Then we take Berlin

Då har man sett Berlin också. Det är ju som hemma fast annorlunda. Fast inte vädermässigt. Där är det samma skit. Jag åkte över land och hav för att möta våren på kontinenten. Kanske på en uteservering med en bättre Bitburger i näven. Men istället bjöds det på nollgradigt och snöstorm. Min tes om att allt är bättre i Tyskland känns inte längre fullt så övertygande.

Risken förelåg, när jag planerade den här helgen, att jag skulle vara en aning sliten när jag satte mig på pendeln till ARN i och med att jag och Aspeqvist hade bestämt att vi skulle ses i fredags och ta några öl. Han kommer inom kort flytta till Nordpolen så vi kommer inte ha möjlighet att ses så ofta framöver. Vi satte oss på Pitchers och det var god stämning och bra samtal. Vi jobbade in Buddys också innan vi kände att det var läge att runda av kvällen hemma hos mig med en folköl 3,5.

Tack vare att det blev förhållandevis lugnt så var jag vid god vigör när jag vaknade igår och det var bara att jogga ut till flygplatsen där gänget hade samlats. Syftet med resan var att genomföra Hasselqvists svensexa (junggesellenabschied) så Linköpingsgänget hade kidnappat honom hemma i sovrummet redan klockan gristidigt och först lurat i honom att han skulle få gå på Melodifestlivalen. Inte förrän vi klev på planet fick han reda på vart vi skulle.

På flygresan blev det drama då Robin som var med i gänget plötsligt svimmade och det blev syrgas och dropp och allmänt orolig stämning. Knutte var i efterhand extremt nöjd med att han hade fått ställa sig upp och ropa "Is there a doctor on the plane?", vilket tydligen har varit en dröm för honom. Som tur var repade Robin sig ganska snabbt och efter en koll ett sjukhus i Berlin kunde han ansluta till gruppen. Ändå obehagligt.

I Berlin fick Hassel, som var vackert iklädd någon form av särk, fjäderboa peruk och en rosa slokhatt, en massa uppdrag att lösa för att samla in poäng. Utan poäng skulle han nämligen inte få någon mat. Han fick bland annat spela in scener ur olika filmer tillsammans med lokala förmågor, fråga efter Alexanderplatz på Alexanderplatz och liknande mer eller mindre genanta uppdrag. Han skötte sig i stort sett med den äran, men nog skarvades det en del på vissa uppdrag. Juryn är till exempel fortfarande ute på om uppdraget att få det privata numret till tre tyska människor verkligen blev korrekt uppfyllt.

När det började snöa ledsnade vi på att hålla på och larva runt så vi gick till en mycket svår bar med robotar på gården. Det kändes så mycket Berlin att det blev klichéartat. Men mycket trevligt.

Efter omladdning på hotellet började kvällen så att säga. En på många sätt episk kväll. Några nedslag är det aldrig upphörande snöbollskriget som rövgänget drog igång på vägen mellan varje ställe, Absinthbaren där man inte fick dricka öl inne på stället utan var tvungen att gå ut på gatan om man ville det (kan BARA hända i Tyskland) och den skönt slitna puben där möblerna antagligen inte har bytts ut sedan David Bowies Berlinperiod.

Av någon anledning tycker många nattklubbar tydligen att större grabbgäng kan utgöra ett störningsproblem, vilket försvårade för oss. Jag tycker att det är märklig, för när har ett grabbgäng ställt till med problem i berusat tillstånd? Särskilt inte ett så välartat grabbgäng som vi fjorton. Om man med välartat menar jävligt stökigt vill säga. Det var faktiskt ingen ordning från Absinthbaren och framåt, men vafan. YOLO liksom.

Efter 28 taxiresor fram och tillbaka genom stan splittrades gänget upp när några inte kom in på en jävligt cool nattklubb, så vi fick testa ett annat ställe. Jag och Forsen höll knappt på att få komma in där, men när jag frågade om det fanns någon indieklubb i närheten tyckte vakterna antagligen synd om oss och lät oss gå in. Man kan ju de där bitarna så att säga.

Jag är inget större fan av nattklubbar, men när till och med sådana är riktigt bra är det bara att kapitulera inför faktum. Ryktet om Berlins grymma nöjesliv är verkligen inte falskt. Det var en helt fantastisk kväll som inte slutade förrän vid femtiden.

Det var en riktigt fin dag och kul att återse många gamla vänner och bakanta. Särskilt kul att på nytt få göra en resa med Torrevieja-gänget från 2002. Vi må vara tio år äldre, men än kan vi. Utan alla katastrofer som inträffade den resan (till exempel när jag och Kleiner av misstag sprängde spisen).

Bortsett från det bedrövliga vädret var det en alldeles fantastisk dag igår, och trots att det blev sent var hemresa inte sådär jävlig som de kan vara. Jag tror alla som var med är riktigt nöjda.

I morgon är det alltså måndag igen. Kul.