Den här helgen har det varit två flyttlass som har gått, och jag har inte varit ansvarig för ett enda av dem. Vad var oddsen på det?
Först var det Esh som packade in sitt bohag och Kristine i en skåpbil från Avis och flyttade utomlangds. Det känns märkligt att han nu lämnar stan efter nio års mer eller mindre intensivt umgänge, och det är bara att konstatera att ännu en fin Uppsalakamrat har dragit vidare i livet. Samtidigt är det ju inte som att jag träffar mina kompisar här i stan varje vecka, så i praktiken tror jag att vi kommer att ses relativt ofta ändå. Köpenhamn är dessutom en fin stad som jag nu har anledning att besöka allt oftare. Särskilt fint ska det vara på vintern, då när det regnar i sex månader på raken där...
Dagen efter var det Becks tur att flytta. Hon har dock den goda smaken att flytta inom Luthagen då hon numera är sambo med sin oerhört gamla kille. Eshs flytt var klar på någon timme, men Becks och Erik hade två lägenheter plus Eriks förråd med arvegods sedan fyra generationer att flytta så det tog lite längre tid. Det gjorde dock ingenting för när alla grejerna var flyttade satt jag mest och drack folköl 3,5 eller sov på soffan när de packade upp och gjorde i ordning i rummen. Eller så kollade jag på när Emma läste Elle. Bra lördagshäng.
På kvällen åt vi guacamole som smakade som skolans ost och skinksås och diskuterade livets väsentligheter fram tills alla kände att dagens fysiska ansträngning tog ut sin rätt. Då var det bara att vandra hem i denna ljuva sommarnatt.
I går åkte jag och Hannes till Västerås för att några veckor för sent fira Elis treårsdag. Hannes var oerhört bakis, medan jag var hur pigg som helst vilket i sin tur gjorde Hannes ännu mer bakis (REVANSCHEN för hans pigghet när jag var halvdöd på annandag jul hemma hos mormor!). I Västerås var det lika trevligt som vanligt och Elis var på toppenhumör och fick Hannes att skratta okontrollerat varje gång han sa "bajs". Enkelheten i min brors humor är så vacker.
Mamma, pappa och farfar var också där. De hade köpt en iPad och eftersom de tror att jag är expert på data fick jag sätta igång den. Jag känner mig alltid som en Gud när mamma och pappa ber mig fixa tekniska saker, när jag sitter där med kännarmin och veckad panna och är tyst fokuserad under flera minuter. Då står de bredvid och imponeras och när jag sedan säger "sådärja" så är det som att de mentalt hoppar jämfota av stolthet. De skulle bara veta hur oduglig jag egentligen är... När Arsenal Swedens datakillar sätter igång med sitt snack brukar jag sluta förstå efter ungefär 0,04 sekunder. Utan överdrift.
Innan jag åkte hem drog jag helgens tredje pizza efter de två flyttarna dagarna innan, och idag har jag belönats med en finne på underläppen tack vara det. Vilken några elever var väldigt snabba att peka på. Kul att man kan roa någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar