Och varje stock i vårt hus den högg jag i skogen

Så föll den slutligen. Den sista stammen av de nio som utgjorde rönnen nere vid fotbollsplan här på landet. Som jag skrev i förra inlägget så trodde jag ju att jag skulle fixa det där snabbt och lätt, men såhär på den tredje dagen får jag nog erkänna att det är segt virke i den där naturen. Utan mammas hjälp med efterarbetet hade jag nog stått där i morgon också. 

Det har varit sjukt jobbigt att hålla på och såga. Den sågning jag normalt gör brukar handla om kritik av olika företeelser, så jag har nog inte bäst teknik av alla i hela världen. Dessutom var sågen jag jobbade med sjukt liten eftersom den stora var för klumpig. Men, som jag skrev på Instagram, storleken har ingen betydelse om man vet hur man använder den. 

(Infoga valfritt ekivokt The Office-relaterat idiom)

Trots att det var jobbigt, statiskt, oerhört svettigt, skitigt och smärtsamt var det ändå något extremt tillfredsställande över att jobba med trädfällning. Jag tror att det har att göra med tydligheten i resultatet, om vi ska bli lite filosofiska här. Det var så uppenbart att jag kom framåt hela tiden. När en stam var fälld, avkvistad och uppstyckad samt när kvistar låg i sin hög och större vedstycken i sin var jag klar med en etapp. Tydligheten i det var fin och antagligen också orsaken till min målinriktade envishet att göra klart. 

I mitt jobb med skolan och med supporterklubben är det inte så särskilt ofta, utan där kommer resultatet ibland år efter det att jobbet är påbörjat. Det kan vara mycket frustrerande. Å andra sidan är dock känslan större när det faktiskt blir resultat efter så lång väntan, så tillfredsställelsen står i direkt relation till insatsen över tid. Skulle gärna visa detta med hjälp av en formel, men det vore inte schysst mot den stora majoritet av mina vänner som är humanister, så jag avstår. 

Jag känner också enorm vördnad för de av våra förfäder som slet med den här typen av arbeten dag efter dag, året om. Jag har inte ens gjort hälften av ett dagsverke på tre dagar och är helt utmattad nu. Tänk bara hur Karl-Oskar och hans shunnar kände sig på vilodagen efter veckans arbete. Vilka supermänniskor. 

Idag har jag också joggat ned till badet och tagit årets samt förra årets första dopp. Det var skönt även fast världens jobbigaste barn var på samma strand. Jävla Grin-Olle. Du kan inte hålla på och tjuta över allting när du är typ elva år. Det var dock synd att inte Hannes var med för hans tålamod med den här typen av situationer är ungefär lika kort som en sågtand. Hade älskat att se hans min när killen började skrikgråta för att han inte klarade av att klättra upp på bryggan (vilket typ alla andra i hela världen hade fixat). 

I övrigt är det semesterleverne utan dess like. Om man bortser från alla andra gånger jag är ledig, för annars är det med dess like. Det är sovmorgon, lathet, något projekt (fälla träd), vin, grillning och nattsudd. Helt perfekt. 

Hade det inte varit så att den sista BIB:en var på väg att ta slut hade jag stannat här resten av sommaren, men nu känner jag att jag måste in till civiliserade trakter igen. Risken är dessutom överhängande att jag går loss med sågen igen om jag stannar, och nog är det så att det finns tillräckligt med kalhyggen runt Ralleslog som det är. 

Avslutar med en vits: Det var en gång ett gäng rönnar som skulle gå över en väg. Då mötte de Axel och hans såg, och sen efteråt sa Axel: "Kom nu kaffeved så går vi!"