Och varje stock i vårt hus den högg jag i skogen

Så föll den slutligen. Den sista stammen av de nio som utgjorde rönnen nere vid fotbollsplan här på landet. Som jag skrev i förra inlägget så trodde jag ju att jag skulle fixa det där snabbt och lätt, men såhär på den tredje dagen får jag nog erkänna att det är segt virke i den där naturen. Utan mammas hjälp med efterarbetet hade jag nog stått där i morgon också. 

Det har varit sjukt jobbigt att hålla på och såga. Den sågning jag normalt gör brukar handla om kritik av olika företeelser, så jag har nog inte bäst teknik av alla i hela världen. Dessutom var sågen jag jobbade med sjukt liten eftersom den stora var för klumpig. Men, som jag skrev på Instagram, storleken har ingen betydelse om man vet hur man använder den. 

(Infoga valfritt ekivokt The Office-relaterat idiom)

Trots att det var jobbigt, statiskt, oerhört svettigt, skitigt och smärtsamt var det ändå något extremt tillfredsställande över att jobba med trädfällning. Jag tror att det har att göra med tydligheten i resultatet, om vi ska bli lite filosofiska här. Det var så uppenbart att jag kom framåt hela tiden. När en stam var fälld, avkvistad och uppstyckad samt när kvistar låg i sin hög och större vedstycken i sin var jag klar med en etapp. Tydligheten i det var fin och antagligen också orsaken till min målinriktade envishet att göra klart. 

I mitt jobb med skolan och med supporterklubben är det inte så särskilt ofta, utan där kommer resultatet ibland år efter det att jobbet är påbörjat. Det kan vara mycket frustrerande. Å andra sidan är dock känslan större när det faktiskt blir resultat efter så lång väntan, så tillfredsställelsen står i direkt relation till insatsen över tid. Skulle gärna visa detta med hjälp av en formel, men det vore inte schysst mot den stora majoritet av mina vänner som är humanister, så jag avstår. 

Jag känner också enorm vördnad för de av våra förfäder som slet med den här typen av arbeten dag efter dag, året om. Jag har inte ens gjort hälften av ett dagsverke på tre dagar och är helt utmattad nu. Tänk bara hur Karl-Oskar och hans shunnar kände sig på vilodagen efter veckans arbete. Vilka supermänniskor. 

Idag har jag också joggat ned till badet och tagit årets samt förra årets första dopp. Det var skönt även fast världens jobbigaste barn var på samma strand. Jävla Grin-Olle. Du kan inte hålla på och tjuta över allting när du är typ elva år. Det var dock synd att inte Hannes var med för hans tålamod med den här typen av situationer är ungefär lika kort som en sågtand. Hade älskat att se hans min när killen började skrikgråta för att han inte klarade av att klättra upp på bryggan (vilket typ alla andra i hela världen hade fixat). 

I övrigt är det semesterleverne utan dess like. Om man bortser från alla andra gånger jag är ledig, för annars är det med dess like. Det är sovmorgon, lathet, något projekt (fälla träd), vin, grillning och nattsudd. Helt perfekt. 

Hade det inte varit så att den sista BIB:en var på väg att ta slut hade jag stannat här resten av sommaren, men nu känner jag att jag måste in till civiliserade trakter igen. Risken är dessutom överhängande att jag går loss med sågen igen om jag stannar, och nog är det så att det finns tillräckligt med kalhyggen runt Ralleslog som det är. 

Avslutar med en vits: Det var en gång ett gäng rönnar som skulle gå över en väg. Då mötte de Axel och hans såg, och sen efteråt sa Axel: "Kom nu kaffeved så går vi!"  

 

Oh I'm a lumberjack and I'm okay

 Vaknade fullkomligt ledbruten idag. Midsommarafton här på landet kräva vissa traditioner, och som den romantiskt högtravande människa jag är ville jag givetvis upprätthålla dem. För tydlighetens skull syftar jag inte på sillfrossa, snapsvisor och dans runt midsommarfallosen (jag gjorde likväl två av tre) utan det var en av de mer Astrid Lindgrenska traditionerna som utvecklades till midsommarnattens hånleende. 

Av hävd ska man under den mytomspunna natten klättra över sju gärdsgårdar och plocka sju sorters blommor som man sedan lägger under kudden innan man somnar. Gör man det kommer man drömma om sin framtida hustru eller man. Detta gick tyvärr käpprätt åt helvete i år. 

Vill inte gå in på detaljer, men jag kan konstatera att gärdsgårdarna är tydligen ersatta av elstängsel numera och att sova med blommor under kudden är hemskt opraktiskt. Både ur ergonomisk och småkrypsmässig synvinkel. Vi lämnar den där väldigt, väldigt fåniga traditionen där. Värst av allt är att jag inte ens vad jag drömde om. Fiasko. 

Idag har jag efter ett förslag från farbror Per-Eric ägnat mig åt att såga ner en större rönn på tomten. Jag såg framför mig att jag skulle vispa ner den där töntplantan på tre kvart, men det var tydligen lite mer komplicerat än så att såga ner träd. Trädet bestod av flera stammar som i en större buskformation och det var sjukt ansträngande att såga ner stammarna. När de väl var nere, efter många om och svordomar, skulle man dessutom kvista av dem och släpa dem till andra sidan tomten efter att först ha sågat till de otympliga bitarna till mer behändig storlek. Mjölksyran stod som spön i backen när jag gick loss med sågen (en riktig, inte någon töntig motordriven) och efter fem timmar fick jag ge mig för dagen. I morgon ska rönnjäveln få smaka surt, som räven sa. 

Det manliga i att fälla träd fick testosteronet i mig att nå rekordnivåer, så jag ville bara rusa ut i skogen och riva sönder första bästa björn med händerna. Som tur var orkade jag inte det, och jag är ganska säker på att om jag hade stött på en björn i skogen så hade det nog inte varit den som var slarvsylta efter mötet. 

I natt drömde jag alltså inte om giftermål, men det gjorde inte så mycket i och med att jag fick bevittna ett bröllop i torsdags. Mamma och pappa sa ja till varandra i en fin och rörande ceremoni i Trädgårdsföreningen i Linköping. Kärlek är vackert. Även efter 37 år. Det tycker jag att vi tar med oss från det här inlägget. 

På semesterns bästa dag

Idag har ägnat mycket tid åt att vara tacksam mot en särskild person. Personen jag tänker på var inte alls långt ifrån att ersätta folkhemmets grundare Per-Albin Hansson som statsminister och ordförande för Socialdemokraterna efter Hanssons plötsliga död 1946. Han fick dock stå tillbaka för Tage Erlander och finna sig i att fortsätta som socialminister. Vid det här laget har alla givetvis räknat ut vem jag syftar på - det är naturligtvis Gustav Möller.

Det var ju han som låg bakom propositionen om lagstadgad semester som riksdagen antog 1938, och det är alltså honom jag kan tacka för en dag som denna då jag verkligen har vältrat mig i min egen lathet och inte haft dåligt samvete en enda minut. Det är nämligen min lagstadgade rättighet att göra just det och samtidigt få betalt för det.

Idag har varit första dagen då jag faktiskt har fattat att jag har semester. Efter helgens intensiva dagar på Visingsö (om den kan man läsa här om man vill) har det verkligen varit skönt att först och främst vila. Kroppen har känts som en sådan där sönderrostad cykel de brukar fiska upp ur Fyrisån när de gör den årliga rensningen, så dygnets inledande sexton timmar tillbringades i stort i vågrät position framför dels de sociala medierna och dels tv-serier i olika forum.

Men under sådana omständigheter är det ju lätt att bli rastlös, så till slut var jag tvungen att gå upp och försöka få ut något vettigt av dagen, men samtidigt inte så vettigt att det skulle vara jobbigt. Några bokningar av resor och en lugn promenad i kvällssolen blev de perfekta sysselsättningarna.

Sommarplanen börjar falla på plats rätt bra nu. Det är en väl avvägd kombination av inbokade aktiviteter och tid för att göra fuck all, och det finns dessutom utrymme för ytterligare spontana grejer om jag känner för det. Ungefär som förra sommaren och den blev ju bra, så det känns lovande.

I morgon behöver jag nog ytterligare lite vila tror jag. Det är nog lika bra att fortsätta planera in minst ett par semesterdagar efter de helger jag tillbringar med Kicken, för man blir fullständigt utmattad av hans tempo. Han var med nere på Visingsö och ingenting han gör eller berättar förvånar mig längre. Den självbiografi han berättade att han har börjat skriva på kommer jag garanterat se till att få vara med och jobba med inför publiceringen. Det är den som slutligen kommer att göra mig till miljonär för det finns så mycket häpnadsväckande stoff från hans liv att det är löjligt. Han är för mig vad Zlatan Ibrahimovic var för David Lagercrantz - för den här biografin kommer bli en bestseller.

Men nu har jag inte tid med det här längre. Ska fortsätta på min essä om Gustav Möllers betydelse för den svenska socialpolitiken under 30-talet. Håll utkik på Under Strecket i Svenska Dagbladets kulturdel för slutresultatet. Den kommer inte göra mig till miljonär men Gustav Möller förtjänar alla hyllningar, så sorgligt bortglömd som han numera är.

Those were the best days of my life

Det har varit några mycket känslosamma dagar, och det hela fick sin slutgiltiga eruption igår kväll. Då sa jag hejdå till en alldeles fantastisk grupp unga människor för sista gången som deras lärare, och det känns precis sådär jobbigt som jag hade trott att det skulle göra. Om inte värre.

När jag gick i skolan var sommaravslutningen alltid förknippad med glädje och förväntningar. Numera tycker jag avslutningarna mest skapar en känsla av tomhet. Så har det varit de tidigare åren, men då har jag i alla fall vetat om att mina elever kommer tillbaka efter sommarlovet. Tomheten igår när de sista eleverna och föräldrarna hade gått överträffade naturligtvis alla andra år. Det var för svårt att ta in att tiden med den här gruppen är förbi och saknaden är redan stor.

Det som är speciellt med den här klassen är att de är den första grupp jag har följt under tre år. Alla år jag har befunnit mig i skolans värld har folk pratat om hur kul det är att se barnen utvecklas till ungdomar eller rentav unga vuxna och jag har längtat efter att få vara med om det själv. Efter de här åren förstår jag vad de menade. Att se utvecklingen, och se hur jag själv har bidragit till den gör alla de där extra timmarna, utöver arbetstiden, jag har lagt ner för deras skull var värt det. Det här är ett jobb som kräver personligt engagemang för att bli meningsfullt och ibland kan det kännas hopplöst när den förväntade utvecklingen uteblir. Men till slut händer det och då är belöningen en överväldigande känsla av meningsfullhet.

Jag har nog aldrig fått så mycket bekräftelse som igår. Det är inte alltid lätt att ta in beröm och komplimanger och särskilt inte i sådana mängder som igår. Mycket rörande. Det är något att tänka tillbaka på när tvivlet kommer och jobbet är som tyngst i november eller februari eller när folk i supporterklubben idiotförklarar mig inför öppen ridå på vår hemsida.

Det senaste dygnet har jag haft en klump i halsen och vemodet har känts i hela kroppen. Det var verkligen inte lätt att hålla tal igår framför rader av gråtande elever, och det var med darr på rösten jag fick fram det jag ville säga. Avslutningen var väldigt fin och några av grabbarna överraskade med en egenskriven rap som var helt suverän. Ta bara rader som "Snacka fotboll med Axel, det var jävligt nice / Man tagga ner till matsalen och tog en pizzaslice". Alldeles underbart.

Efteråt var det så dags för dagens jobbigaste stund då jag sa hejdå till eleverna och föräldrarna. Jag blev så känslomässigt tömd att jag var tvungen att dra med mig Hannes till Svantes för några öl och debriefing.

Att jobba idag var inte särskilt inspirerande, för en skola utan elever är ju så klart ingen skola. Det är skönt att få gå på semester redan efter morgondagens avslutningsmiddag för nu behöver jag tid för att vila och ladda om.

Jag har alltså fullgjort min första cykel i skolans kretslopp. Det känns märkligt att börja om med en sjua i höst, men jag är säker på att det kommer att bli bra och jag kommer att vara grymt motiverad att ta mig an en ny grupp. De här tre åren har varit de roligaste i mitt liv om man ser till min huvudsakliga sysselsättning och jag är säker på att det kommer att bli minst lika kul framöver. Jag avslutar med det jag skrev i SMS till Tina igår - nu kör vi tre år till!

Men först: Sju veckors semester. om inte det är swag så vet jag inte vad swag är.

Vi önskar vareviga dag, var söndag, var söndag, var söndag

Så var en då framme vid läsårets sista söndagsångest. Fast om jag ska vara helt ärlig får jag pressa mig hårt för att överhuvudtaget få ihop ens en centiliter ångest, för nu är det bara fyra arbetsdagar kvar innan jag på nytt seglar ut på den ocean av lediga sommarveckor folk i allmänhet brukar kalla semester. Det skulle väl vara fan om man hade ångest då.

Det finns söndagar då jag inte får något vettigt gjort, och i regel beror det på vissa kemiska reningsprocesser i kroppen som uppstår självförvållat på grund av allmänt slarv och dålig karaktär på lördagar och ibland även på fredagar. Då är jag oftast oförmögen att ens laga ett ordentligt mål mat, och än mindre att göra något konstruktivt. Men då och då drabbas jag av en söndag där jag på pigga fötter tar itu med sådant som behöver fixas praktiskt i till exempel lägenheten eller i livet i stort. Idag hade jag en riktigt bra variant av det senare söndagsscenariot.

Trots att jag var småslarvig både i fredags och lördags (och i torsdags också när jag tänker efter) då jag hängde med Björn i fredags och med Hannes och Jonas igår, vaknade jag pigg som lärka på amfetamin och drog igång ett större städprojekt samtidigt som jag betade av fyra-fem maskiner smutstvätt. Köket, hallen och det ena badrummet är nu sparkling säger jag bara. Detta samtidigt som Hannes låg och sov till klockan 16.00 och Alex spelade dataspel och skrek könsord till dataspelet när de som jobbar i dataspelet inte dog enligt Alex plan. Jag vill inte påstå att de andra grabbarna här i hushållet är lata, eller jo det vill jag förresten visst det. De får Robinson-Herman, slackern från en av de tidiga säsongerna, att framstå som Robinson Kruse själv.

Jag undrar lite hur Hannes hade det innan jag flyttade in här. Jag har på intet sätt gått all in vad gäller att hålla ordning, men jag har i alla fall städat på den toa han och jag delar med jämna mellanrum. Han verkade inte jobba med städning så mycket tidigare. I alla fall inte om man får dra slutsatsen utifrån hur det såg ut därinne när jag flyttade hit - det var inte direkt som att man blev renare av att gå in där och duscha om man säger så. Det var snarare ungefär som att tvätta sig inne på en bajamaja sista kvällen på Hultsfredsfestivalen. Mindre jättefräscht helt enkelt.

Men det var inte meningen att det här inlägget skulle spåra ur i ett Hannesbashing-extravaganza, för han har många andra kvaliteter också. Idag beställde han pizza till exempel och lyckades snacka till sig en gratis Coca-Cola. Bara en sån sak.

När lägenheten, mina kläder och jag själv var rena tog jag tag i det sista stora projektet inför niornas avslutning nu på tisdag. Det var att sätta ihop det stora bildspelet med bilder från de tre åren, och det var väl det som gav mig lite ångest antar jag eftersom jag inte visste riktigt hur man gör sådant. Det var kanske därför jag styrde upp så mycket med lägenheten, för att slippa ta tag i det okända. Lite som att tentaplugga faktiskt, då brukar det ju också urarta i städning.

Jag fick dock till ett helt okej bildspel med lite bra musik, så det blir nog uppskattat. Nu kanske någon tycker att jag är småsadistisk här men jag ser också fram emot skämsskriken när eleverna ser sina gamla jag på storbildskärmen. Om nu någon tycker att det är småsadistiskt, jag men då är jag väl småsadistisk då. And proud of it.

Vi tar väl en snabb rekap över resten av helgen också. I fredags var jag hos Björn och tittade på fotboll. Sverige förlorade, men Österrike spelade en bra låt på läktaren efter matchen så jag var nöjd ändå. Det är jag alltid när jag lär mig en ny tysk läktarsång. Igår hängde jag och Hannes hos hans kompis Jonas och de styrde upp fish and chips och sedan spelade vi Besserwisser. Jag och Jonas vann varsin gång. Hannes kom sist alla gånger.

Nej. Sluta Hannesbashingen nu.

Nu kör vi igång den riktiga semesternedräkningen. Fyra dagar till. Det här ska bli den bästa veckan hittills. Jag menar det den här gången.

Du tronar på minnen från fornstora dar

Jag sitter på balkongen och känner mig patriotisk. När Sverige bjuder på dagar av den här kalibern är jag mer benägen att förlåta det för det vita bajset som fick ligga kvar två månader för länge den här vårvintern. Vi får aldrig glömma, men vi måste kunna förlåta och gå vidare. Så idag, dagen till ära, är jag mycket positivt inställd till hur landet ligger.

Nationaldagen har jag firat genom att gubbvakna (det gjorde säkert Gustav Vasa där på morgon den 6 juni 1523 också). Jag var dock inte nervös inför min kröning till Sveriges konung, utan jag var mest väldigt, väldigt gammal och då vaknar man jättetidigt utan anledning när man är ledig. Efter att ha försökt somna om i en timme gav jag upp och tog en promenad i ett morgonsömnigt Uppsala med Filip och Fredrik i lurarna istället. Det var nästan lika fint som en sovmorgon.

Nästa punkt på dagordningen var att åka tåg till Stockholm för att fira nationaldag tillsammans med Elin. Vi kunde också fira hennes färska examen, och det gör man ju bäst på rockklubb så vi gick till Debasers uteservering för en sittning med några öl och en hamburglare. Uteservering alltså, att de har kommit på det först nu - det är ju grymt. Vi hann med en drink i Gamla Stan också innan hon skulle med bussen till Linköping (vars slott pikant nog började uppföras på order av Gustav Vasa) och jag tillbaka till Uppsala (där, just det, Gustav Vasa har fått sin slutgiltiga vila).

Det var skönt med en dag utan stress efter den här veckans betygsdeadline med allt vad det innebär av ångest över vilket betyg man egentligen ska sätta. Jag har nog varit ganska snäll i år, men det känns ju som att någon behöver hålla den fina gamla svenska traditionen av betygsinflation vid liv nu med det nya betygsystemet i full gång.

Igår njöt vi av en slappardag med eleverna. De körde lite brännboll och hade picknick i solen i Stadsparken bara och det var skönt med en dag utan krav och tjat. Vi lärare kunde dessutom lyxa till det med att luncha på stan, vilket man inte direkt är bortskämd med när man skäms bort med gratis lunch i Bamba varje dag. Bra dag det också.

Nu ska jag fortsätta njuta av den fina tillvaron i värmen på balkongen. Kanske ska jag till och med unna mig en folköl 3,5 (något som Gustav Vasa enligt legenden drack ett flertal av under kröningsminglet på slottet på kvällen den 6 juni 1523). Den drycken har ju ändå utsätts till officiell öl för sommaren 2013 av en enhällig jury bestående av mig.

Åka härifrån när solen är såhär, men du, du är som du är

Den här helgen har det varit två flyttlass som har gått, och jag har inte varit ansvarig för ett enda av dem. Vad var oddsen på det?

Först var det Esh som packade in sitt bohag och Kristine i en skåpbil från Avis och flyttade utomlangds. Det känns märkligt att han nu lämnar stan efter nio års mer eller mindre intensivt umgänge, och det är bara att konstatera att ännu en fin Uppsalakamrat har dragit vidare i livet. Samtidigt är det ju inte som att jag träffar mina kompisar här i stan varje vecka, så i praktiken tror jag att vi kommer att ses relativt ofta ändå. Köpenhamn är dessutom en fin stad som jag nu har anledning att besöka allt oftare. Särskilt fint ska det vara på vintern, då när det regnar i sex månader på raken där...

Dagen efter var det Becks tur att flytta. Hon har dock den goda smaken att flytta inom Luthagen då hon numera är sambo med sin oerhört gamla kille. Eshs flytt var klar på någon timme, men Becks och Erik hade två lägenheter plus Eriks förråd med arvegods sedan fyra generationer att flytta så det tog lite längre tid. Det gjorde dock ingenting för när alla grejerna var flyttade satt jag mest och drack folköl 3,5 eller sov på soffan när de packade upp och gjorde i ordning i rummen. Eller så kollade jag på när Emma läste Elle. Bra lördagshäng.

På kvällen åt vi guacamole som smakade som skolans ost och skinksås och diskuterade livets väsentligheter fram tills alla kände att dagens fysiska ansträngning tog ut sin rätt. Då var det bara att vandra hem i denna ljuva sommarnatt.

I går åkte jag och Hannes till Västerås för att några veckor för sent fira Elis treårsdag. Hannes var oerhört bakis, medan jag var hur pigg som helst vilket i sin tur gjorde Hannes ännu mer bakis (REVANSCHEN för hans pigghet när jag var halvdöd på annandag jul hemma hos mormor!). I Västerås var det lika trevligt som vanligt och Elis var på toppenhumör och fick Hannes att skratta okontrollerat varje gång han sa "bajs". Enkelheten i min brors humor är så vacker.

Mamma, pappa och farfar var också där. De hade köpt en iPad och eftersom de tror att jag är expert på data fick jag sätta igång den. Jag känner mig alltid som en Gud när mamma och pappa ber mig fixa tekniska saker, när jag sitter där med kännarmin och veckad panna och är tyst fokuserad under flera minuter. Då står de bredvid och imponeras och när jag sedan säger "sådärja" så är det som att de mentalt hoppar jämfota av stolthet. De skulle bara veta hur oduglig jag egentligen är... När Arsenal Swedens datakillar sätter igång med sitt snack brukar jag sluta förstå efter ungefär 0,04 sekunder. Utan överdrift.

Innan jag åkte hem drog jag helgens tredje pizza efter de två flyttarna dagarna innan, och idag har jag belönats med en finne på underläppen tack vara det. Vilken några elever var väldigt snabba att peka på. Kul att man kan roa någon.