Vecka tolv har så nått sin puckel och vi befinner oss nu i nedförsbacken mot helgen. Det känns bra bortsett från det faktum att man så här års brukar kunna gå omkring vid Hornborgasjön och vada i tranor. Så inte i år dessvärre. Den enda fågel jag har sett är den djupfrysta talgoxe som trillade ner från ett träd när jag gick till bussen i morse och splittrades i tusen bitar precis som Wesley Snipes huvud i Demolition Man. Det verkar inte blir något med våren i år.
Jag vet att läsekretsen helst vill undvika gnäll i allmänhet och gnäll på vädret i synnerhet. Men i detta force majeure-läge går det liksom inte att lämna den typen av tongångar därhän. Kylan är alltför provocerande för det.
Kylan har nu passerat rimlighetens gräns (då rimlighetens gräns praktiskt nog sammanfaller med vårdagjämningen), och nu är jag inte besviken längre. Bara arg. Jag blir upprörd över att mötas av finska vinterkriget varje gång jag går utanför dörren. Jag blir galen av att inte kunna gå ordentligt på grund av knöglig svallis på varenda gata. Och jag blir fullständigt rasande av att se snö falla från himlen - till och med när det är så vackert som i morse då det såg ut att falla silverpulver över Stadsparken i morgonsolen.
Varje dag går jag blåögt in på SMHI-appen och hoppas på plusgrader men varje dag möts jag av nya nedslående tiodagarsprognoser där minustecknen är fler än i en rasistisk teckning föreställande ett gäng kineser. Golfströmmen, do your fucking job!
Idag ville jag drömma mig bort från kylan lite genom att fly till ett sommarsverige på bio. Jag och Björn gick och kollade på Faro, en sådan där lagom svår film som vi brukar välja när vi kollar på en rulle tillsammans. Det var en lågmäld och drömsk historia om en pappa och dotter på flykt i skogen för att undslippa myndigheterna i 80-talets Sverige. Den var bra men kanske inte den bästa filmen jag har sett, som de övriga två i salongen djupanalyserade fram i samma sekund som eftertexterna gick igång. Ibland behöver man faktiskt inte gå in så mycket på detaljer.
Eftersom att jag och Björn anser oss vara något mer kulturelitistiska än så valde vi att gå till Orvars för postbio-öl och för att gå in på detaljerna. Alltid kul att samtala med Björn. Det märks att vi har blivit äldre för vi pratar bara till tio procent om öl och fotboll numera till skillnad från förr i tiden då vi avhandlade dessa ämnen 95 procent av tiden.
Sen var det bara att iklä sig en hoppborg kläder och huttra hemåt, småsvärande över sakernas tillstånd.
Slutat blogga?
SvaraRadera