När isdygnen avlöser varandra i en bokstavligt talat aldrig sinande glaciärström är nog många med mig i desperat jakt på ett vårtecken. Jag kräver inte att isen som täcker varenda gata i Uppsala ska gå, men en värmande solstråle eller en liten tanig snödroppe skulle vara kul att förnimma. Fram till igår lyste dock allt som på något sätt minner om vår med sin absoluta frånvaro.
Det säkraste tecknet på vårens nära förestående ankomst kom alltså igår kväll. För det är ju när Arsenal åker ut ur Champions League. Nu får han äntligen abdikera, kung Bore.
Jag vet inte om jag ska ta det som ett bra eller dåligt tecken att jag numera inte ens orkar bli sådär rödglödgat förbannad när turneringen tar slut för Arsenals del som jag kunde bli för några år sedan. Det är väl cynismen som har tagit över fullt ut, och det är säkert också ett tydligt tecken på min numera snart aktningsvärt höga ålder. Jag orkar liksom inte hålla på och bli sådär upprörd längre. Fast det känns ju såklart fortfarande lite i hjärtat.
Annars går livet sin gilla gång i den lilla staden. Arbetarna går till arbetet, barnen går till förskola och skola och studenterna går till puben. Pensionärerna går nog inte ut alls för det är fan livsfarligt att gå omkring på isgatorna just nu. Om de ska gå ut bör de fästa Posas isdubbar på rullatorhjulen
På mitt arbete går det bra. Det är givetvis alltid mycket att göra, men har man inte (för) mycket att göra på sitt arbete är man inte tillräckligt ambitiös och bryr sig inte om resultatet. Dagarna går bara så oerhört fort när man har mycket att göra - ibland nästan för fort. Igår var det bara tre månader kvar till skolavslutningen och jag kan redan nu känna sting av separationsångest. Det kommer att bli väldigt märkligt att säga hejdå till mina underbara, kloka, retsamma, jobbiga, snackiga, gnälliga och alldeles fantastiska ungdomar.
Det kommer också att kännas i hjärtat.
Det blev lite emotionellt det här. Jag antar att det blir så när man bloggar i samband med PMS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar