på standup på Katalin. Först var det en komiker som heter Marja någonting som inte riktigt tilltalade min humor (plus att tjejer ju är skittråkiga va, borde kanske inte stå på en scen va, utan framför spisen va), innan Björn Gustafsson (inte Dynamit-Harry utan den andra, han från Melodifestivalen) rev av ett set på drygt 20 minuter. Han var rolig. Och modern, för han skämtade om pronomenet hen på ett fyndigt sätt. Jag tänker inte återberätta, för att återberätta skämt är rätt mycket forever alone om ni frågar mig (antagligen inte om ni frågar Hannes).

Sedan kom Judah Friedlander, han med truckerkepsarna i min gamla favoritserie 30 Rock, och han bjöd på en hel del riktigt roliga rutiner som ständigt anspelade på hur överjävligt bra han själv är. En bra avslutning, även om han höll på någon kvart för länge.

Nu är det snart fredag, och den följs av den mest efterlängtade lördagen sedan sista gången jag fick lördagsgodis. Det måste ha varit runt 1993 skulle jag tro.

It'll be just like starting over

A vad tror du om klassen då?

Äntligen. Jag har väntat i tre år på att få använda det citatet igen.

Idag har jag tagit nästa kliv i lärarlivet. Jag har tagit emot min andra egna klass och det känns både läskigt och jättekul. Första mötet kändes bra om än något trevande, men det var det å andra sidan så med mitt förra gäng också och det blev ju bra till slut. Jag antar att det bara är att plocka fram min oerhört älskvärda personlighet och sedan låta den göra jobbet. Piece of cake.

Det var givetvis också kul att återse eleverna i åttan och nian, men det var självklart något som saknades när min gamla grupp inte dök upp till upprop. Tror inte att jag har insett att de inte kommer komma tillbaka något mer förrän nu. Konstig känsla.

Nu blir det i alla fall relationsbyggande för hela slanten, så ska vi landa i något bra även detta läsår.

Helgen tillbringade jag i Stockholm då vi hade årsmöte i supporterklubben. Jag blev hedrande nog omvald efter en hård dust mot motkandidaten "Ingen" så nu är det bara att sätta igång och jobba. Från och med i morgon då, för idag orkade jag inte på grund av podcast-inspelning och löprunda. Och nej, konditionen är inte på den nivån att Abeba Aregawi behöver oroa sig för att jag ska komma spurtande förbi henne på bortre långsidan under sista varvet. I alla fall inte före DN-galan.

Stockholm var trevligt trots att det var en jävla skitmatch som vi inte behöver prata om igen. Det är tur att föreningen finns och man kan ha trevligt ändå, trots idiotiska förluster. Man kan till och med ha efterfest på en balkong med utsikt mot Tele2 Arena om man vill. Det ville vi.

Jag kan också passa på att bjuda på scoopet att jag snart kommer att flytta för femte gången sedan sommaren 2011. Den här gången ska jag slänga så mycket att det räcker med att knalla över till nya lägenheten med med necessären som enda packning. Jag orkar inte hålla på och packa, så jag slänger allt i brännbart istället. Uppsalas fjärrvärmeverk kommer att ha sitt livs bästa dag när det är dags. Tyvärr dröjer det en dryg månad innan jag drar från studentboendet för sista gången i mitt liv. Jag säger tyvärr för jag hade gärna flyttat tidigare eftersom grannen just nu spelar jättehög hårdrock eller någon annan satansdyrkande musik plus att de andra i det här hushållet inte vet hur man gör när man diskar.

Tur att SYV-Susanne finns, för det är hennes uthyrningsdel jag ska husera i det kommande året. Tack Susanne.

Avslutningsvis kanske ni undrar vad jag tror om klassen då. Säg såhär: Jag vet inte, men jag tycker det verkar bra än så länge.

Step by step, day by day

Skulle vilja inleda med en liten varning om att kvaliteten på det här inlägget inte motsvarar den vi kan kräva av mig. Jag föreslår att ni istället läser något av de två inlägg från i år som faktiskt motsvarade de krav jag ställer på mig själv. Antingen det här, eller också det här. Resten kan ni högaktningsfullt skita i.

Det märks att det börjar bli skarpt läge på jobbet. Förra veckan lallade folk på i lugnt tempo, och fikarasterna hade en förmåga att dra ut på tiden som om det var fredagsfika varje dag. Då fanns ju fortfarande eoners eoner av tid till att förbereda allting. Nu har dock alla börjat inse att eleverna faktiskt börjar på måndag, och att man faktiskt hade mycket mer att göra än vad man hade trott. Och det i ett nytt datasystem.

Detta yttrar sig på olika sätt. Vissa blir tysta och sammanbitna, andra lättirriterade och sitter och smågnäller lite framför datorn över att den där filen VISST är sparad i rätt format, jag gjorde ju precis det IDIOTSYSTEM. Många drabbas också av störningar i korttidsminnet, inte RAM-minnet alltså utan det i huvudet. Som när man till exempel ska gå och kopiera något och på vägen till kopiatorn glömmer bort vad det var man skulle kopiera, och när man väl har kopierat så glömmer man kopiorna i kopieringsrummet och när man går tillbaka för att hämta kopiorna så glömmer man vad det var man skulle hämta. Sådär håller det på.

Jag själv märker särskilt av att jag fortfarande är mer i semesterläge än jobb-mode på att jag är så ineffektiv. Ta bara min seghet på morgonen. Det är som att jag har häftmassa under fötterna. Jag har två av tre mornar den här veckan missat bussen på grund av att jag har tagit för lång tid på mig att lämna frukostbordet till att ta på mig skorna och gå till busshållplatsen. Jag menar om bussen går 7.47 och det tar fyra minuter att gå till busshållplatsen är det inte så genomtänkt att gå hemifrån 7.46, som i måndags. Eller 7.48 som idag.

Men jag tror jag långsamt närmar mig formen, dag för dag. Jag behöver bara ett adrenalinpåslag, och det kommer när jag står inför den nya gruppen. Det ska bli grymt kul att träffa min nya klass. Än så länge är de bara namn i ett datasystem som jag inte riktigt behärskar, så jag ser fram emot att få ansikten och egenskaper att addera till dessa namn.

Just nu känner jag dock att jag behöver vila någon dag. Jag har inte haft en enda slappardag sedan jag åkte till Lysekil, och med tanke på att det känns som att åkte till Lysekil 1995 är det lite för länge. Beslutet att köra all in som avslutning på semestern har visat sig något överilat, och jag hade gärna tagit en lugn helg - men supporterplikten kallar. Så det får fortsätta gå i ett någon vecka till.

Jag får försöka gå och lägga mig i tid istället, även om det inte är lätt när jag ligger så många avsnitt av The Daily Show back efter sommaren. Eller när man får för sig att googla på tv-serien Step by step som gick på eftermiddagarna när jag gick på högstadiet för att ta reda på vad min tv-flickvän som var med i serien hette (Dana) (även Al var en kandidat, särskilt i de senare säsongerna) (men jag har aldrig varit svag för Karen, hon försökte för mycket på något sätt).

Ja, precis sådan där omistlig information som man bara måste förtära när klockan närmar sig 0.18.

Det var det. Kom inte och säg att jag inte varande er.

Finland, Finland, Finland, the country where I quite want to be

Terve.

Den som trodde att jag var klar med resandet bara för att semestern är slut hoppade allt i galen tunna. I fredags smet jag från jobbet och drog till de tusen sjöarnas land. Jag, Bäckström och Luks bojkottade allt vad båtar heter och tog istället flyget i 40 minuter. Jag skulle vilja säga något om utsikten när vi närmade oss Finland, men vi hade fått tag på den fönsterplats där det inte fanns något fönster, så det var bara att stirra in i väggen när vi skulle landa. Därmed kan jag inte bekräfta att det faktiskt finns tusen sjöar i Finland.

På plats i Helsingfors mötte vi upp Lander, Chadli, Walle, Masse och Nille och påbörjade det allmänna muntra surret om allt och inget som är standard när Arsenal Sweden är ute och reser. Vi hoppade runt på ett gäng barer och kunde konstatera att priserna i Helsingfors var i rena Norge-klassen. Ett pint gick på sju-åtta € och de dyra priserna blev ett stående samtalsämne under hela helgen.

Det blev en sen kväll, som det alltid verkar bli nuförtiden. De borde inte ha öppet så jävla sent överallt. Tacka vet jag på den gamla goda tiden i England när pubarna stängde klockan elva och man gick hem med en större påse från Burger King och kollade på Match of the Day då. Hålla på och dricka salmiakkishots mitt i natten är ju bara omoget beteende. Jag får skärpa mig.

Dagen efter var vi inte jättepigga, men efter frukost och några Resorb kom vi igång igen. Vi hängde på Henry's bar (eftersom att han ju var bäst av alla för tio år sedan) innan det blev en promenad bort till Olympiastadion på en sovjetsk paradgata förbi parlamentet och operan. Jag hade velat ta en av de omtalade barspårvagnarna som åkte omkring, men det dök aldrig upp något med tillräckligt bra tajming.

OS i Helsingfors hölls 1952 så det var inte den mest moderna arena jag har besökt i mitt liv, men om man bortser från att det var stickiga träsäten så var arkitekturen häftig. Särskilt som att det var fullsatt, och den stora majoriteten var Arsenalfans. Det gick säkert 50 Arsenaltröjor på varje Manchester City-tröja som syntes till. Våra platser var usla, på första raden bakom Joe Harts mål så vi såg inte så bra - men  på den här resan var matchen betydelselös i och med att det var en träningsmatch så det gjorde ingenting. Särskilt inte som Arsenal vann med 3-1 och det var relativt god stämning med en hel del läktarsånger.

Efter matchen satte vi oss på en pub med utsikt över arenan innan vi gick in till centrum igen för en bit mat och fortsatta festligheter. Till slut landade vi på en mojitobar, och sen kan ni ju räkna ut själva hur det urartade. Luks var nog hetast då han vid ett tillfälle körde poledancing på ett bord. Om någon är orolig över att det inte skulle finnas bilder och/eller video på detta kan jag meddela att det behöver ni inte vara. De existerar i allra högsta grad.

Det blev rätt sent även på lördagen. Vad har vi sagt om det där med öppettiderna? Stäng klubbarna så hederligt folk kommer i säng lite mer kristet.

Så blev det söndag och det var dags för ännu en seg hemresa som tack vare närheten till grannlandet gick relativt smärtfritt. Vi sammanfattade allting med att Helsingfors är en helt okej stad, men att det är alldeles för dyrt där för att det ska bli en vana att åka dit. Språket är också ett kapitel för sig, men jag nöjer mig med att konstatera att i 80 procent av fallen bygger orden på en svensk ordstam som de bara har lagt till ett i på slutet på. Måste vara sjukt lätt att lära sig. Yksi öli tacki, kiitos. För enkelt.

Den här veckan har jag börjat jobba, och det känns kul att vara igång igen. Arbetslaget verkar laddat och stämningen är lika god som alltid, så den här terminen kommer bli rolig. I alla fall fram till november, för då dör allt hopp om att någonsin få ha roligt igen. Men det är långt dit.

I torsdags hade vi kick off och som seden bjuder tog jag det inte alls lugnt och var inte alls den förste att gå hem, vilket i sin tur ledde till att jag inte alls var den piggaste medarbetaren dagen efter i år också. Det var dock väldigt trevligt och en glad överraskning var att Björn numera jobbar på vår systerskola, så nu lär jag ha en del att göra med honom även professionellt. Eller oprofessionellt kanske är mer sant när vi ska samarbeta...

Nu ska jag njuta av att Hannes börjar jobba i morgon och för första gången i världshistorien behöver gå upp före mig. Min skadeglädje har varit orimligt stor hela kvällen. Tills jag kom på att hans ingångslön är 5000:- högre än vad jag hade för fyra år sedan, så då blev jag avundsjuk istället. Skadeglädje och avundsjuka. Kanske de två mest sympatiska känslorna i en härlig blandning med en skvätt söndagsångest som myntan på mojitoverket. Så kan vi också avsluta läsårets första helg.

Gå til det landet hvor trollene bor

Så har semestern nått sin sista suck. I morgon börjar jag jobba, och även om jag ser fram emot det nya läsåret, med allt kul det innebär, hade jag kunnat leva med en vecka ledigt till. Vilket givetvis måste sticka i ögonen på alla som har haft kortare semester än jag. Men sådan är jag, mycket vill ha mer. 

Nu är jag på väg hem från Bodø där jag har besökt Erik och Jenny som är här och arbetar inom psykvården. Även om jag säkert skulle ha stor hjälp av deras terapi, så var det inte för deras kvaliteter som psykologer jag reste hit utan det var för att se hur de har det här norr om Polcirkeln. 

Resan började segt med alltför tidig uppstigning i Uppsala, men jag tog mig till Gardermoen utan problem. Där blev jag väldigt uppspelt när jag såg Bam Magera från Jackass i ankomsthallen, så då piggnade jag till. Sen fick jag vänta i tre timmar så då blev jag trött igen. 

Slutligen åkte jag till Bodø, som borde ligga högt upp på listan över flygplatser med mest otäck inflygning. När det närmade sig landning dök ett dramatiskt landskap med vassa fjälltoppar och klarblåa fjordar upp där under molnen, men från ingenstans gjorde planet plötsligt en gir så djup att det kändes som att vingen klöv vattenytan för att sedan sjunka djupare och djupare. Jag ville skrika "Kapten! Du landar i havet!" och dra i nödbromsen för att varna crewet, men höll käften. Och det var tur, för med vad som kändes som fyra meter till godo dök fastlandet upp och vi landade, inte tryggt men säkert. Där var jag nära att göra bort mig. 

Erik kom och mötte mig, och vi åkte och hämtade Jenny för att åka titta på omgivningarna samt äta picknick. Bodø, som ju inte är en ö (ö=øy på norsk) kändes som en högst normal småstad som har blivit utslängd på en udde mitt i en trollbindande miljö. Vyerna var stundtals magnifika. 

Vi satte oss på en klippa vid havet och åt makrill i tomatsås, som man gör här, innan det var dags att testa kastspöet. Erik sa att han inte räknade med att vi skulle få fisk, men det tog inte lång tid innan Jenny hade dragit upp en makrill. Därefter fick jag testa att fiska för första gången sedan tidigt 90-tal, och ni kan kalla det nybörjartur eller naturbegåvning, för inom någon halvtimme hade jag fått två makrillar på kroken. Själv kallar jag det nybörjartur eftersom ett av dragen numera vilar på botten av Norska havet på grund av mig. Det var oväntat att få fisk och hade någon sagt till mig i juni att det här är sommaren då jag skulle få min första makrill hade jag sagt "Är det här sommaren då jag ska få min första makrill?".

När Erik också hade fått en fisk åkte vi tillbaka till byn, gick till Kaia och tog en öl för 83 nok innan det blev grillning av den timfärska makrillen på uteplatsen. Det finns bättre middagar och det finns bättre middagar. Det här var en bättre middag. 

Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle gå på tur som ett par riktiga dårar, förlåt norrmän, så efter en bilfärd i fjällmiljö kom vi fram och började tura. Det var inte ett jättebra beslut att köra i gymnastikskor, för jag var genomblöt om fötterna redan då det återstod 99 procent av den nio kilometer långa leden. Som tur var frös jag inte eftersom det var relativt varmt. 

Leden, som en norrman sannolikt skulle ta för handikappanpassad, var stundtals tuff. Vid ett tillfälle pekade Erik upp för vad han kallade "en brant" men som jag mer vill kalla "stup" och sa att vi skulle upp där. På något sätt tog jag mig upp över klippblocken, men jag blev helt utmattad. Erik var oberörd:

-Nu ligger man lite över vilopuls, kvittrade han och studsade framåt som en bergsget som imiterar lilla Ru i Nalle Puh. 

Detta samtidigt som jag stod med svetten forsande och en puls på 480. 

Vi kom dock fram till hyttan där vi skulle övernatta och där fick jag belöning för mitt slit. Utsikten var ljuvlig och snart bröt också solen fram. Det var verkligen inte dumt att sitta där och njuta av semesteravslutningen. På kvällen spelade solen så vackert rosa över molnen att vi var övertygade om att någon måste ha photoshopat vyn. 

Idag har vi knallat ner samma väg som vi kom och jag ska erkänna att jag känner mig rätt stukad i kroppen. Erik skulle å sin sida gå till gymmet. Man är ju olika om man säger så. 

Nu har jag bara flygning till Oslo och därefter till ARN kvar innan vi drar sladden ur respiratorn som håller semestern 2013 vid liv. Det blev en fin avslutning på en mycket bra ledighet. 

Po szwedzkim zaborze

Igår kom jag hem till Uppsala efter en nätt hemresa som sammanlagt tog en sådär 36 timmar. Det var visserligen inklusive generösa raster på diverse polska outlets och en natt på färja från Gdynia till Karlskrona, men 36 timmar är ändå ganska många. Sista biten tog jag bussen från Linköping och det blev oerhört segt. Särskilt som att jag fick något av ett yrselanfall i Södertälje, som dessbättre gick över i Stockholm. 

Det som förväntar sig en lyrisk och svallande recension av den polska huvudstaden kommer nu bli besviken. Jag är inte alls nöjd med Warszawa. Hela staden ser ut som Åhlénshuset på Stora Torget i Uppsala och de polacker vi stötte på var i överraskande stor utsträckning otrevliga. Inte alls vad jag hade förväntat mig. 

Vi kom dit relativt sent i måndags och inledde vistelsen i panoramaloungen på 40:e våningen av det femstjärniga (Fem? Really? Tre kan jag gå med på.) hotell vi hade förlagt vårt boende till. Därefter hade alla restauranger stängt så vi fick köpa burglare och öl (!) på Burger King istället. Resten av kvällen, och större delen av natten faktiskt tillbringades på en sunkig uteservering. Måndagar i Warszawa är tydligen också rätt sömniga. 

Dagen efter gick vi ett varv på stan och letade efter affärer, men hittade inga så vi gick vad som kändes som en mil och kollade på den nya arenan istället. Efter en bättre golonka med surkål till lunch (den var inte så god som det låter) åkte vi taxi till ett köpcentrum för att köpa billiga märkeskläder. Hugo Boss-skjorta till exempel. På det en sen middag på en mycket bra och så billig italienare att vi skämdes när vi fick notan. 

Där hade det varit klart rimligt att runda av kvällen med en drink på hotellbaren, men vi är orimliga människor så vi kom hem så sent att man skämdes. Jävla vodkashots är allt jag har att säga om det. Tror jag utelämnar detaljerna här, men jag kan avslöja att jag avslutade kvällen med att prova Landers shorts och piké och plåta. Varför är ännu denna dag oklart. 

Dagen efter? Nej. Bara nej. 

Torsdag betydde hemresa så det var bara att jobba in ytterligare ett femtimmarspass i baksätet i bilen. Det blev några stopp också för inköp av diverse onödigheter. Som man gör när det är så billigt att det känns som gratis. 

Vi kunde konstatera att vi upplevda många polacker som otrevliga. Det kanske är en kulturell grej, men att även hotell- och restauranganställda beter sig som om man just har liknat deras mammor vid Storsjöodjurets och en marulks kärleksbarn när man till exempel betalar med en i deras tycke för stor sedel är inte okej. Var glad och trevlig istället, om ni vill ha dit turister. Det är inte svårt. 

Nu har jag väldigt neggo här, och det är tydligt att det kommer dröja innan jag återvänder till Warszawa. Men, det var trots allt en väldigt kul vecka med fint sällskap. Och den polska ölen var god. Och de sålde sjukt billiga märkeskläder. Så jag är ändå mycket nöjd med Europaturnén så här långt. 

Nu är jag i Bodø. Det är sjukt långt norrut. Men det återkommer jag till. Inte latituden primärt, utan mer turnéstoppet.