Slitsamma veckor har nu fått sin lindring i några dagars påsklov. Det behövdes verkligen. Den berömda väggen var inte alltför långt borta där runt påsken.
Jag har inte riktigt unnat mig att vila på slutet, utan har mest ”kört på” som det heter och då brukar det förr eller senare komma en reaktion. Den senaste tiden har det varit resor i princip varenda helg, och då resor av det slaget där man inte direkt vilar upp sig utan den typen av resor som är mer av jobbkaraktär eller börja-dricka-öl-klockan-tolv-på-dagen-karaktär. Samtidigt har jobbet varit ganska frustrerande eftersom att eleverna inte riktigt gör som jag säger utan kör på egna projekt. Som att sitta och snacka hela dagen eller spela det där jävla Bubble Witch.
På allting har jag dessutom flyttat in i Hannes vardagsrum, med allt vad det innebär av att åka till återbruket och slänga hälften av allt man äger, bära skittunga grejer samt (slarv)flyttstäda den gamla lägenheten. Jag ska berätta en sak här. Att flytta är skräcktråkigt. Gör det inte om ni absolut inte måste.
Det ska bli spännande att se hur länge jag kommer att stå ut att bo med två ohängda studenter. Det har varit omtumlande att se studentlivet från insidan igen efter tre år på arbetsmarknaden. Nog för att det var slappt när det begav sig för mig, men detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jag skulle gärna vilja ge en mer illuminerad beskrivning, men jag känner inte riktigt att jag har orden för det ännu. To be continued…
Mina lediga dagar har jag ägnat åt att titta på tv-serier, filmer och läsa Strindberg. Samt att inte förgås av olika poststressymptom. Jag tror att några slappardagar kan ha gjort gott, och snart ska jag faktiskt vara ledig igen eftersom att jag ska åka och se Luton på fredag.
I fredags åkte jag till Stockholm och stämde in i hyllningskören till Josefin som har fyllt 35 år och där fick jag även träffa lilla Polly för första gången. Hon var bedårande. Det var i och för sig Polly också, så det är väl sådan mor sådan dotter som gäller där. Det bjöds på en bättre stek och lite nattsudd innan vi överlät resten av nattsuddet till finnarna i grannlägenheten som festade hela natten. Och morgonen. Och förmiddagen. Lagom frustrerande och Colin muttrade sammanbitet något om ”…soon you will visit me in prison”.
I går hade jag en plan, men den gick om intet så det blev lite O’Learys-häng med bland andra Larra och Peppe istället och därefter lite firande av segern på Söder innan jag fann det bäst att ta tåget tillbaka till Uppsala och lyssna på när grannarna hade fest.
Den här söndagen har jag ägnat åt att vara nöjd över att lägenhetskamrat ett har varit extremt bakis samt att lägenhetskamrat två har varit komabakis. Det är ju en fördel med att bo med studenter. Det finns alltid någon som är mer bakis än man själv.
Nu tar vi en fyadagarsvecka, sen åker vi till London.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar